Axel Olai Heikel räknas till dem som grundlade etnologin i Finland. Han bedrev forskning i de finsk-ugriska folkens byggnadshistoria och gjorde en lång karriär i museiväsendets tjänst. Hans mest betydande insats var grundandet av friluftsmuseet på Fölisön.
Den finska folkkulturen blev mot slutet av 1800-talet föremål för vetenskapligt intresse. År 1887 utkom ett etnografiskt arbete som kunde visa upp den moderna vetenskapens alla kriterier. Författaren, Axel Olai Heikel, behandlade däri de volgafinska folkens samt esternas och finnarnas byggnadsskick. Undersökningen var den första doktorsavhandlingen i etnologi i Finland.
Valet av ämne avspeglar två viktiga drag i den samtida etnologin i landet. Å ena sidan förekom ett brett intresse för den finsk-ugriska forntiden, å andra sidan ett intresse för allmogekulturen och dess arv. Heikel beskrev i avhandlingen såväl det finsk-ugriska byggnadsskicket som det finska byggnadsskickets utveckling.
Materialet om volgafinnarna hade Heikel samlat in under tre forskningsresor som han företog 1883–1885. Dessa var inte på långt när de enda resor han gjorde. Heikel, som hade läst arkeologi som huvudämne vid universitetet, företog forskningsresor ända till Sibirien och Mongoliet, där man antog att de finsk-ugriska folken hade sina forna boplatser. Pionjären inom den finsk-ugriska fornforskningen, J. R. Aspelin, var en viktig inspirationskälla, och färderna fortsatte den tradition av forskningsresande som inletts av A. J. Sjögren och M. A. Castrén. Senare reste Heikel till Östersjöprovinserna och publicerade en bok om dräkterna i området, men ägnade sig sedan allt mer åt forskning i hemlandet och åt praktiskt museiarbete. Ungdomstidens resor levde vidare endast i barnkammaren; i stället för sagor berättade Heikel för sina fem döttrar om sina äventyr i de sibiriska bergen. Resan till Sibirien hade varit en kombinerad forsknings- och bröllopsresa för Heikel och köpmansdottern Maria Castrén från Uleåborg.
Arthur Hazelius hade 1891 grundat friluftsmuseet Skansen på Djurgården i Stockholm, och snart uppstod tanken på ett eget friluftsmuseum för Finland hos dem som stod Nationalmuseet nära. Heikel blev den som entusiastiskt tog sig an planerna, och han blev också 1917 den förste intendenten för Fölisöns friluftsmuseum. Den byggnad som först restes, en fäbodstuga från Malax, hade Heikel hunnit köpa redan 1906. Under 1910-talet började byggnader i större mängd samlas på Fölisön, en holme nära Munksnäs strand i Helsingfors.
Det var ingen tillfällighet att just byggnadsskicket spelade en så viktig roll i Heikels och de andra etnografiska pionjärernas liv. Byggnaderna var – vid sidan av dräkterna – de objekt som de tidiga samlarna och folkkultursivrarna hade fäst störst uppmärksamhet vid. De ansågs vara de objekt som bäst speglade folkets skaparkraft. Så kom det sig att byggnadsskicket tidigt blev föremål för forskarnas vetenskapliga intresse. Forskningen i byggnadsskick inspirerades av motsvarande undersökningar i Tyskland, där R. Henning och A. Meitzen 1882 publicerade avhandlingar om tyska byggnader. Dessa präglades av ett evolutionistiskt tänkande och av försök att förbinda olika byggnadsformer med olika tyska stammar. Heikel fick viktiga impulser från dessa verk, men han var inte enbart evolutionist utan utgick i stor utsträckning också från begreppet kulturlån.
Heikels avhandling kom 1888 ut i tysk version och uppmärksammades tack vare sin aktualitet genast i utlandet. Förutom tyska forskare visade också ryska forskare intresse för avhandlingen, medan den i hemlandet inte fick ett lika odelat positivt mottagande. Detta hindrade inte att Heikel 1889 utnämndes till landets första docent i etnologi eller etnografi som ämnesbeteckningen lydde. De akademiska uppdragen hamnade dock i skymundan för museikarriären; som docent gav Heikel bara en enda föreläsningsserie. Också hans vetenskapliga förtjänster kom att stå i skuggan för museiarbetet, men Heikel hedrades likväl med professorstitel för sina insatser inom etnologin.
Medan Heikel räknas till dem som gjorde etnologin till ett vetenskapligt ämne i Finland är det främst som grundare av friluftsmuseet på Fölisön som han gått till hävderna. Han lade ner hela sin själ i arbetet på att utveckla museet. Friluftsmuseet betraktade han som sitt andra hem – till Fölisön styrde han sina steg oberoende av väder och vind. Där följde han med hur byggnadsarbetena framskred och såg noga till att ingen tog sig olovligt till ön. På Fölisön ville han också bli begravd. Besökare av friluftsmuseet finner också Heikels och hans hustrus gravsten invid Karuna kyrka.
Juhani U. E. Lehtonen
Axel Olai Heikel, född 28.4.1851 på Brändö, Åland, död 6.9.1924 i Hoplax. Föräldrar kyrkoherden Karl Heikel och Emma Fredrika Wallin. Gift 1890 med Maria Castrén.
PRODUKTION. Rakennukset Teremisseillä, Mordvalaisilla, Virolaisilla ja Suomalaisilla (1887), rev. tysk upplaga i Journal de la Société Finno-Ougrienne 4/1888; Tuukkalan löytö. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 10/1889; Inscriptions de l’Orkhon recueillies par l’expédition finlandaise 1889. Journal de la Société Finno-Ougrienne 10/1892; Om lärostolar i de antropologiska vetenskaperna. Finskt museum 2/1895; Die Volkstrachten in den Ostseeprovinzen und in Setukesien. Travaux ethnographiques IV (1909); Die Grabuntersuchungen und Funde bei Taschebá. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 26/1912; Die Stickmuster der Tscheremissen. Travaux ethnographiques VI (1910−1915); Johannes Reinhold Aspelin. Esitelmät ja pöytäkirjat Suomalainen tiedeakatemia 1916.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Carpelan och L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925); T. Niiranen, Axel Olai Heikel. Suomalais-ugrilaisen kansatieteen ja arkeologian tutkija (1987); T. Vuorela, Ethnology in Finland before 1920 (1977).
BILDKÄLLA. Heikel, Axel Olai. Foto: Ateljé Nyblin, 1920. Uusi Suomis bildarkiv.