Olaus Arenius spelade en nyckelroll för Finlands svenskspråkiga befolkning och den folkuppfostran som hade sin grund i den andliga litteraturen under slutet av 1600-talet. Han utarbetade de första omfattande svenskspråkiga postillorna i Finland. För allmogen var dessa mer lät tillgängliga än den religiösa elementarlitteratur som utkom i Stockholm.
Olaus Arenius föddes som bondson i Sanna i Ölme härad i Värmland. Han torde ha fått sin första skolning i sin hembygd. Det är känt att han senare studerade i Mariestad och Nyköping. Vid nära trettio års ålder inledde han studier vid den då nygrundade akademin i Åbo 1640. Någon magisterexamen avlade han förmodligen inte.
Efter tre års studier vigdes Arenius till präst 1643, varpå han blev huspredikant hos Jöns Kurck, som var president i Åbo hovrätt. Kurck var känd som en rättvisans och ordningens man. Även i den unge Arenius torde dessa egenskaper ha inpräntats under de sex år han verkade som ”hovpredikant”. År 1649 fick Olaus Arenius en befattning som kyrko herde i Malax i Österbotten. Den skötte han troget fram till sin död 1682. Han rönte dock inte någon större uppskattning bland församlingsmedlemmarna och schismer uppstod ofta. Förmodligen hade Arenius som huspredikant vant sig vid ett mer överdådigt liv. Förutom att de materiella villkoren inte var tillräckliga ansåg han att församlingen inte uppskattade honom tillräckligt som andlig ledare.
Arenius gav ut tre omfångsrika predikosamlingar och enstaka bönedags- och likpredikningar. Hans mest betydande litterära verksamhetsår sammanfaller med tiden i Malax, i synnerhet med perioden från slutet av 1650-talet till 1670-talet. Arenius var en omutlig anhängare av luthersk ortodoxi. I förorden till sina omfattande predikosamlingar, Labores catechetici och Reese- och hùùs-postilla, hyllar han den lutherska läran. Han säger sig ha utarbetat böckerna för att förbättra kunskapen om innehållet i den lutherska bekännelsen. Han värderade högt den kristliga undervisningen på folkspråket och uppmuntrade församlingsmedlemmarnas frivilliga läsning av religiös litteratur på deras modersmål. Speciellt för detta ändamål publicerade Arenius resepostillan 1677. Resande och åldringar som hade svårt att röra sig och inte kunde besöka söndagsgudstjänsten, gavs möjlighet att åtminstone delvis kompensera sin frånvaro genom att själva läsa predikan i postillan. Arenius rekommenderade även dem som regelbundet deltog i gudstjänsten att läsa predikotexterna och annan ”god” religiös litteratur.
Författarskapet och den åtföljande förläggarrollen tärde på såväl Arenius hälsa som ekonomi. Han bekostade nämligen själv tryckningen av sina större postillor. Han anhöll hos kungen om att hans son Thomas måtte få efterträda honom som kyrkoherde; denne hade redan i många år hjälpt sin far att sköta ämbetet. Regentens bifall dröjde dock till 1681, förordnandet hann inte träda i kraft innan Olaus Arenius avled 1682, och befattningen som kyrkoherde tillföll en annan. Thomas Arenius kom dock att tillträda faderns förra ämbete 1689.
Tuija Laine
Olaus Magni Arenius, född 1611 i Ölme, död 7.8.1682 i Malax. Föräldrar Måns och Ingeborg Larsdotter. Gift med Catharina Bachster.
PRODUKTION. Labores catechetici thet är enfaldige catechismi förklaringar, vthi 28 predikningar författade (1659); Passional postilla. Thet är historia om Jesu Christi wår Herres och Frelsares pijna, dödh och begrafning (1661); Reese- och hùùs-postilla, öfwer alla söndagars, förnämsta högtijders och apostla dagars ewangelia, heela åhret igenom (1677).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Klockars, Första boken om Malax (1930); C.H. Strandberg, Åbo stifts herdaminne ifrån reformationens början till närvarande tid II (1934).