Gustaf Johan Jung inrättade Finlands första glasbruk i Nystad 1681. Bruket blev inte långvarigt, men dess produktion representerade en mångsidig och förfinad venetiansk tradition. På sina utsträckta resor omkring Europa hade Jung kunnat bekanta sig med en högre glasblåsarkonst än den som då förekom i Norden.
I början av nya tiden fanns det två traditioner för glastillverkning i Europa. På de skogrika områdena norr om Alperna tillverkade man i huvudsak bruksföremål av grönt s.k. skogsglas (”Waldglas”). Den andra, venetianska traditionen företräddes av glashyttor som i allmänhet var belägna i städerna. Merparten av de venetianska glasvarorna var utmärkta dryckeskärl, oftast blåsta av färglöst glas som ornerats med många olika färger. Den största skillnaden mellan de två traditionerna låg kanske i ugnarnas konstruktion och råvarorna till glaset. Vid tillverkningen av ”skogsglas” använde man pottaska, i det venetianska glaset soda som framställts vid Medelhavet. Vid glasblåsningen var det betydligt lättare att forma sodaglas än glas av pottaska. I praktiken ledde detta till att det venetianska glaset var tunt, men rikt dekorerat.
De flesta nordiska glasbruk under 1500– 1700-talen var baserade på ”skogstraditionen”. De mest flagranta undantagen var stockholmaren Melchior Jungs glashytta och Nya glasbruket i Stockholm. Det senare utnyttjade yrkeskunskapen hos Jungs glasblåsare, samt sonens, Gustaf Johan Jungs, glasbruk i Stockholm och Nystad. Glasbruket som inrättades i Nystad på 1680-talet var den nordligaste företrädaren för den venetianska glastillverkartraditionen och den enda av sitt slag i Finland. Den glasmanufaktur som slog rot i Finland på 1700-talet baserade sig på den tyska ”skogstraditionen”.
År 1641 fick stockholmsborgaren Melchior Jung privilegium att inrätta ett glasbruk i Stockholm. Jung värvade yrkeskunnigt folk som företrädde den italienska glasblåsningsmetoden bl.a. i Paris och Bryssel. Han råkade dock i dispyt med sina utländska glasarbetare; först det tredje försöket att värva utländska glasblåsare visade sig mer gynnsamt. De italienska mästarnas metoder var en stor hemlighet, som de inte yppade för främlingar. I Venedig var det ett brott för vilket man straffades med döden att lära utlänningar tillverka glas. Melchior Jung var en av de få fabrikörer utanför Italien som lyckades locka de italienska mästarna att avslöja sina kunskaper. För att undervisa två svenska gesäller betalade Jung den höga summan 800 riksdaler, eller 3000 daler koppar, i året. En lika stor summa, 800 riksdaler, erhöll de för att de lärde ut konsten att tillverka den behövliga glasmassan. Som ett resultat av dessa åtgärder kunde man i Jungs glasbruk senast på 1660-talet förlita sig på enbart inhemska glasblåsare.
Gustaf Johan Jung bekantade sig med glastillverkningens hemligheter i faderns glasbruk och fördjupade sig i branschen under en lång studieresa 1665–1670. Under sin resa, som delvis bekostades av Kommerskollegiet, bekantade han sig enligt egen uppgift med över hundra glasbruk i bl.a. Danmark, Italien, Frankrike och England. Den anteckningsbok Jung förde under sina resor är ett unikt dokument, som skildrar de europeiska glasbruken under slutet av 1600-talet. Boken inhandlade han den 20 oktober 1667 vid ett besök på spegelfabriken i Covent Garden i London. De teckningar Jung gjorde av glasugnar är t.o.m. internationellt sett exceptionella. Jung gjorde därtill anteckningar om sina iakttagelser, experiment och de uppgifter han fick av många namngivna mästare.
Efter återkomsten till Sverige arbetade Gustaf Johan Jung i sin fars glasbruk. Melchior Jungs glasbruk lyckades väl; vid hans död 1678 uppgick hans förmögenhet till över 60000 daler koppar. En viktig andel i framgången hade kronans stöd: importen av utländskt glas var strikt begränsad, stundtals rent av förbjuden. Gustaf Johan Jung hade således en god utgångspunkt som glasfabrikör. Två år tidigare hade emellertid till hans otur en italienare, som kallade sig markis Giacomo Guagnini, anlänt till Stockholm. Denne lyckades locka ett flertal medlemmar av högadeln att delta i inrättandet av ett glasbruk. Fastän Guagnini snart visade sig vara en bedragare, övergav riksråden inte Stockholms Nya glasbruk, utan fortsatte att stöda det. Från och med 1690-talet fortsattes dess verksamhet av Kungsholmens framgångsrika bruk. Jung förlorade en stor del av sina arbetare till det nya glasbruket. Han erbjöds själv att verka som ledare för det nya bruket, men villkoren var så usla att han inte kunde ta emot uppdraget.
I Stockholm fanns det inte rum för två glasbruk. Gustaf Johan Jung planerade till en början att flytta sitt bruk till Livland, men oöverkomliga hinder ställde sig i vägen. Däremot fann han en ny ort för sitt glasbruk i Nystad. Staden hade något tidigare tillhört Vasaborgs grevskap, men återgick till kronan i samband med den stora reduktionen. Jung fick en möjlighet att använda grevskapets förvaltningsbyggnader, eller residenset. Under Jungs ledning förvandlades grevens gamla stall 1681 till en glashytta.
I Nystad hade Jung endast tre yrkeskunniga glasblåsare: gesällerna Per Orre, Nils Melander och Hieronymus Frisal. Ingen av dem var mästare, men Jung själv kunde av allt att döma blåsa glas. I sitt nya glasbruk byggde Jung en smältugn av nytt slag, enligt modeller han stiftat bekantskap med under sina resor. Resultaten var dock dåliga. Antingen var blåsarnas yrkeskunskap bristfällig eller den nya ugnens konstruktion misslyckad. Problemen ledde till stridigheter, som behandlades i Nystads rådstugurätt. Hösten 1683 uteblev blåsarna från sitt arbete och inledde sålunda den äldsta kända arbetarstrejken i Finland. Jung upphöjde då en av gesällerna till blåsare och lyckades något senare locka även Frisal tillbaka. En stor del av det glas som blåstes i bruket i Nystad gick sönder vid nedkylningen. Det var uttryckligen detta svinn som förorsakade de flesta trätorna. De hela glasen var fina, men nådde ändå inte upp till samma nivå som det i Mellaneuropa blåsta venetianska glaset.
Man känner endast till ett föremål från Melchior Jungs glasbruk i Stockholm: en stor mångfärgad takkrona i Skoklosters slott i Uppland. Enligt samtida uppgifter tillverkades i Nystad finaste kristall, franskt fönsterglas (så kallat kronglas), dricksglas, kredenser (pokaler) och övrigt glas i alla dess former, färger och märkvärdigheter. Även Gustaf Johan Jungs annotationsbok bekräftar, att produktionen var mångsidig och förfinad. Som en kuriositet kan man nämna Jungs råd om hur man tillverkar dekorationer som imiterar gula citroner och vita jasminer. Vid sidan av bordsglas producerades även fönsterglas. På platsen för Nystads glasbruk har man tillvaratagit en liten mängd glasskärvor som bekräftar att där blåstes mosaik- och filigranglas i venetiansk stil. Fastän produktionen mest riktade sig till adelns och det förmögna borgerskapets fester, tillverkade bruket därtill fönsterglas och enkla gröna buteljer för hela folket.
Glasbruket i Nystad var inte något framgångsrikt företag. Den huvudsakliga marknaden för det producerade glaset låg snarast i Stockholm. Stridigheterna mellan arbetsfolket och den experimentlystne fabrikören upprepades från tid till annan. Stadens borgerskap gillade inte att bruket, som var en ständig brandfara, låg i stadens centrum, och den 4 september 1685 beslöt rådstugurätten att Jung måste flytta bruket utanför staden. Brukets öde hann beseglas innan beslutet verkställdes: redan samma dag utbröt i staden en större brand, som förstörde såväl glasbruket som en stor del av borgerskapets byggnader.
Fastän glasbrukets saga var all i Nystad, uppgav den energiske Jung inte glasindustrin, utan inrättade ett nytt bruk på Södermalm i Stockholm. Dess verksamhet upphörde i och med Jungs död 1695. Enligt anteckningar i Jungs annotationsbok var han delägare även i ett annat stockholmsföretag. Detta glasbruk, om vilket man har ytterst få uppgifter, låg på Djurgården och verkade endast några år i början av 1690-talet.
Gustaf Johan Jung representerade en ny, under 1600-talet nästan helt okänd typ av företagare. Han var å ena sidan en lärd vetenskapsman som ägde ett stort bibliotek, å andra sidan en energisk och fördomsfri experimentator. Tidens bruksägare var i allmänhet inte bekanta med produktionsprocessen, utan var helt beroende av sina mästares yrkeskunskap. Mästarnas kunskaper baserade sig på lång erfarenhet, som ännu inte förelåg i skriftlig form. Jung var en banbrytare, som fördjupade sig i glastillverkningens hemligheter och berättade om sina kunskaper i skrift. Det ansågs vara oerhört att fabrikören själv ingrep i arbetsprocessen, vilket torde ha varit en viktig orsak till stridigheterna mellan Jung och hans arbetsfolk.
Georg Haggrén
Gustaf Johan Jung (Joung), född 1645 i Stockholm, död 1695 i Stockholm. Föräldrar borgaren, glasfabrikören Melchior Jung och Sofia Larsdotter Stormhatt. Gift före 1686 med Helena Brande.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Gustaf Johan Jungs annotationsbok i Uppsala universitetsbibliotek; Vilho Annalas arkiv. Claes Norstedts arkiv, Finlands glasmuseums arkiv, Riihimäki. E. Andrén, Melchior Jungs glasbruk i Stockholm 1641−1678. Sankt Eriks årsbok 1972/73. Stockholm (1972); V. Annala, Suomen lasiteollisuus vuodesta 1681 nykyaikaan I. Ruotsin vallan aika 1681−1809 (1931); P. Koivunen, Uudenkaupungin lasitehtaan tuotannosta. Varsinais-Suomen maakuntakirja (1972); H. Matiskainen & G. Haggrén, Finland’s Oldest Glass Furnaces. Annales du 13e congrès de l’Association internationale pour l’Histoire du Verre. Lochem (1996).