Som historiker ägnade sig Jarl Gallén särskilt åt medeltiden, men även åt krigshistoria, genealogi och sjöfartshistoria. Den västerländska kristenhetens utbredning liksom dess möte med den östliga kristenheten var en viktig röd tråd i hans forskning. Han kom på så sätt med en ny tolkning av Nöteborgsfreden och Finlands östgräns, som ändade den utdragna tvisten i frågan. Gallén var även mycket annat än en mångsidig historiker. Själv ansåg han sig ha utfört sitt viktigaste uppdrag som officer.
I Galléns barndomshem fanns inte mycket böcker. Intresset för litteratur och historia växte dock tidigt fram hos honom. Innan han hade gått ut skolan hade han flera gånger hunnit skriva om Finlands historia i svarta vaxdukshäften, som finns bevarade bland hans efterlämnade handlingar i Svenska litteratursällskapets arkiv.
Den Gallénska släkten var från Egentliga Finland. Speciellt hemma kände han sig i den sydvästfinska skärgården, där han valde ut Skepparholmen på Biskopsö som sin speciella bas, som han rustade med ett handbibliotek, utfärdsutrustning och båtar. Hans mor var från Blekinge, vilket till en del förklarar att Sverige och dess kulturhistoria alltid låg honom varmt om hjärtat. Hans far gick bort 1948, varefter han levde tillsammans med sin mor på tumanhand vid Sjötullstorget i Helsingfors fram till hennes död 1969. Därefter gjorde han familjens gamla sommarvilla på Sommaröarna till sitt permanenta hem. Villan fylldes med hans mycket stora bibliotek.
Ungdomsåren gick i läsandets tecken. Övergången till vuxenåren skedde i ett Finland som präglades av minnena från inbördeskriget och första världskriget. Gallén fann sin kulturella hemvist bland europeiska intellektuella som identifierade roten till det onda i tiden i en slappt relativiserande liberalism och demoraliserande materialistisk filosofi. Han orienterade sig mot höger, konverterade till katolicismen och engagerade sig i skyddskårsrörelsen. Vidare gick han med i studentpolitiken och blev kontroversiell redaktör för Studentbladet. Då svenskspråkiga högerstudenter och aktivistveteraner bildade Aktiva studentförbundet var han en av de drivande krafterna i föreningen. Det var en brokig samling unga herrar, som ideologiskt förenades av ett gemensamt förakt för ”pillemarernas” (d.v.s. liberalernas) hållning, som de fann ryggradslös.
Gallén gav skyddskårsrörelsen mycket av sin tid. Han lade stor vikt vid den frivilliga militära utbildningens betydelse i en situation, som han och hans gelikar uppfattade som katastrofal. Enligt dem försummade statsmakten att bygga upp ett flygvapen, ett artilleri, ett pansarvärn och framför allt försvarsställningar. Under vinterkriget och fortsättningskriget togs hans militära kunskaper och ledarförmåga i bruk. Han anförtroddes successivt allt större ansvar. Han var bataljonschef i JR 55 och JR 13 på Hangö udd, Aunus och Karelska näset. Vid krigets slut hade han avancerat till major. Sina krigserfarenheter dokumenterade han i två böcker, som blivit högt uppskattade bidrag till krigslitteraturens klassiker.
Gallén ansåg att krigsåren, hur tunga de än hade varit, ändå var en lycklig tid i hans liv. Uppdraget var viktigt och kamratandan god. Officerskamraterna förblev hans goda vänner livet ut. Hans spartanska sinnelag gjorde att han kunde se de goda sidorna i det enkla livet i fält. Sålunda kunde han säga att om han hade varit skönlitterär författare skulle han ha skrivit ett lovtal till nio bastu-upplevelser från kriget (alluderande på Pentti Haanpääs Nio mans stövlar). Livet i fält inrymde också lugna stunder, som han bland annat ägnade åt intellektuella övningar. Han översatte t.ex. till svenska valda delar av Carl von Clausewitz betraktelser över krigskonsten; boken utkom 1943.
År 1947 lade Gallén fram sin doktorsavhandling om dominikanerna i Norden under medeltiden. Åren 1947–1948 studerande han katolsk teologi i Freiburg och närde planer på att bli dominikan. Men hans bana tog en ny vändning 1948, då hans far avled och han tog över den affärsrörelse fadern hade utvecklat, Suomen väri- ja vernissatehdas Oy (Finlands färg- och fernissafabrik Ab). Samtidigt som han drev detta företag fortsatte han dock med sina forskningar.
Som historieforskare är Gallén framför allt en internationellt erkänd expert på medeltidens historia. Det utmärkande för honom som historiker är dock bredden i hans intresseområden. Viktiga bidrag har han publicerat inte endast inom medeltidshistoria, utan även inom krigshistoria, genealogi och sjöfartshistoria. År 1964 tillträdde han den svenskspråkiga professuren i historia vid Helsingfors universitet, en tjänst han innehade till sin pensionering 1975. Som historiker fortsatte han att vara internationellt inriktad. Han var ordförande för Finlands internationella historikerkommitté (1968–1976) och för Finlands internationella krigshistoriska kommitté (1972–1981).
En röd tråd i Galléns författarskap är den kristna civilisationens utbredning i norra Europa. Sålunda kom en stor del av hans forskning att kretsa kring mötet mellan väst- och östkyrkan, mellan det latinska och det bysantinska Europa. År 1968 utkom hans undersökning om Nöteborgsfredens gräns 1323, där han kom med en ny tolkning av den första gränsen mellan öst (Novgorod) och väst (Sverige) i norr. Han frigjorde sig från synen på en gräns såsom ett geografiskt streck och konstaterade i stället att olikheterna i den svenska, den ryska och den latinska fredstraktaten blir begripliga endast om man inser att gränsen betydde olika saker i olika delar av sträckningen från Finska viken till Ishavet. Från Systerbäck till Saimen utgjordes gränsen av en entydig linje, såsom vi är vana att uppfatta begreppet gräns. För Insjöfinlands del angavs några centrala farleder, som såväl novgoroder som svenskar hade rätt att utnyttja, medan sträckningen från Insjöfinland norrut bestod av en dubbelgräns på det sättet att novgoroderna gavs rätt att röra sig fram till Bottenviken medan svenskarna fick rätt att röra sig till Norra ishavet. Denna analys gjorde slut på en seglivad dispyt inom historikersamfundet i Norden.
För att utröna östgränsen var det viktigt för Gallén att på ort och ställe studera landskapet där gränsen eventuellt gått. Detta förde honom på strapatsrika färder i östra Finland. På samma sätt undersökte han under en lång rad av somrar medeltida farleder i Östersjön. Från sin egen motorbåt studerade han olika farleder, vilket gav hela hans forskarintresse ett drag av pojkaktig nyfikenhet och äventyr. Båten gav han namnet Chouan efter de kontrarevolutionära bretagnarna under franska revolutionen (Chouan var också den partitillhörighet han uppgav i Vem och vad).
Geografins betydelse för förståelsen av historiska förlopp var ett viktigt inslag i Galléns syn på historieforskningen. Han tog därför med sig sina studenter på välplanerade exkursioner, av vilka den längsta varade i två månader och ägnades Italiens 1100- och 1200-tal. De svenskspråkiga historiestuderandena vid Helsingfors universitet har fortfarande glädje av att denna tradition bevarats inom lärostolen.
Historieforskning var för Gallén i hög grad en intellektuell lek. Han fängslades av medeltiden eftersom källmaterialet var begränsat, och det gällde att med hjälp av eget huvud och källkritisk skärpa fundera fram en lösning på relativt konkreta problem (frågan om en datering, en gränsdragning eller en farled). Den källkritiska skärpan gick dock aldrig till överdrift. I själva verket avbröts hans forskargärning vid den tidpunkt då han stod i begrepp att skriva en uppsats om hagiografi, där han ville ifrågasätta den radikala Weibullska skolans ambitioner att rensa ut information som, enligt denna skola, inte gick att belägga i källmaterialet. I denna sin uppsats, som förblev oskriven, hade han velat understryka, att det som inte finns utsagt i källorna (existensen av helgonet X) inte bevisar att X inte hade existerat.
I forskaren Gallén fanns således en intellektuell homo ludens (Huizingas term för den lekande människan); men det fanns också en eskatolog i hans akademiska jag. Kristendomen var för honom i hög grad en fråga om historia och sanning. Kristendomen är en historisk berättelse, och att tro på Gud var för Gallén att tro på denna berättelse. På det sättet var kristendomens uppkomst, spridning, splittring och möte med andra religioner av historiskt intresse.
Bakom Galléns strama yttre habitus fanns ett lekfullt intellekt som snabbt och smidigt rörde sig i olika riktningar. Han tyckte om att chockera. När han närmade sig goda vänners sommarbryggor kunde han hissa Sydstaternas flagga på sin motorbåt. Exempel på dylika upptåg är många. Det var inte en önskan om att få offentlighetens uppmärksamhet som drev fram dessa provokationer, utan ett behov av att visa att alla inte är stöpta i samma form.
Gallén visste att han hade egna åsikter. Därför kunde han lätt förstå att andra hade sina. Bättre än de flesta akademiska lärare i slutet av 1960-talet kunde han anpassa sig till och acceptera radikaliseringen av studenterna. För honom var det ett självklart imperativ att på ett universitet skall man tänka och skriva i enlighet med vad man själv tycker och tänker, och inte för att blidka sina lärare. Hans egen avhandling pro gradu hade en gång i tiden nedklassats till lubenter (nivå mellan godkänd och väl godkänd) emedan han hade vägrat att underordna sig professorns krav om att Gud stavas med litet g.
Galléns toleransbegrepp var inte det nordiska, där tolerans betyder tålamod och uppfostran. För Gallén var det självklart att det finns åsikter som inte kan konvergera, och hans egna åsikter var ibland extrema. Han var katolik och därtill en konservativ sådan. Andra Vatikankonciliet gjorde honom olycklig, och han övervägde att konvertera till den grekisk-ortodoxa tron.
När han låg på sitt yttersta och ville berätta om viktiga händelser i sitt liv var Gallén mån om att förklara att han själv tyckte att det viktigaste han gjort under sitt långa och innehållsrika liv låg på det militära planet.
Henrik Stenius
Jarl Wilhelm Erik Gallén, född 23.5.1908 i Helsingfors, död 27.3.1990 i Helsingfors. Föräldrar kommerserådet Thure Wilhelm Gallén och Hildur Maria Törngren.
PRODUKTION. Tionde regementet. Karhula-Sommee-Viborgska viken (1940); La province de Dacie de l’Ordre des Frères Prêcheurs I. Histoire générale jusqu’au grand schisme (1946); Tre bataljoner. Infanteriregementet 13 på Karelska näset sommaren 1944 (1949); Nöteborgsfreden och Finlands medeltida östgräns (1968; delarna 2 och 3 tillsammans med John Lind 1991); Finland i medeltidens Europa (1998). Se även: Bibliografi över Jarl Galléns historiska skrifter 1927–1988. Historisk tidskrift för Finland 4/1988.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Engman, Jarl Gallén som historiker. Finland i medeltidens Europa (1988); Kring korstågen till Finland. Ett urval uppsatser tillägnat Jarl Gallén på hans sextioårsdag den 23 maj 1968 (1968).
BILDKÄLLA. Gallén, Jarl. Foto: Ateljé Saurén. SLS/ Historiska och litteraturhistoriska arkivet.