Greve Rüdiger von der Goltz, som tillhörde en gammal och respekterad tysk adelssläkt, kommenderade den tyska Östersjödivisionen, som på ett avgörande sätt ingrep i inbördeskriget i Finland 1918.
Efter att ha genomgått krigsakademin tjänstgjorde Rüdiger von der Goltz vid generalstaben för den kejserliga tyska armén. I mars 1893 gifte han sig med Hannah von Hase. Äktenskapet varade i nästan fem decennier till hustruns död våren 1941. Av familjens tre söner stupade Hans i första världskriget, medan faderns namne Rüdiger miste ena benet, vilket ej hindrade honom från att bli över hundra år gammal.
När första världskriget började hade den 49-årige Rüdiger von der Goltz nyligen blivit chef för ett infanteriregemente och sänts till fronten. Efter att ha blivit allvarligt sårad under slaget vid Marne 1914 ställdes han i ledningen för en brigad, tillbringade ett halvt år vid östfronten och återvände sedan till västfronten. Han deltog i de blodiga striderna vid Somme och Chemin des Dames; sommaren 1917 hade han redan befordrats till divisionschef.
Grevens avancemang tog en oväntad vändning den 22 februari 1918, då han fick order om att överlåta sitt befäl vid fronten. I och med vapenstilleståndet på östfronten skulle han av en del friställda styrkor bilda en ny division och snabbt transportera den sjöledes till Finland. I det nyligen självständiga Finland hade inbördeskriget brutit ut, och från de regeringsrepresentanter som flytt till Vasa hade en begäran anlänt den 14 februari om att av Tyskland erhålla hjälp mot de revolutionära, som övertagit makten i landets södra delar. De tyska fredsunderhandlingarna med Ryssland hade just brutit samman, och man ville inte underlåta att använda sig av tillfället att landsätta trupper i S:t Petersburgs omedelbara närhet.
Rüdiger von der Goltz nya kommendering trädde i kraft den 27 februari, och redan följande dag seglade en flottavdelning från Danzig för att besätta Åland som basområde för den kommande landstigningen. Tyskarna hade ringa erfarenhet av landstigningar, och förutom de ryska minfälten gjorde också vintern förhållandena på Östersjön mycket svåra. Östersjödivisionens avfärd fördröjdes också med en månad, och den avsedda platsen för landstigning måste på grund av isarna flyttas från Raumo till det av de röda besatta Hangö.
Flottiljen som transporterade von der Goltz division anlöpte slutligen Hangö redd den 3 april på morgonen. Landstigningen stötte inte på något motstånd. Det röda folkkommissariatet i Helsingfors kände nog till det tyska hotet, men man hade varit tvungen att koncentrera sina styrkor för att bistå det omringade Tammerfors, som de vita stod i begrepp att angripa i ett avgörande anfall.
Utöver Östersjödivisionens 9 500 tyska soldater och 400 finländska frivilliga hade von der Goltz till sitt förfogande ockupationsstyrkan på Åland samt 3 000 man utlovade av den tyske kommendanten i Reval, överste Otto von Brandenstein. Goltz plan gick ut på att först erövra Riihimäki och avbryta järnvägsförbindelsen, varefter de röda skulle bli tvungna att överlåta västra Finland inklusive Helsingfors. Av politiska skäl var han dock tvungen att marschera direkt mot huvudstaden. I princip var von der Goltz underställd överbefälhavaren för Vasaregeringens trupper, general Gustaf Mannerheim, men i praktiken utnyttjade han sin isolering och behöll ledningen över de tyska trupperna och de till dem anslutna vita styrkorna i sina egna händer.
Goltz plan var att störa fienden genom att samtidigt som Östersjödivisionen marscherade längs järnvägen mot Helsingfors göra ett anfall från Åland över isarna mot Åbo skärgård och från Reval en landstigning i Kotka. Sedan Kotka erövrats skulle von Brandenstein avskära den livsviktiga järnvägen till Viborg i Kouvola och lämna hela västra Finland isolerat från sina basområden i öst.
Planen genomfördes inte helt på detta sätt. Anfallet mot Åbo skärgård slogs tillbaka, medan kanonerna som skyddade Kotka fick von Brandenstein att den 7 april flytta landstigningen till Lovisa. Östersjödivisionen råkade den 6 april i strid vid Karis, där en skyndsamt hoprafsad fiendegrupp försökte hindra den från att nå kustbanan. De underlägsna röda tvingades dock retirera efter en häftig strid.
Efter detta underlättades tyskarnas framryckning. Landstigningen strax före Tammerfors erövring inverkade förkrossande på de rödas militära situation. Deras militära ledning gav order om att hela västra Finland skulle överges och att man skulle dra trupperna tillbaka till Kymmene älv. Folkkommissariatet flydde till Viborg. Man ville dock inte överlåta Helsingfors utan strid utan försökte förstärka dess försvar.
De underlägsna och dåligt utbildade rödgardisterna utgjorde inget motstånd för de väl utrustade tyska soldaterna. Trots det hopplösa motståndet erövrades huvudstaden under strider den 11–13 april. Sedan von der Goltz flyttat sin depå från Hangö till Helsingfors sände han sin division den 19 april mot Riihimäki, som föll efter strider vid Hyvinge den 22 april. Brandenstein hade då redan avancerat längs Viborgsbanan och erövrat Lahtis efter ett överraskande angrepp. Järnvägslinjen var sålunda avbruten på två ställen, och reträttvägen för den röda västarmén från Åbo avskuren.
Mannerheim fick till slut kontakt med von der Goltz i Riihimäki och uppmanade denne att förstärka omringningen genom att erövra Tavastehus. Då tyskarna försökte förhindra de röda att retirera från stadens norra sida led deras ytterst spridda trupper ett nederlag vid Hauho den 28 april. Detta hade dock inte längre någon större betydelse, för obehindrad av de rödas motattack höll von Brandenstein sina ställningar i Lahtis. Han tvingade de rödas utmattade västarmé in i en sammanpressning väster om staden mellan de vita och von der Goltz trupper som avancerande från Riihimäki, där de röda slutligen kapitulerade den 2 maj.
Västarméns kapitulation innebar i praktiken ett slut på kriget. Samtidigt aktualiserades frågan om de tyska truppernas ställning i det efterkrigstida Finland. Tyskarna ville inte ge upp sina ställningar i norr, varför de gick med på den finska regeringens begäran om att hålla en del av sina styrkor i landet för att avvärja ett eventuellt bolsjevikiskt angrepp. Goltz ville återvända till västfronten, men han utnämndes i stället till ”tysk general i Finland” med omfattande fullmakter, vars uppgift var att föra befäl över de tyska trupper som blev kvar i landet och att planera den utbildning som de tyska officerarna skulle ge den finska armén. Han strävade efter att hålla sig på avstånd från landets politik, men hans ställning gav honom ohjälpligen politisk tyngd i synnerhet i utrikespolitiken och i projektet att välja en kung för Finland.
Sedan Tyskland kapitulerat för de allierade avlägsnade sig von der Goltz och hans sista trupper från Finland den 6 december 1918. Hans karriär som självständig fältherre tog dock inte slut med detta. I februari 1919 sände den tyska regeringen honom till det kaotiska Baltikum för att ta befälet över de tyska ockupationsstyrkor som ännu var kvar där. Under vårens lopp erövrade han Kurland och Riga från bolsjevikerna, men hans önskan om att få fortsätta striderna i Ryssland mot revolutionen, som han avskydde, förverkligades inte. Efter påtryckningar från de nyligen självständiga baltiska staterna och från västmakterna kallade Tyskland honom tillbaka i oktober 1919.
Uppvuxen inom den kejserliga armén kunde von der Goltz inte acceptera den nya tyska republiken utan lämnade sin tjänst 1920. I republikens kaotiska politik stödde han de konservativa kretsarna, och 1924 blev han ledare för högerorganisationen Vereinigte Vaterländische Verbände. År 1931 anslöt von der Goltz sin organisation till fronten Harzburg, som leddes av nationalsocialisterna. Sedan Adolf Hitler tagit makten förlorade organisationen snabbt sin betydelse, och 1934 invaldes von der Goltz i officersföreningens ledning.
Rüdiger von der Goltz erinrade sig gärna tiden han tillbragt i Finland och besökte ofta landet; han bodde i allmänhet hos sin vän J. K. Paasikivi, med vilken han dryftade Europas framtid. Vid 15-årsjubileet av Helsingfors erövring strävade den officiella hedersgästen efter att främja kontakterna mellan Finland och den nationalsocialistiska regeringen i Tyskland, som han betraktade som garanten för Tysklands nya uppgång. Goltz befordrades 1936 till generallöjtnant. När andra världskriget bröt ut var han redan pensionerad, men han hann ännu uppleva sitt lands sammanbrott i ett nytt storkrig.
Risto Marjomaa
Gustav Adolph Joachim Rüdiger von der Goltz, född 8.12.1865 i Züllichau, Brandenburg (sedermera Sulechówi, Polen), död 4.11.1946 i Kinsegg, Bernbeuren, Bayern. Föräldrar geheimerådet, greve Gustav Albrecht von der Goltz och Cäcilie von Perbandt. Gift 1893 med Hannah Karoline Helene Marie von Hase.
PRODUKTION. Meine Sendung in Finnland und im Baltikum. Leipzig (1920; svensk övers. Krigsminnen från Finland och Baltikum I–II, 1920); Itämeren divisioona. Helsingin porttien edustalla. Vapaussodan kertomuksia, muistelmia ja kokemuksia I–II (1934–1935); Als politischer General im Osten. Leipzig (1936).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands frihetskrig skildrat av deltagare I–VIII (1921–1928); Finlands frihetskrig år 1918 I–VI (1921–1926); R. von der Goltz, Krigsminnen från Finland och Baltikum I–II (1920); J. K. Paasikivi, ”Olen tullut jo kovin kiukkuiseksi”. J. K. Paasikiven päiväkirjoja 1914–1934 (2000).
BILDKÄLLA. von der Goltz, Rüdiger. Foto: Atélje Tranocean gesellschaft. Uusi Suomis bildarkiv.