Geografen och geologen Väinö Auer bedrev forskning kring myrmarker och torka på skilda håll i världen, och blev tidigt en förespråkare för begreppet ”hållbar utveckling”. Som utforskare av Patagonien och Eldslandet nådde han världsrykte .
Väinö Auer föddes 1895 i en senatorsfamilj i Helsingfors. Fadern, Kyösti Fabian Auer, kom från en gammal tavastländsk släkt, medan moderns släkt kom från Sverige. Faderns finsksinne gick i arv till sonen; hans naturintresse kom däremot från modern. Den unge Väinö gick först i läroverket i Åbo, men blev student från den finska samskolan i Gamlakarleby 1914. Som huvudämne i studierna valde Auer botanik, men då han hamnade mitt i de pågående språkstriderna strandade den botaniska karriären redan innan den hunnit ta fart, som en följd av hans äktfinskhet. Därefter beslöt sig Auer för att inrikta sig på geografi och geologi. Studierna gick snabbt: han avlade filosofie kandidatexamen på tre år och disputerade redan 1920. Två år efter detta utnämndes Auer till docent i geografi. När han flyttade över till Forstvetenskapliga forskningsinstitutet (senare Skogsforskningsinstitutet) som specialforskare ändrades docenturens inriktning till utforskning av myrmarker.
I sin forskning om myrmarker var Auer den förste i Finland som använde pollenanalys som relativ metod för tidsbestämning. Han började med att utreda sjön Vanajavesis utvecklingsfaser. Resultaten publicerade han i Die postglaziale Geschichte des Vanajavesisees (Vanajavesi efter istiden), ett verk som lade en stabil grund för den limnogeologiska forskningen i Finland. Myrarnas skiktsammansättning, och dessa skikts samband med miljöförändringar, intresserade den unge forskaren. Till att börja med genomförde han forskningsarbeten i Centraleuropa hösten 1925, och året därpå i Kanada som Rockefellerstipendiat. Det kan nämnas att han i Kanada är känd som banbrytare inom myrmarksforskningen. Resorna försåg Auer med det nödvändiga jämförelsematerialet för hans resultat från Finland.
Det var dock de sydligaste delarna av den sydamerikanska kontinenten – Patagonien och Eldslandet – som kom att bli föremål för Auers livsverk. Till Eldslandet avreste han den 15 augusti 1928 för att söka jämförelsepunkter från södra halvklotet. Till denna första expedition hörde även filosofie doktor Ernst Kranck samt studenterna Heikki Roivainen och Esa Hyyppä. Det viktigaste resultatet av denna resa var upptäckten av tefra, det vill säga skikt av vulkanisk aska, i myrmarker i Eldslandet. När de tre dokumenterade utbrottsskikten tidsbestämdes med kol-14-metoden erhölls områdets tefrakronologi. Den tefra som senare upptäcktes i Patagonien kunde anses likvärdig med Eldslandets, och på så sätt kunde Auer följa utvecklingen av växtlighet i regionerna och bestämma oceanernas ytläge vid varje vulkanutbrott. Detta var en betydande vetenskaplig upptäckt, eftersom det förmedlade en universell geologisk tidsbestämning för den delen av världen.
Till Eldslands-expeditionens förtjänster hör också dess kartläggningsarbete. I området kring Darwinbergen fann expeditionen flera ej tidigare dokumenterade fjordar, av vilka den mest storslagna fick namnet Fjordo Finlandia. Många sceniskt och geologiskt intressanta platser uppkallades efter finska stormän och karaktärer ur Kalevala, men dessa namn finns inte längre på kartorna över området. Väinö Auer skrev en färgstark bok om sina reseäventyr, Tulimaata tutkimassa (1929, Utforskning av Eldslandet), och beskrev där bland annat indianfolket onas säregna kultur, som redan då höll på att dö ut tillsammans med dem som uppbar den.
När Väinö Auer återvände till Finland utnämndes han den 10 december 1929 till professor i geografi vid Helsingfors universitet. Nu kunde han helt och hållet ägna sig åt materialet från Eldslandet. Då talrika frågetecken uppkom under arbetet ville Auer åter resa till Sydamerika, och då speciellt Patagonien. Hans andra expedition 1937–1938 utredde utbredningen och betydelsen av tefra i Patagoniens myrmarker, utvecklingen av tidigare och nuvarande växtlighet samt trädens biologi. Det var återigen forskare i början av karriären som bistod Auer. Bröderna Aarno och Erkki Kalela ägnade sig åt den botaniska delen, geologen Martti Salmi svarade för arbetena med myrar. Resultaten blev även denna gång intressanta och av stor vikt. Torka var ett av de svåraste problemen i landet, och den argentinska regeringen önskade att Auer skulle fortsätta sitt vetenskapliga arbete på ort och ställe. Efter ett erbjudande från presidenten, generalen Juan Perón, beslöt sig Auer att lämna sin professur och gå i argentinsk tjänst som expert vid jordbruksministeriet.
Den torka som orsakas av klimatförändringar benämnde Auer ”ökendjävulen”. Rovdrift av åkerjord och överbetning utgjorde mänskliga ingrepp som påskyndade fenomenet. Auers recept blev att uppskatta betesmarkens gräsproduktion och enligt den beräkna det antal får marken lämpligen kunde uthärda. Han var en av de första vetenskapsmännen som förstod betydelsen av ”hållbar utveckling” i ett nationalekonomiskt perspektiv. Han insåg också att kalhuggning av skog orsakade problem. Auer kom att få stort inflytande i Argentina. Under sin tid i landet gjorde han tolv forskningsresor till olika delar av Patagonien och hann vid sidan om sitt ansvarsfyllda expertuppdrag dessutom med att utbilda en hel forskargeneration.
När Auer återvände till Finland 1953 hade han inte längre någon tjänst, men fick med hjälp av faderns tidigare senatskollega, nu president J.K. Paasikivi, en utnämning som personlig extraordinarie professor i geografi vid Helsingfors universitet. År 1957 blev han kallad till professuren i geologi och paleontologi. I denna tjänst utbildade han en ny generation forskare i kvartärgeologins problematik. Som lärare blev Auer en legend redan under sin livstid: hans färgstarka föreläsningar lockade många studenter över fakultetsgränserna. Den livfulle professorn förmedlade inte särskilt mycket faktauppgifter; hans undervisning var till största delen problemcentrerad och hans vision global.
Auers sakkunskap kom också till användning utanför universitetet, i många av statens kommittéer. Politiskt intressant var det icke geovetenskapliga arbetet Finnlands Lebensraum (Finlands livsrum), som Auer skrev tillsammans med historikern Eino Jutikkala 1941 – med tyska läsare i åtanke.
Auer gick i pension 1963. Under sina år som emeritus var han ännu produktiv. Studien The Pleistocene of Fuego-Patagonia, som behandlar Eldslandets och Patagoniens istider, utökades med ytterligare två band (1965, 1970). Auer hör obestridligen till forskningens pionjärer i regionerna Eldslandet och Patagonien, och han har såväl initierat som utvecklat forskningstraditionen på den sydamerikanska kontinenten. Ett bevis på att hans insats fortfarande uppskattas är det omfattande internationella Auer-symposium som anordnades i Ushuaia i Argentina 1989, för att hedra hans forskningsresor och meriterade forskarkarriär. I Helsingfors har Väinö Auer fått en gata uppkallad efter sig.
Pentti Alhonen
Väinö Auer, född 7.1.1895 i Helsingfors, död 20.3.1981 i Helsingfors. Föräldrar senatorn, jurisutriusque kandidaten, filosofie kandidaten Kyösti Fabian Auer och Marie Kristina Helenius. Gift med (1) Aino Katriina (Katri) Ahonperä 1920, (2) hushållslärarinnan Laina Siviä Ajo (1928).
PRODUKTION. Über die Entstehung der Sträuge auf den Torfmooren (1920); Die postglaziale Geschichte des Vanajavesisees (1924); Stratigraphical and Morphological Investigations of Peat Bogs of South-Eastern Canada (1927); Tulimaata tutkimassa (1929); Suomen maantieto (tills. med L. A. P. Poijärvi, 1937, 6. uppl. 1962); Der Torf und die Torfschichten als historische Urkunde Feuerlands und Patagoniens (1941); Finnlands Lebensraum. Das geographische und geschichtliche Finnland. Berlin (tills. med E. Jutikkala, 1941); serien The Pleistocene of Fuego-Patagonia (1956, 1958, 1959, 1965, 1970); samt över etthundra vetenskapliga artiklar.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Aario, Väinö Auer, Muistopuhe 14.9.1981. Academia Scientiarum Fennica. Vuosikirja 1981; P. Alhonen, Väinö Auer. Tulimaan ja Patagonian tutkija. Matka-arkku. Suomalaisia tutkimusmatkailijoita (1980); P. Alhonen, Väinö Auer 1895–1981. Bulletin of the Geological Society of Finland 53:1, 1–2 (1981); E. Kaskimies, Suuria suomalaisia tiedemiehiä (1947).
BILDKÄLLA. Auer, Väinö. Foto: Studio Alppila, 1929. Museiverket.