Den ekonomiske experten Teuvo Aura var på 1950-talet fem gånger minister och i början av 1970-talet statsminister i två tjänstemannaregeringar. Som överborgmästare i Helsingfors från 1968 intresserade han sig framför allt för bostads- och trafikfrågor.
Teuvo Aura föddes i Ruskeala i Karelen men flyttade med familjen först till Parikkala, Kotka och Viborg innan han kom till Helsingfors 1926. Han gick i Finska normallyceum och började därefter studera juridik. Under vinter- och fortsättningskriget var Aura först sekreterare och sedermera chef för Helsingfors stads folkförsörjningsnämnd, tills han 1942 övergick till Postsparbanken. Han var generaldirektör för banken i ett kvarts sekel. Den politiskt frisinnade Auras främsta område var dock den kommunala politiken i Helsingfors. Han var ordförande för stadsfullmäktige i Helsingfors i över tio år, tills han valdes till överborgmästare (stadsdirektör) i staden.
”Jag torde redan med modersmjölken ha fått en passion för att delta i föreningsverksamhet”, konstaterade Aura i sina memoarer. Hans avancemang till att bli en av landets synligaste opinionsbildare sammanföll med den allmänna utvecklingen i Finland under årtiondena efter kriget. Den nya republiken behövde såväl visionärer som handlingskraftiga personer.
I Aura förenades dessa bägge egenskaper. I hemmet växte ett intresse för samhällsfrågor fram. Fadern Jalo Aura var verkställande direktör för Konsumentandelslagens centralförbund. Han fungerade under kriget som folkförsörjningsminister. Teuvo Aura konstaterade senare att diskussionerna med fadern fick honom att intressera sig för ekonomisk politik.
Med sin karelska bakgrund och sitt sociala engagemang inledde Aura sin samhälleliga verksamhet redan under skolåren, då lyceets konvent valde honom till sin ordförande. Som nybliven juris kandidat 1937 grundade han Nuoret Lakimiehet (Unga jurister), och senare ägnade han sig åt verksamhet inom Suomen Lakimiesyhdistys (Finlands juristförbund). Aura var också med om att grunda bokförlaget Tammi.
Aura inträdde 1943 i bankvärlden när han kallades till verkställande direktör för den nygrundade Postsparbanken. Ett år senare utnämndes han till bankens generaldirektör. Under kriget var Postsparbanken ännu en verksamhet inom Posten, men under Auras tid växte den till ett rikets penninginstitut. Efter kriget började banken finansiera kraftverk och kommunernas investeringsobjekt. Auras ledarinställning utmärktes av fri tävlan och kundanpassad service. Postsparbanken var den första statliga inrättning som gick in för direkt kontakt med sina kunder inom ramen för den kundserviceavdelning som man grundade. Under Auras tid kom banken nära den ”vanliga människan”, då den började bevilja lån för bostadsbyggen.
Auras samhälleliga verksamhet ledde honom till många politiska och sociala förtroendeuppdrag. Aura, som hade högsta vitsord i straffrätt, ansåg 1962 att hans viktigaste prestation var ordförandeskapet i kommittén för en reform av fångvården. Kommittén verkade 1944–1945 med den efterkrigstida angivelse-, beskyllnings- och besvärsmentaliteten som barlast. Att kommittén kunde lägga fram ett enhälligt betänkande var Auras förtjänst. Den honom närstående redaktören Erkki Paavola beskrev Aura som ”en god lyssnare. Hans medlarförmåga beror på detta och på att han fördomsfritt bildar sig en åsikt i tvistefrågor först efter att verkligen ha fördjupat sig i dem.” Aura utsågs 1946 till ordförande i det statliga ekonomiska rådet. Han hamnade på nytt i elden fyra år senare när en generalstrejk hotade. Aura var kring 1950 en framgångsrik medlare i tvister på arbetsmarknaden.
Via Postsparbanken hade Aura blivit bekant med Urho Kekkonen, som blev medlem av bankens styrelse 1954. Deras hedonistiska livsinställning – ”vin, kvinnor och sång” – och sällskapstalanger fördjupade deras vänskap. Kekkonen, Aura och Sakari Tuomioja stod i tät diskussionskontakt. Detta ”triumvirat” eller i motståndarnas ögon ”de tres gäng” förde på 1950-talet djupgående diskussioner om ekonomisk politik. ”Jag hamnade på omvägar med i rikspolitiken med Kekkonen och Tuomioja som mina faddrar”, skriver Aura i sina memoarer. I oktober 1950 blev han handels- och industriminister efter Tuomiojas avgång. Under denna tid, sedan Aura under hot om generalstrejk medlat i lönetvisten mellan arbetsgivare och arbetstagare, uppkom det berömda A-avtalet. Aura var fem gånger minister i Kekkonens, V. J. Sukselainens och Tuomiojas regeringar. Hans roll vid liberaliseringen av utrikeshandeln var av stor betydelse. Aura verkade som handels- och industriminister samt som andra socialminister 1950–1951, som justitieminister 1951, som handels- och industriminister och som minister vid utrikesministeriet 1953–1954 samt som inrikesminister, som handels- och industriminister och som finansminister 1957.
”Jag började bli en efterfrågad medlare i Finland”, konstaterade Aura om sin tidiga karriär och om sin verksamhet i statsrådet på 1950-talet. Man anlitade Auras nationalekonomiska expertis redan på 1940-talet, och efter det höll han årligen tiotals föredrag om tillståndet i statsekonomin och om framtidsutsikterna, stabiliseringen och regleringen, om lagbundenheten i näringslivet och om dess verksamhetsbetingelser. Aura förespråkade en fri marknadshushållning i sina ekonomipolitiska föredrag. Han verkade som ordförande bland annat i ekonomiska rådet (1946–1947, 1954–1956), i pris- och lönerådet (1950–1951) och i investeringsrådet (1952–1954).
Förhållandet till Kekkonen svalnade efter presidentvalet 1956, och kommunalpolitiken blev huvudscenen för Auras politiska aktivitet. Aura som gillade ”ostar och modern skulptur” bekände sin kärlek till kommunalpolitiken då han intervjuades inför sin 50-årsdag i kvällstidningen Ilta-Sanomat i december 1952: ”Jag trivs bättre i det kommunala livet än i inrikespolitiken; man orkar delta i de kommunala bestyren, för vi har åstadkommit ett gott samarbete över partigränserna, man sticker inte knivar i ryggen på varandra utan slåss rejält när man slåss.” Aura sökte sin politiska hemvist i frisinnet. Hans långvariga bana som fullmäktig inleddes efter kommunalvalet 1953. Det förtroende som Aura åtnjöt visas av att han satt som ordförande för stadsfullmäktige 1957–1968 och som överborgmästare (stadsdirektör) 1968–1979, trots att hans partigrupp var synnerligen liten.
Aura var inte riksdagsledamot men hade stort inflytande inom Nationella framstegspartiet. Han var ordförande i De frisinnades förbund, Framstegspartiets arvtagare, från 1951. Aura innehade en central roll när De frisinnades förbund och Finska folkpartiet slutligen beslöt gå samman och bilda Liberala folkpartiet 1965. Aura avancerade tillsammans med professor Esa Kaitila till vice ordförande för det nya partiet. Det fanns många skäl till att grunda ett nytt parti. Under åren för en strukturförändring som kändes stor och obehärskad föreföll det att finnas plats mellan de traditionella klasspartierna. Finska folkpartiets ställning var stabil i början av 1960-talet. Partiet hade 13 riksdagsledamöter, och på grund av sin taktiskt fördelaktiga position var det ofta med om regeringsförhandlingar och satt med i regeringen. Officiellt övergav Aura sina partipolitiska ledningsuppdrag 1968, då han blev överborgmästare i Helsingfors. Han anlitades dock av president Kekkonen som statsminister i två tjänstemannaregeringar 1970 och 1971–1972.
Aura tog sig in i maktens boningar den vanliga vägen, eller med hjälp av en god familjebakgrund, färdigheter och kontaktnät från skoltiden, akademiska studier, samhällelig aktivitet, medlaruppdrag, en ledande befattning inom bankvärlden och verksamhet inom näringslivet. Han hörde till krigs- och återuppbyggnadstidens generation, till den inre krets vars mål var att ekonomiskt, politiskt och kulturellt modernisera Finland. Aura fick i praktiken förverkliga sin dynamiska samhällsuppfattning både genom att dra upp riktlinjerna för bostadspolitiken i landet och genom att tillämpa den i praktiken.
Bostadsfrågan intresserade Aura ur både ekonomisk och politisk synvinkel. Han hörde till en gruppering vars målsättning var att överföra tyngdpunkten inom bostadspolitiken till städerna och arbetarbefolkningen samt att skapa en välfärdsstat enligt svensk modell. Han hade stort inflytande över hur lagstiftningen för bostadspolitiken i Finland reformerades på 1960-talet. Under Auras tid i Postsparbanken steg bostadsproduktionen till första plats i bankens kreditgivning. Som överborgmästare var han med om att skapa det första långsiktiga programmet för bostadsproduktion 1969.
Auras många tal från 1960-talet domineras av hans samhälleliga tänkande och fosterländska framtidsvision. I hans inlägg var det finländska samhället statt i oavbruten omdaning, i en övergångsperiod mot det önskade tillståndet eller mot industrialisering, urbanisering, välfärd och servicenäringar. På Auras initiativ grundades Samarbetskommittén för huvudstadsregionen, sedermera Samarbetsdelegationen (SAD). Föremålet för hans intresse var trafiken. Han inverkade i avgörande grad på att beslutet om en metro i Helsingfors genomdrevs; fullmäktige fattade sitt slutliga beslut i maj 1969. Aura var likaledes intresserad av konstfrågor, resor och Helsingfors ansikte utåt. Under hans tid skapades i Helsingfors en kulturpolitik med egen förvaltning.
Aura var överborgmästare under en politiskt hektisk tid. Efterkrigstidens generation kommunalpolitiker utmanades av yngre generationer. Aura hade varit med om att skapa en kommunalpolitisk vapenbrödraaxel i Helsingfors, som efter kriget garanterade en maktbalans mellan socialdemokrater, samlingspartister och andra borgerliga grupperingar. Kommunisterna hölls länge utanför beslutsfattandet. Under hans tid effektiverades och rationaliserades stadens förvaltning. Överborgmästare Aura rörde sig kvickt från det ena stället till det andra; stadsborna började snart kalla honom för ”kulblixten”. Han var en snabb beslutsfattare och en entusiastisk motionslöpare.
Laura Kolbe
Teuvo Ensio Aura, född 28.12.1912 i Ruskeala, död 11.1.1999 i Helsingfors. Föräldrar ministern, verkställande direktören för Konsumentandelslagens centralförbund Jalo Aura (f.d. Gröndahl) och Aino Sofia Kolehmainen. Gift med (1) vicehäradshövdingen Kaino Kielo Kivekäs 1939, (2) diplomkosmetologen Sirkka Annikki Kosonen 1976.
PRODUKTION. Sovitellen (1982).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Hankonen, Lähiöt ja tehokkuuden yhteiskunta (1994); L. Kolbe & H. Helin, Helsingfors stads historia efter 1945. III, Kommunalförvaltning och politik, kommunalekonomi (2004).
BILDKÄLLA. Aura, Teuvo. Museiverket.