I Mirjam Tuominens diktning rör sig berättelserna inåt, mot huvudpersonernas inre världar och skildrar ofta svåra livsval och utvecklingsprocesser, flykt in i sjukdom, existentiell livsångest, lidande och skuld. Hagar Olsson kallade Tuominens novellsamling Tidig tvekan för en mycket märklig debut. Boken innehåller många motiv som går igen i det fortsatta författarskapet, som omfattar noveller, lyrik och essäer.
Mirjam Tuominen föddes i Kajana den 19 april 1913. När hon var fem år gammal flyttade familjen Tuominen till Helsingfors. Två år senare dog fadern, kontorschefen Ernst Tuominen, och modern Irene Barck blev ensamförsörjare med fyra döttrar. Mirjam Tuominen tog studenten 1931 och inledde samma år sina studier vid Helsingfors universitet. Hon studerade litteratur, sociologi, nordisk filologi och konsthistoria och blev filosofie kandidat 1935. Sin avhandling skrev hon om Hjalmar Bergman, en författare hon senare återkom till i en av sina essäböcker. Året 1937–1938 vistades Tuominen i Paris som au pair och hade då möjlighet att studera franska och litteratur vid sidan av arbetet. Strax före vinterkrigets utbrott gifte hon sig med sin ungdomskärlek Torsten Korsström, och paret flyttade till Nykarleby, där mannen fått ett lektorat vid en skola. Han blev dock kallad till fronten, och Tuominen levde under kriget rätt isolerad i småstaden med sina döttrar. Hon ägnade sig efter debuten huvudsakligen åt författarskapet, men var också litteraturkritiker i tidskriften Nya Argus och i dagstidningarna Svenska Pressen och Hufvudstadsbladet.
Ett genomgående tema i Tuominens 1930- och 1940-talsnoveller är de starka skildringarna av unga kvinnors livskriser och livsångest, och berättelser som rymmer självbiografiska element. Tuominen led sedan barndomen periodvis av svåra depressioner, och det är många som har sett huvudpersonen i den långa novellen ”Irina” i debutsamlingen Tidig tvekan som ett alter ego till Tuominen själv. Irina är en tioårig filosofiskt lagd flicka som tidigt mist sin far och nu ligger på sjukhus och ställs inför valet att dö eller orka leva. Irina väljer livet, men döden framstår i novellen som en lockande befriare och symboliseras av det blå och gränslösa Medelhavet som Irina längtar till och som geografilärarinnan har berättat om i skolan. I övrigt står skolan för det svåra och hotfulla i livet, särskilt gymnastiklektionerna där Irina aldrig lärt sig ”gå i takt med de andra”.
I följande samling Murar (1939) skildrar Tuominen i novellen ”Anna Sten” en kvinna som inkarnerar den absoluta fulheten, utanförskapet och lidandet. Hon både irriterar och skrämmer sin omgivning med att ändå orka leva. Särskilt den dödssjuke Sven Kolmar retar sig på hennes envishet, men inför hennes livstro och hopp resignerar han.
”Ny gryning” i Mörka gudar (1944) är Tuominens kanske mest kända novell och anses också vara en starkt självbiografisk berättelse. Novellen handlar om den 23-åriga Chérie Kloster som legat på sjukhus i två år och håller på att tyna bort. I novellen skriver hon sig ut ur sjukdomen, först i en berättelse om sin barndom som läkaren bett henne skriva och senare i dagboksanteckningar där läsaren kan följa hennes svåra kamp mot de inre rannsakningarna och isoleringen. ”Emellan mig och människorna står något ohjälpligt”, skriver hon. Chérie längtar efter närhet och gemenskap, men hennes absoluta krav på integritet gör att hon avvisar sin vän Kim trots att de står varandra nära: ”Närmare än nära, men så nära att vi inte kunde mötas.” Tuominen planerade att fortsätta berättelsen om Chérie Kloster, men ansåg att den skulle bli alltför lik den norska författaren Cora Sandels Alberte-trilogi. Hon skrev senare en artikel om Cora Sandel i sin essäbok Stadier.
Med Besk brygd. Betraktelser (1947) kommer Mirjam Tuominen in på ett annat stort tema i sitt författarskap, den grymhet, det mänskliga lidande och den skuldbörda andra världskriget förde med sig. Utgångspunkten är en tidningsnotis om en tysk soldat som kastat en liten judisk pojke i en avloppsbrunn, och det är bödel- och offerrollerna Tuominen analyserar i boken. Den avslutas med tre essäer om Edith Södergran, Franz Kafka och Hjalmar Bergman. Tuominen fortsätter här analysen av de ”offermänniskor” som bär sina största fiender inom sig, de andliga kraven och utanförskapet.
Mirjam Tuominen valde tydligt att skriva om de författare hon identifierade sig med och kände andlig gemenskap med. I sin essäbok Stadier (1949) skriver hon om Cora Sandel, Paul Valéry, Marcel Proust och Rainer Maria Rilke. År 1960 gav hon ut en volym av Rilkes brev i översättning samt en översättning av hans Orfeussonetter. Samma år gav hon också ut en biografi över en annan av sina förebilder, Friedrich Hölderlin. Boken har undertiteln ”En inre biografi” och är en starkt subjektiv biografi som inte handlar bara om Hölderlins livskonflikter, utan i hög grad också om Tuominen själv.
I slutet av 1940-talet bröt Mirjam Tuominen upp från Nykarleby och sitt äktenskap och flyttade tillbaka till Helsingfors med sina två döttrar. De bosatte sig i förorten Kottby, där Tuominen bodde kvar fram till sin död 1967. Från denna svåra krisperiod och också från senare delen av 1950-talet finns ett flertal nonfigurativa teckningar i blyerts och krita bevarade. Kanske var det livskrisen som gjorde att också författarskapet kom att ändra form. I mitten av 1950-talet lämnade Tuominen novellformen för lyriken. Redan prosadikterna i Tema med variationer (1952) pekar framåt mot detta. Den första diktsamlingen hette Under jorden sjönk (1954) och följdes av fyra andra samlingar, Monokord (1954), Dikter III (1956), Vid gaitans (1957) och I tunga hängen mognar bären (1959). Dikterna är intensiva, de liknar ibland långa besvärjelser och beskriver ofta utsatthet och skrämmande ensamhet.
De innehåller också religiösa motiv; 1963 konverterade Mirjam Tuominen nämligen till katolicismen efter att under 1950-talet ha börjat intressera sig för den romersk-katolska kyrkan. År 1961 gav hon ut betraktelseboken Gud är närvarande, men två stora diktsamlingar, Jesus Kristus lyra och Ave Marie, blev till hennes stora besvikelse refuserade. Ett urval av Mirjam Tuominens produktion, Ny gryning, Det outgrundliga leendet och Förstumning och inristning gavs ut 1989–1992. Dikter ur de opublicerade samlingarna finns tryckta i den tredje volymen.
Hedvig Rask
Mirjam Irene Tuominen, född 19.4.1913 i Kajana, död 31.7.1967 i Helsingfors. Föräldrar kontorschefen Ernst Tuominen och Irene Barck. Gift 1939 med seminarielektorn Torsten Axel Korsström.
PRODUKTION. Tidig tvekan (1938); Murar (1939); Visshet (1942); Mörka gudar (1944); Kris (1946); Besk brygd. Betraktelser (1947); Tvekan. Noveller i urval (1947); Bliva ingen. Prosa (1949); Stadier. Essäer och översikter (1949); Tema med variationer (1952); Under jorden sjönk (1954); Monokord (1954); Dikter III (1956); Vid gaitans (1957); I tunga hängen mognar bären (1959); Hölderlin. En inre biografi (1960); Gud är närvarande (1961); Mirjam Tuominen i urval I−III. Ny gryning (1989); Det outgrundliga leendet (1990); Förstumning och inristning (1992). Se även: Finlands författare 1917−1944 (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. Barck, Boken om Mirjam (1983); M. Ekman, Poesin från trettiotal till femtiotal. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); M. Fagerholm, Litteraturen och världen. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); L. Huhtala, Vain rovion tähden noita on olemassa. ”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989); T. Korsström, Livet som varseblivning. Mirjam Tuominen i urval I. Ny gryning (1989); T. Korsström, Kan kvinnor tänka? En undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor (2002); M. Mazarella, Mirjam Tuominen. Att knappt orka med sig själv. Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen (1985); I.-B. Wik, Existentialismens Kassandra. Nordisk kvinnolitteraturhistoria III. Vida världen. 1900−1960. Höganäs (1996).
BILDKÄLLA. Tuominen, Mirjam. SKS/Litteraturarkivet.