Ålänningen Gustaf Erikson var på sin tid Finlands största skeppsredare. Han var den sista stora aktören på sitt område: hans fartyg seglade på världshaven ännu på 1920- och 1930-talet, då ång- och motorfartygen redan hade tagit över merparten av oceanfarten. Med Eriksons bortgång efter andra världskriget försvann också segelskeppen i praktiken helt från oceantrafiken.
Gustaf Erikson, son till en kofferdikapten, gick fyra år i folkskola varefter han gick till sjöss som tioåring. Han började som kajutvakt på barken Neptun och var på sjön i närmare trettio år, med undantag för åren i navigationsskolorna i Mariehamn, Uleåborg och Vasa. Som tjugoåring hade Erikson avlagt understyrmansexamen, och sju år senare var han sjökapten. Genast därefter fick han posten som befälhavare på barken Southern Belle, och 1909 blev han befälhavare på fregatten Albania, som på den tiden var Finlands största segelfartyg byggt i trä. Erikson köpte in sig i fregatten, som han seglade med under några år, ända till Amerika och södra Afrika.
Eriksons nästa uppdrag var järnbarken Lochee, som på sin tid hade varit ett av de första järnsegelskeppen i den finländska handelsflottan. Erikson var delägare också i Lochee. Under åren strax före första världskriget gjorde han många resor med fartyget, bl.a. till Syd- och Nordamerika.
Efter att ha gått i land 1913 placerade den då 40-årige Erikson sina besparingar i en andel i den gamla barken Tjerimaj. Redan samma år köpte han en andel också i fyrmastbarken Renée Rickmers, som döptes om till Åland. Det var starten på Eriksons egentliga redarkarriär, under vilken han hann äga 46 segelfartyg. Allt som allt ägde han 66 handelsfartyg 1913–1947.
Första världskrigets utbrott i augusti 1914 satte i praktiken stopp för handelstrafiken på Östersjön. Eriksons fartyg befann sig vid den tidpunkten på säkrare vatten, men barken Åland förstördes icke desto mindre efter att ha drivit upp på ett korallrev i Stilla havet. Förlusten skrämde inte Erikson, som tog en risk och ökade sitt tonnage under krigsåren genom att köpa ett stort antal fartyg i Atlanttrafik. Genom att placera sin vinst i nya fartyg undvek han skadeverkningarna av den tidigare okända inflationen, som slog hårt mot de redare som inte hade velat ta risker utan i stället fört över sina tillgångar på bankkonton.
Det långvariga kriget medförde dock till synes övermäktiga problem, då Eriksons fartyg sänktes eller råkade i svårigheter i de krigförande ländernas hamnar. Under det sista krigsåret 1918 stod Erikson faktiskt i beråd att sälja hela sin flotta och bli pensionär, men freden i november fick honom att ändra sina planer. Skeppsrederiet fick ny fart efter krigsslutet, och tack vare nyförvärv var Erikson på god väg att bli Ålands största redare. Trots att hans affärsverksamhet expanderade skötte han i praktiken hela rederiet själv ända till slutet av 1920-talet, och skrev egenhändigt detaljerade anvisningar för befälhavarna på sina fartyg.
Även om Gustaf Erikson ännu under mellankrigstiden var känd framför allt som redare för segelskepp, utökade han från början av 1920-talet sin flotta också med ångfartyg. Han koncentrerade sig dock fortfarande på långtraden med segelskepp. Erikson, som ogillade ångarnas bränslekostnader, motiverade sin linje med att ”vindkraft är gratis”. På 1920talet var Erikson inte bara Finlands största segelskeppsredare, utan också den största privata redaren i Norden. Hans skepp var kända jorden runt, och då segeltrafiken minskade började man rentav kalla honom världens största redare för segelskepp. På hans fartyg tjänstgjorde samtidigt över 300 sjömän, av vilka nästan alla var ålänningar. Detta var segelerans sista blomstringstid med bland annat Grain Race, vetekappseglingarna från Australien till Europa. Många berömda skepp vilkas namn för alltid står inskrivna i segelsjöfartens historia seglade under Eriksons flagg: Lawhill, Herzogin Cecilie, Pommern (sedermera museifartyg i Mariehamn), Pamir, Passat, Archibald Russell och Moshulu.
Den globala depressionen i början på 1930-talet slog också mot sjöfarten och särskilt mot segelskeppen, vilkas konkurrenskraft försvagats i förhållande till snabbare fartyg. Erikson, som fått titeln sjöfartsråd 1931, fick se sina fartyg stå i hamnarna obefraktade. År 1936 ombildade Erikson sitt rederi till inte mindre än 25 olika aktiebolag för att minimera de ekonomiska riskerna förknippade både med ekonomiska konjunkturer och med haverier. Rederiverksamheten kompletterades 1933, när Erikson köpte det konkursdrabbade varvet i Nystad som reparationsvarv för sin egen flotta. Vid varvet, som förblev i den Eriksonska släktens ägo, byggde man sedermera krigsskadeståndsfartyg, och det blev ett betydande nybyggnadsvarv.
Andra världskriget blev förödande för Eriksons segelfartyg. Trafiken upphörde praktiskt taget helt och hållet, och Erikson förlorade fartyg som sänktes eller konfiskerades. Därtill miste Eriksons yngste son livet i tjänsten: han var styrman på ångfartyget Argo, som sänktes av ryssarna på Östersjön 1942. Erikson grundade en stiftelse till sonens minne, med uppgift att understödja sjömansänkor och faderlösa barn.
Gustaf Erikson hade förutspått att hans segelfartyg skulle gå i graven med honom, och så blev det också. När han dog 1947, var de stora segelskeppens tid ohjälpligt förbi. Erikson hade dock varit förutseende nog att förvärva också ång- och motorfartyg till rederiet, vilket gjorde att verksamheten kunde ta ny fart efter andra världskriget, nu under ledning av Eriksons son, sjöfartsrådet Edgar Erikson.
Mikko Uola
Gustaf Adolf Mauritz Erikson, född 24.10.1872 i Lemland, död 15.8.1947 i Mariehamn. Föräldrar kofferdikaptenen Gustaf Adolf Erikson och Amalia Fredrika Förbom. Gift 1906 med Hilda Othelia Bergman.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Boberg, Pamir. Fyrmastbarken Pamir 1905–1957. Höganäs (1990); N. W. Cormack, Herzogin Cecilie. The Flagship of the Gustaf Erikson Fleet of Mariehamn 1921–1936. Adelaide (1996); B. Greenhill & J. Hackman, Herzogin Cecilie. The Life and Times of a Four-Masted Barque. London (1991); E. Koivistoinen, Gustaf Erikson. Segelfartygens konung (1982); G. Kåhre, Gustaf Erikson and the Åland Sailing Fleet 1872–1974. Greenwich (1978); G. Kåhre & K. Kåhre, Den åländska segelsjöfartens historia (1988); G. Kåhre, Under Gustaf Eriksons flagg (1948); G. Kåhre & B. Greenhill, The Last Tall Ships (1979); R. Liewendahl-Lindblom, Segelskepp i ord och bild (1985).
BILDKÄLLA. Erikson, Gustaf. Uusi Suomis bildarkiv.