Artturi Similä var en central gestalt inom den sverigefinska föreningsverksamheten i Sverige. Han hörde till det fåtal intellektuella finskspråkiga som flyttade till Sverige efter andra världskriget. Som föreningsmänniska representerade han traditionella finsknationella värden och ville göra sverigefinnarna till en egen minoritet med liknande språkliga rättigheter som Finlands svenskspråkiga befolkning hade.
Artturi Similä tog meteorologexamen vid Helsingfors universitet och var under vinter- och fortsättningskriget meteorolog inom flygvapnet, där han specialiserade sig på långtidsprognoser. Enligt tidningsuppgifter flyttade han i maj 1945 av hälsoskäl till Stockholm, där han fick anställning vid Sveriges meteorologisk-hydrologiska institut (SMHI). Han blev chef för den aerologiska byrån och ställde tredygnsprognoser som användes vid minröjningsarbete.
Efter doktorsexamen i Finland blev Similä Sveriges förste statsmeteorolog. Mot slutet av 1950-talet började han läsa väderleksrapporter i den nygrundade svenska televisionen. Tack vare sin rättframma och tydliga stil blev han mäkta populär som tv-personlighet. Småningom blev han oense med sina kolleger om långtidsprognoserna, som också utnyttjades inom turistnäringen. Sedan han förlorat konkurrensen om en universitetslektorstjänst i meteorologi vid Uppsala universitet lämnade han helt och hållet meteorologin 1967.
En ny bana hade dock öppnat sig för Similä inom föreningsverksamheten bland den finska befolkningen i Sverige. Hans första anknytning till det finska fältet i Sverige skedde genom kyrkorådet i Finska församlingen i Stockholm. Därefter följde ordförandeskap för Stockholms finska förening. Sedan han 1965 blivit vice ordförande för Riksförbundet finska föreningar 1965 var han i praktiken talesman för hela gruppen, då den egentlige ordföranden hade bristfälliga kunskaper i svenska. Sitt levebröd förtjänade Similä från 1967 som generalsekreterare för det Finsk-svenska utbildningsrådet. Han bevakade Sveriges på den tiden ca 300-400 finska klass- och hemspråkslärares gemensamma intressen. I allt väsentligt var grundandet av Finlandshuset (Suomitalo) i Stockholm 1970 Similäs förtjänst. Huset var avsett för föreningsverksamhet.
Similäs ideologi byggde på det finsknationella arvet, och han såg det som sin uppgift att kämpa för det finska språkets ställning i Sverige. Han arbetade för att de finska invandrarna skulle accepteras som en minoritet i Sverige och behandlas ungefär som den svensktalande befolkningen i Finland. Med sin bakgrund som borgerlig tjänsteman – han tillhörde Centerpartiet – irriterade Similä en del av den finska arbetarbefolkningen. Då Osmo Hormia, professor i finska språket och litteraturen, ställde sig i ledningen för oppositionen mot Similä, led Similäs riktning nederlag vid ett hetsigt årsmöte som riksförbundet höll i Sundbyberg 1970. Följden blev att viceordförandeplatsen lämnades obesatt.
Efter detta koncentrerade sig Similä på frågor inom utbildningsrådet och Finlandshuset, men han kritiserade ofta livligt vänsterinriktningen inom centralförbundet och anknytningen till det socialdemokratiska partiet och fackförbundens centralorganisation LO.
Kari Tarkiainen
Artturi Edvard Similä, född 24.9.1911 i Gamlakarleby, död 10.11.1980. Föräldrar maskinmästaren Taavetti Edvard Similä och Ida Susanna Rahkola. Gift 1938 med laboratoriesköterskan Maire Inkeri Kousa.
PRODUKTION. Näkyväisyys ja pilvenkorkeusopas (1942); Eine praktische Methode zur Prognose der Vereisung mit Hilfe aerologischer Messungen (1944); En ny synoptisk-aerologisk metod att förutsäga åska. Meddelanden VIII. Stockholm (1950); Über Gewitterbildung und Gewittervorhersage besonders in Skandinavien (1955); Veckoprognosmetoder. Notiser och preliminära rapporter II. Stockholm (1959); Väderbok för båtfolk (tills. med B. Forslund, 1961); Väderbok för alla (1973; 3 uppl. 1979); Människan och vädret (tills. med B. Forslund, 1978); Artturi Similän sääkirja (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige III. Tiden efter 1945 (1996).
BILDKÄLLA. Similä, Artturi. Foto: Eero Häyrinen, 1979. Uusi Suomis bildarkiv.