Gabriel Aspegrens liv var en upplysningstida framgångssaga. Han kom från fattiga förhållanden men blev lärare vid Vasa trivialskola och senare kyrkoherde i Jakobstad och Pedersöre. Aspegren intresserade sig mycket för mineraler, byggnadskonst, lantbruk och trädgårdsskötsel. Hans mångsidiga verksamhet rönte erkänsla också i samtiden. För sitt egentliga värv som själaherde tycks han däremot ha haft varken håg eller begåvning.
Gabriel Aspegrens far Anders, född i Ruovesi, var skolmästare i Kristinestad då Gabriel var liten. År 1713 flydde Anders Aspegren med familj undan stora ofreden till Sverige, där hans hustru avled året därpå. Familjen kom att leva i stor fattigdom, och återvände till hemlandet tio år senare. Fadern kunde inte bekosta Gabriels skolgång i Björneborg, och sonen var tvungen att förtjäna sitt uppehälle genom att vandra runt på landsbygden och sjunga. Först som 21-åring kunde Aspegren skriva in sig vid Åbo akademi, men bristen på medel begränsade hans studier till ett läsår. Därefter försörjde han sig som informator tills en handlande från Kristinestad erbjöd sig att finansiera hans studier, om han blott gifte sig med hans systerdotter.
Aspegren antog förslaget och reste till Uppsala för att studera. Hans tvådelade magistersdisputation var en lärd framställning om dygdernas betydelse. När han återvände till Finland återupptog han sina studier i Åbo, med förhoppning om att kunna ägna sig åt vetenskap. Han utnämndes 1740 till docent i historia och moralfilosofi vid akademin. Eftersom han inte hade några pengar var han förmodligen tvungen att låta sig vigas till präst samma år, att gifta sig såsom han lovat och att flytta till Vasa för att där bli lärare. Han befordrades småningom och avancerade från trivialskolans yngste lärare till rektor. Under sina år i Vasa kom Aspegren särskilt att intressera sig för mineraler och tillägnade sig en stor samling dylika. En del av samlingen donerade han till skolan 1751.
Två gånger fick Aspegren röstmajoriteten vid valet av kyrkoherde i Lappfjärd 1749 men förbigicks ändå. Fem år senare blev han emellertid kyrkoherde i Jakobstad och Pedersöre. Aspegren såg till att församlingskyrkorna renoverades och förskönades. Landsförsamlingens kyrka fick en ny kyrkklocka och en klockstapel, ett benhus i tegel och en orgel. Till stadsförsamlingens kyrka införskaffades under hans tid en ny predikstol och en altartavla, vid sidan av andra smärre förbättringar. Församlingarnas materiella välstånd möjliggjorde införskaffningarna, men Aspegrens handlingskraft var avgörande för verkställandet. Av rädsla för underhållskostnader godkände Jakobstadsborna ändå inte byggandet av ett fattighus, vilket Aspegren hade önskat.
Den energiske Aspegren krävde därpå att det anbefallda storskiftet skulle inledas. Han anlade torp och salpeterlador på prästgårdens ägor och odlade potatis med framgång. Aspegren köpte även hälften av Storsandsunds hemman för att grunda ett tegelbruk där, men företaget strandade på grund av konflikter.
I sin verksamhet var Aspegren systematisk och grundlig, men också hårdnackad och egocentrisk. Hans företagsamhet föll heller inte alltid församlingsborna i smaken; han blev anklagad för att försumma tillsynen av skolan, för att underlåta att besöka fattiga och sjuka, och för att kräva att dagsverken utfördes fram till natten. Han var också snar att processa och lät gärna sina adjunkter sköta de officiella tjänsteförrättningarna.
Aspegren bosatte sig först i Pedersöre prästgård. När denna inte renoverades i enlighet med hans önskan, lät han bygga sig ett hus på den närbelägna sluttningen Rosenlund, runt vilken han anlade en mönsterträdgård. Till mangården hörde förutom karaktärsbyggnaden två flygelbyggnader, en smedja, en ria, ett spannmålsmagasin och flera andra ekonomibyggnader, symmetriskt grupperade. Omkring mangården lät Aspegren röja åkrar och ängar. Den välvda stenladugården, som inhyste fyrtio kor, var väl genomtänkt; till den anslöts senare även ett stall och ett fårhus. Den ännu bevarade byggnaden är ett av Finlands ståtligaste fähus från denna tid; den inhyser idag ett hembygdsmuseum.
Mest av allt intresserade sig Aspegren för sina trädgårdar. Den största trädgården var unik för sin tid och plats, med lusthus, växthus och ruddammar. Kyrkoherdens äppelodling utgjorde sannolikt den nordligast belägna systematiska fruktodlingen i tidens Europa, och var känd vida omkring; bland annat kan man i en tysk trädgårdskalender från 1782 läsa om de välartade äppelträden på Jakobstads nordliga breddgrader.
Aspegren strävade också i tidens anda efter att kultivera sig själv. Som ung hade han varit vid klen hälsa, ofta sjuk; men med hjälp av regelbundna levnadsvanor, gymnastik och motion kom han att uppnå god hälsa under senare år. Han försökte också förädla sin karaktär och lyckades med tiden att lägga band på sitt häftiga temperament.
Eeva Ruoff
Gabriel Aspegren, född 9.12.1708 i Kristinestad, död 13.5.1784 i Jakobstad. Föräldrar pedagogen, senare kapellanen i Kvevlax och Vasa, Anders Aspegren och Margaretha Bachster. Gift 1740 med Magdalena Uddman, 1756 med Sara Forbus.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Turun hiippakunnan paimenmuisto 1721−1809 II (1963); Kort Lefwernes Beskrifning öfwer framledne Prosten och Kyrkoherden i Jacobstad och Pedersöre Församlingar, Mag. Gabriel Andersson Aspegren. Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo (1785); A. Söderhjelm, Jakobstads historia II (1909, 2. uppl. 1974); K.V. Åkerblom, Pedersöre storsockens historia intill 1865 II (1950).
BILDKÄLLA. Aspegren, Gabriel. Oljemålning: P. Fjellström. Museiverket.