Väinö Tanner hörde under sex årtionden till de mest inflytelserika personerna i Finland. Han var statsminister i den första vänsterregeringen i Finland och därutöver minister i sju regeringar. Det var i hög grad Tanners förtjänst att vänstern slöt upp bakom regeringens linje under vinter- och fortsättningskrigen. Den som krigsansvarig dömde och av Sovjetunionen skarpt kritiserade Tanner återvände till det politiska livet ännu mot slutet av 1950-talet, då han på nytt valdes till ordförande för det splittrade socialdemokratiska partiet i Finland. Andelslaget Elantos storhetstid i Helsingfors var ett resultat av Tanners insatser.
Om man tar i beaktande Tanners sociala utgångsläge som son till en bromsare vid järnvägen är hans levnadslopp en verklig framgångssaga. Trots att annalerna för de nationalstater som var på väg att bli självständiga omfattat många motsvarande livsöden, framstår Tanners levnadsbana ändå som exceptionell.
Tanners levnadslopp utmärks av många höjdpunkter i hans karriär, då han överträffade omgivningens förväntningar. Så var det redan med hans första betydelsefulla uppdrag, som föreståndare för Turun Vähäväkisten Osuusliike (De obemedlades andelslag i Åbo). Denna organisation var den största i sitt slag i landet och föreståndaren var bara 22 år gammal. Tanner var visserligen då student och hade genomgått affärsmännens handelsinstitut, vartill han hade praktiserat i den tyska andelsrörelsens stora högkvarter Grosseinkaufgesellschaft (GEG) i Hamburg, och det med lysande resultat. Han återvände nämligen från Hamburg både som socialist och som skyddsling till Henrich Kaufmann, en av den tyska andelsrörelsens ledargestalter.
Tanner kom också på ett synbart sätt in i den första enkammarlantdagen våren 1907. Hans gynnare under den intensiva valkampanjen var Eetu Salin, som godtagit Tanner både som sin lärjunge och som sin ”adjutant”. Valet av Tanner till förste vice talman för den lagtima riksdagen 1910 gjorde 29-åringen åter till en nagel i ögat på sina egna. Revisionisten med det snälla utseendet var inte särskilt populär inom sitt parti, varför valet av honom fick spefåglarna och kåsörerna - bland dem Eetu Valpas (Edvard Valpas-Hänninen) - att friskt slänga repliker om ”herr V. Tanner” och om dennes svarta bonjour som var sydd i Amerikanska skrädderiaffären på Cirkusgatan 3. Nästan hela landets tidningspress fäste sig vid denna detalj. Uusi Suometar konstaterade att uppdraget gått till herr Tanner ”som hedrade tilldragelsen genom att klä sig i en borgerlig långrock och som för denna nedvärdering av den socialistiska tölpaktigheten fick sig en påminnelse i tidningen Työmies.”
År 1917 hade det redan hänt mycket i samhället och i Tanners eget liv. Han var nu verkställande direktör för andelslaget Elanto i Helsingfors, en ledande gestalt inom Konsumtionsandelslagens centralförbund (KK) och på många sätt engagerad i det rådande läget i samhället som världskriget gett upphov till. Det var sålunda nästan självklart att Tanner tillhörde den av Oskari Tokoi bildade senaten med socialistisk majoritet i rådande situation efter februarirevolutionen i Ryssland. Tanner förde under sina sex månader som finansminister i Tokois senat många underhandlingar med ryssarna, varför man kan säga att han vid sidan av sin förvärvade ministerkompetens också lade grunden för statsmannadimensionen i sitt liv.
Som direktör för Elanto var Tanner tvungen att under krigsmånaderna 1918 på bästa sätt komma överens med ledningen för de röda gardena. Han förhöll sig från första början helt negativt till revolutionen och stämplade i likhet med Hannes Ryömä hela företaget som ett brott mot arbetarklassen och demokratin. För den skull var det åter nästan självklart att bara Tanners person kunde komma i fråga, när det efter inbördeskriget mot slutet av 1918 blev möjligt att grunda ett nytt socialdemokratiskt parti. Sedan dess hade Tanner ett mycket centralt inflytande på den finländska politiken under fyra årtionden, antingen direkt eller som en påverkare i bakgrunden. Tanners insats var viktig i synnerhet när det gällde att bearbeta de trauman som inbördeskriget lämnat efter sig.
När freden i Dorpat ingicks 1920 var Tanner en i högsta grad central person tillsammans med fredsdelegationens ordförande J. K. Paasikivi. Man kan tala om Tanner och J. K. Paasikivi som parhästar; de skötte synnerligen självständigt underhandlingarna med ryssarna i akt och mening att uppnå ett resultat som tillfredsställde bägge parter. Många kontroversiella synpunkter gjorde sig då gällande i Finland; landets regering och den allmänna opinionen var nämligen splittrade under förhandlingsskedet.
Under den förvirrade politiska situationen i Finland, och i hela Europa, såg sig Tanner tvungen att inom sitt eget parti bekämpa det kommunistiska inflytandet, och att i samhället överlag bekämpa de strömningar som motsatte sig den ”ståhlbergska demokrati” som presidenten stod för. Valet av Relander till landets andra president 1925 innebar en vändning såtillvida att Relander gav sitt kraftiga stöd åt Tanners inrikespolitiska uppfattningar, och i synnerhet åt hans person.
Detta utgjorde bakgrunden för och möjliggjorde Tanners period som statsminister 1926–1927 och därmed den första socialdemokratiska minoritetsregeringen i landet. Denna period på omkring ett år innebar en vattendelare i relationerna mellan de röda och de vita. Av händelser under Tanners minoritetsregering har i synnerhet paraden den 16 maj ristats in i annalerna. Statsministern tog då som tf. president emot försvarsmaktens och skyddskårens defilering. Lika betydelsefull var Tanners rådiga handlande för att få ett slut på den besvärliga, och bevisligen från utlandet influerade, strejken vid Crichton-Vulcans varv.
Elanto hade på 1920-talet vuxit till en koncern, vars affärslokaler och huvudkontor blev en sevärdhet som till och med besöktes av representanter för diplomatkåren i landet förutom gäster från den kooperativa rörelsen. I augusti 1927 valdes Tanner till president för Internationella kooperativa förbundet (International Cooperative Alliance, ICA) och till ordförande för dess exekutiva kommitté. ICA var under den tiden ett kooperativa imperium ”där solen aldrig gick ner”, trots att det visserligen var mycket Europacentrerat. Ledarställningen inom organisationen var ett erkännande såväl av Tanners personliga kapacitet som av den kooperativa rörelsen i Finland. Ett så pass omfattande internationellt förtroendeuppdrag hade knappast någon finländare tidigare innehaft.
Lapporörelsens uppkomst 1929 och upproret i Mäntsälä 1932 förorsakade ett starkt spänningstillstånd i landet. Dessa högerrörelser var även en stor utmaning för Tanner, ty deras antikommunism riktade sig även mot den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Förutom att Tanner nu på nytt hamnade i partilivet, som han delvis stått på sidan om efter sin regeringstid, blev han även en stöttepelare för det mot ytterhögern riktade motståndet, eftersom socialdemokraterna var det största och enigaste partiet. Lapporörelsen splittrade även det borgerliga fältet vilket ledde till att vissa industrikretsar rentav erbjöd socialdemokraten Tanner rollen som diktator.
Trots att högerrörelsen inte uppnådde sina syften förändrade den dock i avgörande grad den inrikespolitiska situationen genom att konsolidera den s.k. tannerska socialdemokratin och genom att temporärt lyfta Tanner till en nyckelställning. Detta åter innebar att muren mellan högern och vänstern – de vita och de röda – delvis försvann, vilket tog sig ett konkret uttryck 1937 i Cajanders så kallade rödmylleregering, då det borgerliga Agrarförbundet och socialdemokraterna utgjorde regeringens baskoalition. Socialdemokratin var mycket stark på 1930-talet i de skandinaviska länderna och i synnerhet Mannerheim gynnade av säkerhetspolitiska skäl det skandinaviska samarbetet, vilket ledde till att Tanners roll som en statlig påverkare ytterligare betonades.
Tack vare sina talrika resor som president för den internationella kooperativa rörelsen var Tanner på det klara med förändringarna i det politiska klimatet sedan Adolf Hitler kommit till makten i Tyskland 1933, men händelserna vid andra världskrigets utbrott var för honom som för de flesta andra en överraskning. Detta trots att Tanner tagit del i Stalins försök att stärka sitt lands säkerhetsintressen i finländsk riktning och de s.k. Jartsev-förhandlingarna. Dessa var högst hemliga och ledde inte till resultat. Hösten 1939 deltog Tanner tillsammans med Paasikivi på dennes önskan i förhandlingarna om de sovjetiska territoriella kraven i finländsk riktning, men var tvungen att ge avkall på sin optimism. Spelrummet för den finländska regeringens förhandlare var så knappt att kriget var oundvikligt.
Sedan Tanner genast i början av vinterkriget blivit utrikesminister i Risto Rytis regering strävade han – skakad av fiendens övermakt och sedan han sett att ingen internationell protest kunde stoppa Sovjetunionen – redan tidigt efter en dialog om fred. Detta gjorde han i samförstånd med Ryti och Paasikivi och med Tysklands hjälp men emot uppfattningen hos regeringens majoritet. Han blev dock också uppmuntrad härtill av överbefälhavaren Mannerheim. Tanners verksamhet i Stockholm var betydelsefull, då han förhandlade om underlaget för fred med ministern Aleksandra Kollontaj som stod i Stalins gunst. Under de långt utdragna och svåra förhandlingarna om fred var Tanners orubbliga ståndpunkt om att godkänna de föreslagna villkoren sannolikt avgörande. Regeringens åsikter distraherades i hög grad av västmakternas erbjudanden om bistånd. Uppenbarligen hade både Tanners och Risto Rytis ståndpunkt påverkats av en antydan från tyskt håll om att det skulle löna sig att sluta fred, om än på tunga villkor, ty förlusterna skulle inte vara slutgiltiga. Trots det var vinterkrigets fred 13 mars 1940 en tung erfarenhet också för Tanner.
Finländarnas hjältedåd vid fronten och tecknen på en kommande upplösning av den temporära alliansen mellan Tyskland och Sovjetunionen som blev synliga strax efter kriget gjorde Tanner under tiden för vapenstilleståndet 1940–1941 till en förbehållslös anhängare av den politiska utvecklingen. Han medverkade på så vis i tysthet till den utveckling som ledde till ett finländskt vapenbrödraskap med Tyskland då landet inledde kriget mot Sovjetunionen i juni 1941.
Under fortsättningskriget 1941–1944 var Tanners inflytande i praktiken mycket större än de ministeruppdrag som han skötte. Han kan reservationslöst räknas till den inre ring som bar det politiska ansvaret för kriget. Detta återspeglades också på det internationella planet: den sovjetiska krigspropagandan talade ständigt om den ”mannerheim-tannerska ligan” i ledningen för kriget, och efter kriget stämplades Tanner som en central krigsansvarig vid sidan av Ryti i den rättegång som efter krav från de allierade segermakterna ordnades i Helsingfors 1946.
Tanners inflytande på fortsättningskriget reflekterades också i förhållandet till Tyskland. I början av sitt angrepp mot Sovjetunionen förhöll det nationalsocialistiska Tyskland sig reserverat till socialdemokraten Tanner – landet hade tidigare medverkat till att förhindra ett eventuellt val av Tanner till president hösten 1940. Men i krigets senare skeden förhöll sig tyskarna förtroendefullt till honom. Å andra sidan låter Tanner i sina memoarer förstå att Mannerheim som sommaren 1944 valdes till president, skulle ha gett statsministerns uppdrag åt honom, ifall han själv visat intresse för detta. Om så hade skett skulle Tanner ha tvingats bära ansvaret för situationen efter Tysklands nederlag.
Tanners betydelsefulla ställning baserade sig på att hans positiva eller åtminstone absolut lojala inställning till kriget som, i synnerhet efter slaget vid Stalingrad i januari 1943, på ett avgörande sätt förhindrade uppkomsten av nederlagskänslor och opposition inom vänstern. Den så kallade fredsoppositionen sommaren 1943 inskränkte sig till en rätt snäv krets.
Trots att Tanners omedelbara inverkan på rikets historia upphörde i och med krigsansvarighetsrättegången, verkade han ännu i nästan två årtionden, tidvis rentav på ett mycket betydelsefullt sätt, i landets inrikespolitik. Serien av memoarer som han skrev i fängelset under svåra förhållanden var en prestation vars omedelbara och bestående inflytande på historieskrivningen varit stort.
I den atmosfär som präglade det kalla krigets värld efter andra världskriget valde Tanner, sedan han befriats från krigsansvarighetsfångenskapen 1948, snabbt sin egen linje. Han blev en karismatisk offentlig personlighet, vars ord hördes över partigränserna. Allmänt sett drevs Tanner in i en synnerligen hård oppositionsställning gentemot den under Paasikivis tid förhärskande östpolitiken och dess fortsättning under Urho Kekkonens tid. Försöken från Sovjetunionens sida efter Stalins död att återknyta förbindelserna till honom avvisades bryskt av Tanner. När Kekkonens första period som president närmade sig sitt slut hörde Tanner till de centrala krafterna i den medborgarfront som genom att ställa upp Olavi Honka som kandidat försökte förhindra ett återval av Kekkonen. Som en stöttepelare för Honka-fronten tog Tanner än en gång plats på världspressens nyhetssidor. Notkrisen hösten 1961 var en betydelsefull episod i det kalla kriget: forskningen har ännu inte helt kunnat enas om orsakerna till denna kris.
Den ålderstigne Tanner framstod efter krigen som ett slags vattendelare inom hela vänsterrörelsen. För yttervänstern – i Finlands kommunistiska parti (FKP) och i Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) – var han en central politisk motståndare; reaktionen personifierad. Inom den socialdemokratiska rörelsen upplevdes Tanners person också i viss mån som splittrande. Liksom under 1920-talet, fick han känna på en stark opposition mot sig själv då han valdes till SDP:s ledning. Denna gång ledde detta till uppkomsten av Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (TPSL). Partiet kunde dock aldrig på allvar hota moderpartiet SDP. Den åldrande Tanners inställning till Sovjetunionen var så oböjlig att det inom SDP uppstod en opposition gentemot de hårdaste tanneriterna, såsom mot de s.k. vapenbrödrasocialisterna. Detta syntes redan vid partikongressen 1960. När Tanner slutligen blev av med ordförandens klubba 1963 hade han uppnått en ålder som gjorde att det inträffade saknade dramatik.
Väinö Tanner var kort och satt med grå ögon och mörkbrunt hår. Han hade en järnhård livsvilja och arbetskapacitet. Som yngling var han sportig och dessutom en naturlig ledare i pojkskaran. Han var hela livet en nykterhetsman och hans levnadsvanor var puritanskt enkla – frånsett hans cigarrökning. Han tog inte emot några ordnar eller utmärkelser. I sin ungdom var han en motståndare till kyrkan. Då han 1909 gifte sig med sin sambo Linda Anttila handlade det närmast om åttabarnsfamiljens intressen. Han anslöt sig emellertid aldrig till kyrkan.
Ur arbetarbefolkningens synvinkel var Väinö Tanner redan på 1920-talet, i likhet med många europeiska socialdemokrater, borgare om än inte kapitalist. Redan 1923 köpte han Sorkkis gård i Vichtis. De möjligheter som detta öppnade för honom som bonde och i synnerhet som skogsägare gav honom uppenbarligen ett viktigt innehåll i livet. Dessutom tjänade innehavet av gården också hans intressen som en brobyggare mellan de olika parterna i inbördeskriget. Det torde inte heller vara någon tillfällighet att han blev god vän med sin partikamrat Wäinö Wuolijoki, som härstammade från en tavastländsk storbondesläkt, och intresserade sig för sin fars nyländska hemmansägarbakgrund.
Jaakko Paavolainen
Väinö Alfred Thomasson, från 1896 Tanner, född 12.3.1881 i Helsingfors, död 19.4.1966 i Helsingfors. Föräldrar bromsaren Gustaf Alfred Thomasson och Maria Sofia Räsänen. Gift 1909 med studentskan Linda Anttila.
PRODUKTION. Kooperationens plats inom skilda ekonomiska system. Stockholm (1938); Mina pojkår. Minnen från 1880- och 1890-talens Helsingfors. Stockholm (1948); Nuorukainen etsii sijansa yhteiskunnassa (1948); Kuinka se oikein tapahtui. Vuosi 1918 esivaiheineen ja jälkiselvittelyineen (1948); Tarton rauha ja sen syntyvaiheet (1949); Finlands väg 1939−1940. Minnen och dagboksanteckningar från vinterkrigets tid (1950); Vägen till fred 1943−1944 (1952); Itsenäisen Suomen arkea. Puhekokoelma (1956); Kahden maailmansodan välissä (1966).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Privatarkiv i HOK-Elantos arkiv, Arbetarnas arkiv, Helsingfors och Riksarkivet. I. Hakalehto, Väinö Tanner. Taipumattoman tie (1973); I. Hakalehto, Väinö Tanner. Omalla linjalla (1974); J. Paavolainen, Nuori Tanner, menestyvä sosialisti (1977); J. Paavolainen, Väinö Tanner, senaattori ja rauhantekijä (1979); J. Paavolainen, Väinö Tanner, sillanrakentaja (1984); J. Paavolainen, Väinö Tanner, patriootti (1989); L. Tanner, Tämän olen kokenut (1965). Festskrifter: Väinö Tanner 60 vuotta 12.3.1941 (1941); Kuin kallioon hakattu. Väinö Tanner 75 vuotta 12.3.1956 (1956); Väinö Tannerille. hänen täyttäessään maaliskuun 12. päivänä 1956 seitsemänkymmentäviisi vuotta (1956).
BILDKÄLLA. Tanner, Väinö. Uusi Suomis bildarkiv.