Författaren och antropologen Ulla-Lena Lundberg har skrivit romaner, noveller, reseskildringar och antropologiska böcker om Afrika och Sibirien samt om Kökar på Åland, där hon själv är född.
Som författare har Ulla-Lena Lundberg en stark känsla för miljön, oberoende av om hon skriver om Afrika, Sibirien eller Åland. Hennes antropologiska bildningsbakgrund visar sig i texterna genom den skickliga hanteringen av konkreta detaljer i både tids- och miljöskildringen. Sina akademiska studier i nordisk etnologi och religionsantropologi inledde Lundberg först efter att hon fyllt trettio, men hon hade långt tidigare företagit fältstudier i Afrika.
Ulla-Lena Lundberg är född på ön Kökar på Åland. Trots att familjen flyttade därifrån när hon var två år gammal har hon Åland som sin referensram. Lundberg debuterade redan som 15-åring med en diktsamling som fick goda recensioner och har sedan dess enbart verkat som författare, med undantag av läsåret 1986–1987 då hon var gästande lärare vid University of Minnesota i Minneapolis, USA. Lundberg var stipendiat i Förenta staterna redan 1964–1965, och efter vistelsen där beskrev hon i två prosaverk, Strövtåg (1966) och En berättelse om gränser (1968), sin egen och andra ungdomars uppfattning av samtiden som den tedde sig för Amerikabesökare under tiden för Vietnamkriget och mordet på Martin Luther King. Böckerna får en skönlitterär prägel genom att det politiska binds samman med privata känslor och livsfilosofier. Reportageboken Gaijin utkom 1970 efter en vistelse 1968–1969 i Japan, och också här skildrar Lundberg tillvaron som utlänning.
Sitt genombrott som författare fick Ulla-Lena Lundberg 1976 med boken Kökar. Den bygger på intervjuer med invånare på ön och berättar om folkseder och om livet i Ålands skärgård förr och nu. Sedan genombrottet har Lundbergs böcker utkommit i delupplaga i Sverige och översatts till bl.a. finska och danska. Efter Kökar har Lundberg fortsatt att skriva om sin hemö: 1982 kom romanen Kungens Anna, följd av Ingens Anna två år senare. Böckerna har beskrivits som en traditionell kvinnlig utvecklingshistoria och handlar om Kökarflickan Anna på 1930-talet. Hon förlorar tidigt sin far och blir stark för resten av familjens skull. Som vuxen upplever hon en kulturkrock i och med en kort förbindelse med Stockholmskonstnären och donjuanen Staffan, men bryter sig loss och återvänder till Kökar. Så småningom utbildar Anna sig till lärare och lämnar åter sin hemö. Ungefär samtidigt som böckerna om Anna kom ut, 1985, blev Lundberg också filosofie magister vid Åbo Akademi med en avhandling pro gradu om Franciskanordens närvaro på det medeltida Kökar.
I slutet av 1970-talet vistades Ulla-Lena Lundberg i Botswana, Zambia, Kenya och Tanzania i sammanlagt två år. I Tre afrikanska berättelser (1977) behandlar hon ett tema som återkommer i hennes böcker: den övergivna som måste kämpa vidare i livet. De tre långa novellerna i boken, som handlar om västerlänningar som bor i Afrika, har fått bra kritik för sina psykologiska mansporträtt och fina miljöbeskrivningar. De antropologiska studierna i Afrika resulterade också i Öar i Afrikas inre (1981), en antropologisk bok som handlar om människor i växelverkan med sin omgivning. Om Afrika handlar också romanerna Sand (1986) och Regn (1997). Den senare belönades med Runebergspriset. I Sand, som handlar om två västerländska antropologer och en sydafrikansk soldat i Kalahariöknen, återkommer Lundberg till förlusten som ett existentiellt livstema. I Regn finns beröringspunkter mellan två vitt skilda tidsplan. Det handlar om en klippmålare i ett forntida Afrika och om vatteningenjören Bengt som ansvarar för en pumpstation på den ort där klippmålaren en gång levde. Precis som i de övriga böckerna om Afrika behandlar Lundberg här människorelationer och beskriver exotiska miljöer med säker hand.
Kanske mest känd är Ulla-Lena Lundberg ändå för sin åländska sjöfartstrilogi, bestående av Leo (1989), Stora världen (1991) och Allt man kan önska sig (1995), en svit som innehåller mycket av folklivsskildring och socioekonomisk sjöfartshistoria. Den sträcker sig tidsmässigt från 1800-talets allmogeseglation via segelsjöfarten på världshaven till det sena 1900-talets färjetrafik och beskriver en sjöfartssläkt genom familjemedlemmarnas berättelser. I Leo är det byn och kollektivet som står i centrum, medan den mellersta delen, Stora världen, skildrar slutskedet av bondeseglationen och en splittrad bygemenskap, där flera berättare får komma till tals. Allt man kan önska sig bygger i sin tur på fiktiva intervjuer främst med anställda på färjorna. Berättaren är en kvinnlig åländsk socialantropolog som återvänder till Åland efter en lång vistelse i Afrika, och det visar sig slutligen att dagens färjetrafik har många gemensamma drag med bondeseglationen under dess glansdagar, skonertskeppet Leos tid.
År 1993 gav Lundberg också ut den självbiografiska reseskildringen Sibirien. Ett självporträtt med vingar. Boken kom till som ett resultat av fem månadslånga resor till Sibirien med en grupp fågelskådare. Som genre befinner sig boken på gränsen mellan dokumentär- och skönlitteratur, men författaren själv vill klassificera boken som det senare. Till romangenren återkom Lundberg 2001 med krigsskildringen Marsipansoldaten, som beskriver familjen Kummels upplevelser av vinter- och fortsättningskriget. Kriget utgör i Lundbergs berättelse, trots lidande och svåra upplevelser, en möjlighet för två av sönerna, Frej och den bortskämde Göran, att lösgöra sig från familjen. Boken väckte en viss debatt om de historiska faktadetaljernas betydelse i skönlitterära skildringar av kriget men nominerades till både Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris. Under senare år har Ulla-Lena Lundberg medverkat i flera fackböcker, och 2010 gav hon ut essäsamlingen Jägarens leende. Resor i hällkonstens rymd, som sammanfattar antropologens och konstnärens syn på grottmålningar och hällristningar i Norden, Europa och Afrika. En viktig drivkraft i boken är också Lundbergs kärleksfulla relation till storasystern Gunilla.
Ulla-Lena Lundberg utnämndes 1993 till hedersdoktor vid Åbo Akademi. Från 1994 till 1999 innehade hon titeln konstnärsprofessor.
”Hon rör sig obehindrat i olika landskap, tider och kulturer och finner det universella i det lokala, vare sig hon skildrar Kökar, Afrika eller Sibirien”, hette det i prismotiveringen när Lundberg 2011 tilldelades Karl-Emil Tollanders pris och den Tollanderska medaljen.
Katarina von Numers-Ekman
Ulla-Lena Lundberg, född 14.7.1947 på Kökar, Åland. Föräldrar kyrkoherden Pehr Lundberg och läraren Maj Olin.
PRODUKTION. Dikter: Utgångspunkt (1962). Prosa: Tre afrikanska berättelser (1977); Öar i Afrikas inre (1981); Kungens Anna (1982); Ingens Anna (1984); Sand (1986); Leo (1989); Stora världen (1991); Allt man kan önska sig (1995); Regn (1997); Marsipansoldaten (2001); Jägarens leende. Resor i hällkonstens rymd (2010). Dramatik: När barometern stod på Karl Öhberg och andra hörspel (1974). Reportage och fakta: Strövtåg (1966); En berättelse om gränser (1968); Gaijin – utlänning i Japan (1970); Kökar (1976); ”Franciskus i Kökar” (avhandling pro gradu, 1985); Sibirien. Ett självporträtt med vingar (1993); Männen som kom från havet. Jakthistorier från Kökar (2000); Åke Hellman. Människan och målaren (tills. med E. Kruskopf, 2005); Hundra år i Gammelgård. Gammelgård ungdoms- och allmogeförening 1906–2006 (tills. med L. Hoffman & U. Malmgren, 2006); Fåglarnas Kökar. Skärgårdskommunens fåglar förr och nu (tills. med A. Linna, 2007).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. U. Gustafsson, Världsbild under sammanställning. Individ, ensamhet och gemenskap i Ulla-Lena Lundbergs författarskap (2007); Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); T. Korsström, Berättelsernas återkomst (1994); A.-C. Snickars, Ulla-Lena Lundberg. Det personliga och det antropologiska perspektivet. Tio finlandssvenska författare (1986); T. Sundgren, Finlandssvenska kvinnor skriver (1985); Å. Stenwall, Hur flickor blir kloka. Om flickuppväxt i nyare finlandssvensk litteratur (1987); T. Warburton, Åttio år finlandssvensk litteratur (1984).
BILDKÄLLA. Lundberg, Ulla-Lena. Foto: Ulla Montan. Söderströms förlag.