Henrik Magnus von Buddenbrock deltog som officer i stora nordiska kriget och åtnjöt högt anseende under frihetstidens fredsår. Då Sverige, trots arméns dåliga skick, förklarade Ryssland krig 1741, utsågs han att leda krigshandlingarna i Finland. Sedan kriget slutat med att de svenska trupperna retirerade och kapitulerade ansåg man att befälhavaren von Buddenbrock misslyckats och han dömdes till döden.
Henrik Magnus von Buddenbrock tillhörde en livländsk adelssläkt och anslöt sig redan som ung, enligt tidens sed, till den svenska armén. Vid stora nordiska krigets utbrott tjänstgjorde han i general Adam Ludvig Lewenhaupts trupper. Efter striderna i Kurland var han med om den svenska huvudarméns krigståg till Ryssland och deltog med framgång i slagen vid Lesna och Poltava. Som en följd av det senare slaget tillintetgjordes den svenska armén, och von Buddenbrock följde kung Karl XII till Bender på den turkiska sidan. Kungen utsåg von Buddenbrock till sin överadjutant och befordrade honom till major 1714, samt utnämnde honom 1717 till överste och chef för Västerbottens kavalleriregemente. Buddenbrock återvände med kungen till Sverige och deltog i krigståget till Norge. Efter freden ansågs han vara en av de mest ryktbara och framgångsrika karolinska härförarna. I själva verket hade han dock inte fått någon egentlig erfarenhet av självständiga ledaruppdrag.
Förlusten av ställningen som stormakt lamslog på sätt och vis Sverige. Trots att situationen ohjälpligen var klar, ville man inte godta den, åtminstone inom de högre samhällsskikten. Inom adeln förhärligade man den fallne kungens minne och uppskattade storligen hans stridskamrater. Henrik Magnus von Buddenbrock red på vågen av denna beundran. År 1730 befordrades han till generalmajor. Följande år upphöjdes han till friherre och 1740 befordrades han till generallöjtnant.
Vid riksdagen verkade von Buddenbrock, som hörde till hattpartiet, som ledare för dem som fordrade upprättelse av Ryssland. År 1739 var han medlem av ständernas sekreta utskott, som gav riksrådet tillstånd att vid behov förklara Ryssland krig utan att inhämta ständernas åsikt. Då Carl Cronstedt, som var kommendör för trupperna i Finland, ansåg att dessa inte var stridsdugliga sändes general von Buddenbrock till Finland år 1740 för att kontrollera saken och ta trupperna under sitt kommando.
Sedan von Buddenbrock anlänt till Finland insåg han att förhållandena verkligen var miserabla: armén var inte utrustad att klara ett fälttåg. Detta meddelade han till Stockholm, men där hade krigsstämningen blivit så förhärskande att inget längre kunde hindra riksrådet från att i juli 1741 förklara krig mot Ryssland. Till kommendör för de i Finland stående trupperna tillförordnades general Charles Emil Lewenhaupt., men då denne ansåg att det var hans plikt att i egenskap av lantmarskalk stanna i Stockholm under den tid ständerna var samlade, fick general von Buddenbrock fungera som överbefälhavare i Finland. Han drog samman de finska trupperna till gränstrakterna, förlade huvudstyrkan under sitt eget befäl till Myllykylä i trakten av Fredrikshamn och en mindre styrka under generalmajor Carl Henrik Wrangels befäl till Mattila i Luumäki. Avsikten var att hålla truppavdelningarna stationerade så nära varandra att de vid ett fiendeanfall kunde försvara sig tillsammans.
Planen misslyckades helt av den orsaken att de två ledarna hade svårt att kommunicera sinsemellan. Då general Wrangel i augusti erfor att de ryska trupperna närmade sig Villmanstrand, lät han sin truppavdelning marschera dit utan att meddela von Buddenbrock om detta eller be honom om lov därtill. Då von Buddenbrock fick höra om saken hade striden vid Villmanstrand redan utkämpats och de finska trupperna retirerat i oordning, medan general Wrangel tagits tillfånga. Det var otvivelaktigt fråga om bristande disciplin från Wrangels sida, till vilken von Buddenbrock inte på något sätt var skyldig.
Kort därefter anlände general Lewenhaupt till Finland och tog befäl över armén. Vid samtliga överläggningar inom krigsrådet ansåg von Buddenbrock att man borde skrida till anfall, men överbefälhavaren gick inte med på detta. Följden var en skamlig reträtt till Helsingfors, där armén kapitulerade utan motstånd i augusti 1742. Kort före kapitulationen hade ständerna kallat Lewenhaupt och von Buddenbrock till Stockholm för att förklara sitt handlande. I Stockholm fängslades bägge, och en av ständerna tillsatt kommission dömde dem att mista liv, ära och gods. Buddenbrock avrättades genom halshuggning då präste- och bondeståndet vägrade efterkomma hans begäran om att han måtte arkebuseras.
Henrik Magnus von Buddenbrock kunde uppvisa såväl mod som ett visst mått av ansvar. Utan att vara någon stor härförare försökte han göra sitt bästa. Hans misslyckande som befälhavare år 1741 berodde delvis på orsaker som han själv inte var upphov till. Domen över von Buddenbrock kan i efterhand ses som ett justitiemord, som en följd av politiska lidelser inom ständerna vid ett läge då man behövde en syndabock. Man kunde, eller ville inte, tro att Sverige skulle ha förlorat kriget på grund av den svenska arméns bristande duglighet och fiendens övermakt.
Veli-Matti Syrjö
Henrik Magnus von Buddenbrock, född 22.7.1685 i Livland, död 16.7.1743 i Stockholm. Föräldrar översten Henrik Gotthardt von Buddenbrock och Charlotta Cronman.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H.G. Tisell, Karolinen, general von Buddenbrock. Stockholm (1937).