Arvo Lehtovaara var Finlands förste professor i psykologi. Han var först verksam vid Pedagogiska högskolan i Jyväskylä och senare vid Helsingfors universitet. Lehtovaaras särskilda intresseområden var arvsanlagens och miljöfaktorernas relativa inverkan på den psykiska kapaciteten, utvecklandet av skolmognads- och urvalsprov samt gestaltandet av en evolutionspsykologisk människobild. Lehtovaara hade betydande inflytande på utformningen av gymnasiets psykologiundervisning och utvecklandet av studentexamen. Hans lärobok i psykologi gavs ut i ett flertal upplagor.
Den framstående filosofiprofessorn Eino Kaila erbjöd i mitten av 1930-talet sin elev Arvo Lehtovaara anställning vid Helsingfors universitets psykologiska laboratorium. Vid laboratoriet bedrev man vid denna tid forskning främst med anknytning till typologier och utvecklingspsykologi. På Kailas initiativ kom Lehtovaara att studera gestalt-, ärftlighets- och uttryckspsykologi. Hans doktorsavhandling Psychologische Zwillingsuntersuchungen (1938) baserar sig på insamlat material om tvillingar, med vars hjälp han kunde studera arvsanlagens och miljöfaktorernas relativa inverkan på den psykiska kapaciteten. Den omfattande avhandlingen var Lehtovaaras huvudsakliga merit för Finlands första professur i psykologi, vid Pedagogiska högskolan i Jyväskylä. Tjänsten hade inrättats 1936 med pedagogikens och lärarutbildningens behov i åtanke, och upprätthölls till en början av Niilo Mäki. Lehtovaara erhöll professuren 1939.
I Jyväskylä koncentrerade sig Lehtovaara på att utveckla skolmognads- och urvalsprov som lämpade sig för det finländska samhället (däribland ett Stanford-Binet-liknande intelligenstest för skolbarn och vuxna). På grundval av sin undervisning sammanställde Lehtovaara verket Kokeellista menetelmää noudattava sielutieteen oppikirja (Psykologi. Lärobok med anvisningar för experiment), som utkom 1945. Boken kom att ges ut i många upplagor med titlarna Sielutiede och Psykologia (ordet ”sielutiede” är en något föråldrad finsk benämning på psykologi) och var under närmare 40 år gymnasiets populäraste lärobok i ämnet. Den översattes förutom till svenska även till danska.
Lehtovaaras mest omfattande arbete var utvecklandet av gymnasiets psykologiundervisning och studentexamen. Efter att ha flyttat till Helsingfors universitet 1952, först som extraordinarie, 1968–1970 som ordinarie professor, inledde han sin 30 år långa karriär i studentexamensnämnden. Lehtovaaras andra stora arbete är The Predictiveness of the Finnish Matriculation Examination (1966), en analys av studentexamens förmåga att förutsäga studenternas senare studieframgångar. Studien är starkt knuten till det samtida undervisningssystemet och erbjöd användbar vetenskapligt baserad kunskap för dess behov. I likhet med Lehtovaaras tidigare tvillingforskning är den kritisk och metodiskt solid. I båda fallen föråldrades dock sakinnehållet och ämnesområdet relativt snabbt.
I sitt undervisnings- och forskningsarbete i Helsingfors koncentrerade sig Lehtovaara främst på frågor kring barn- och uppfostringspsykologi. Tillsammans med Matti Koskenniemi publicerade han 1954 läroboken Kasvatuspsykologia (Uppfostringspsykologi). Under Lehtovaaras ledning översattes Bühler-Hetzers utvecklingstest och anpassades till barns uppväxtmiljö i Finland. I samråd med skolmyndigheterna organiserade han skolmognadsprov och utarbetade ett nytt inträdesprov för läroverken. Han samarbetade även med Mannerheims barnskyddsförbund och forskade i dess regi kring begåvningsstrukturens differentiering i relation till åldersutvecklingen, ett arbete som grundade sig på omfattande longitudinella studier.
Lehtovaara omhuldade särskilt det ämnesområde inom den tillämpade psykologin som riktade sig till blivande psykologer inom skolväsendet och barn- och familjerådgivningen. Hans expertis kom till nytta på de många styrelse- och föreningsposter han innehade. Lehtovaara var medlem i bl.a. statens psykologkommitté samt den kommitté som hade till uppgift att förnya studentexamen. Han var även styrelseordförande i Förbundet för Finlands familjerådgivningar och ordförande i Mannerheims barnskyddsförbunds mentalhygieniska kommitté.
Lehtovaara publicerade inte många arbeten under sina sista år som professor eller som emeritus. År 1976 utgav han dock tillsammans med sin elev Pirkko Saarinen studien Nuorten mielikirjallisuus (Ungdomars favoritlitteratur). I sitt sista stora forskningsprojekt hade Lehtovaara som mål att skissera en evolutionspsykologisk människobild. Han hann färdigställa ett manuskript, som 1986 gavs ut postumt med titeln Ihmisen arvoitus (Människans gåta). I studien strävar Lehtovaara att sammanfoga evolutionsteori och psykologisk forskning. Han uttrycker sig lättfattligt och ger en mångfasetterad bild av det evolutionspsykologiska området. Verket är delvis ofullbordat och innehåller på sina ställen evolutionsteoretiska och psykologiska betraktelser som i dag ses som föråldrade (kapitlen om emotioner, motiv, kreativitet och värderingar). I förordet, som är daterat samma månad som Lehtovaara avled, nämner han att utkastet till ytterligare ett kapitel var klart. Detta kapitel kom dock inte att inkluderas i studien. Ihmisen arvoitus står som forskaren Lehtovaaras testamente och är ett bevis för hans aldrig sinande ansvarskänsla.
Juhani Ihanus
Arvo Johannes Lindberg, fr.o.m. 1907 Lehtovaara, född 29.12.1905 i S:t Karins, död 13.6.1985 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Wilhelm Lehtovaara (tid. Lindberg) och Amanda Emilia Österman. Gift 1945 med filosofie magister Helvi Laura Lehtovaara.
PRODUKTION. Psychologische Zwillingsuntersuchungen (1938); Kokeellista menetelmää noudattava sielutieteen oppikirja (1945, Psykologi. Lärobok med anvisningar för experiment 1948, 6:e omarb. uppl. 1969); Johdatus ihmistuntemukseen (1949, Människokunskapens grunder. Stockholm 1952); Minä ja te muut. Itsensätuntemisen ja muiden ymärtämisen aakkosia (1949); Kasvatuspsykologia (tills. med M. Koskenniemi, 1954); Du gyllne barndomstid. Det lilla barnets egen bok (1959; 5 uppl. 1981); School-Age Reading Interests. A Methodological Approach (tills. med P. Saarinen, 1964); The Predictiveness of the Finnish Matriculation Examination. A Differential Psychological Study (1966); Ylioppilastutkintokysymys (1972); Nuorten mielikirjallisuus (tills. med P. Saarinen, 1976); Ihmisen arvoitus. Evoluutiopsykologian ihmiskuva (1986).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. von Fieandt, Arvo Lehtovaara. Muistopuhe 13.1.1986. Academia Scientiarum Fennica. Årsbok 1985−1986 (1986); K. von Fieandt, Arvo Lehtovaara 75-vuotias. Tutkija – opettaja – ihminen. Nuorison parhaaksi. Professori Arvo Lehtovaaran 75-vuotisjuhlakirja (1982).
BILDKÄLLA. Lehtovaara, Arvo. 1955. Uusi Suomis bildarkiv.