ALLARDT, Erik


(1925– )


Professor, akademiker


Erik Allardt är en av de mest framstående samhällsvetarna i Finland och i hela Norden. Hans forskning koncentrerar sig på samhällsstrukturen och dess förändringar, den politiska radikalismen, välfärden och de språkliga minoriteterna. Allardt har publicerat 20 böcker och drygt 600 artiklar. Från 1950-talet har Allardts insats som forskare, lärare, förmedlare av internationella impulser, vetenskapspolitiker och samhällsdebattör varit av största vikt.

 

I sin intellektuella självbiografi Bondtur och kulturchocker (1995) berättar Erik Allardt om hur det kom sig att han blev sociolog. Barndomshemmets ”sociala patos” och krigserfarenheterna gjorde att han drogs till samhällsvetenskaperna. Han fick avgörande impulser genom studier i europeisk djuppsykologi och svensk social­liberalism och genom sin bekantskap med Veli Verkko, Finlands första professor i sociologi. ”Nationalromantiken” och den socialpolitiska ”förmyndarmentaliteten” framstod som etablerade motpoler till Allardts utgångspunkter. Han var ingen vän av vedertagna sanningar; det väsentliga för honom var en kritiskt prövande hållning och att förstå människors sociala beteende och beroende av varandra. Enligt Allardts egen utsago har grundfrågorna inom samhällsforskningen för honom varit relationen mellan individ och samhälle och spänningen och balansen mellan det rationella och det emotionella. För Allardts tänkande och förhållande till samhällets studium har det centrala varit att, vid sidan av själva samhällsstrukturen, beakta sociala faktorer, människors symbolmiljöer liksom deras individuella mål och strävanden.


 

Allardt utnämndes 1958 till professor i sociologi vid Helsingfors universitet. Han kom att bli en galjonsfigur inom den samtida sociologin och mentor för en vid krets av forskare. Åren 1970–1980 var han en av de första forskarprofessorerna vid det nya Finlands Akademi, som 1970 ersatte den gamla akademin. Under sin långa akademiska karriär förvärvade Erik Allardt anseendet som en av de främsta debattörerna och lärarna inom Finlands samhällsvetenskaper. Han har uppträtt som opponent vid över 40 disputationer; för honom har disputationerna varit både lärdomsprov och lärdomstillfällen. Han har verkat som gästprofessor vid flera universitet och anlitats som expert och sakkunnig i många internationella uppdrag.


 

Allardts doktorsavhandling om skilsmässor kan betraktas som den moderna sociologins egentliga genombrott i Finland. Avhandlingen undersöker hur olika normsystem inverkar på skilsmässofrekvensen. Det nya med avhandlingen var introduktionen av ett teoretiskt betraktelsesätt som utgångspunkt för arbetet.


 

I slutet av 1950-talet skrev Allardt tillsammans med Yrjö Littunen en lärobok i sociologi. Författarna sammanfattar ett nytt sociologiskt tänkesätt som var starkt influerat av nordamerikansk sociologi. Under flera decennier kom boken att användas som ett standardverk i sociologi både i Finland och i övriga nordiska länder.


 

Boken Samhällsstruktur och sociala spänningar (1964) påverkade i många avseenden både sociologi och samhällsdebatt i Finland. Dess bärande tanke går tillbaka på Émile Durkheims teori om arbetsfördelningen i samhället. Allardt studerar här samhället med dess institutioner och organisationer mot bakgrund av hur långt arbetsfördelningen har nått och hur starkt det sociala trycket för homogenitet är. Han behandlar såväl grundläggande motsättningar i samhället som religion, nationalism, internationalisering och avvikande individer. Arbetet underlättade förståelsen av de olika samhälleliga förändringarna i den snabba strukturomvandlingens Finland.


 

Sitt internationella genombrott fick Allardt på 1960-talet inom den politiska sociologin, framför allt genom sin forskning i den finländska kommunismen. Allardt gör en distinktion mellan ödemarkskommunism och industrikommunism, och studerar hur de förhåller sig till nivån på arbetsfördelningen och till sociala normer och grupptillhörigheter. Hans studier av välfärdens olika dimensioner och av etniska minoriteter har vunnit internationellt erkännande.


 

Allardt har utvecklat den komparativa samhällsforskningen med stor framgång. Under sin tid som forskarprofessor grundade han en forskningsgrupp i komparativ sociologi vid Helsingfors universitet. Gruppen inledde sitt arbete med en omfattande jämförelse av de nordiska ländernas välfärdssystem. Det nya med denna forskning var framför allt att sociala relationer och människors möjligheter att förverkliga sig själva används som kriterier på välfärd vid sidan av de traditionella måtten på levnadsstandard. När de subjektiva faktorerna drogs in i analysen kom studiet av välfärd att omfatta inte bara materiella faktorer utan även individers och gruppers värderingar, känslor och attityder. Allardts uppdelning i ”having, loving, being” (att ha, att älska, att vara) är säkert den internationellt mest kända referensram som har utvecklats av en finländsk samhällsvetare.


 

Sin komparativa forskning fortsatte Allardt med en undersökning av Europas språkliga minoriteter. Bättre än mången lyckades han förutse de etniska minoritetskonflikterna i Europa. Under hela sin karriär har Allardt presenterat finländsk och nordisk samhällsforskning i internationella fora.


 

Mitten av 1960-talet blev Allardts högskolepolitiska eldprov. När de stora årskullarna stod i beråd att börja studera ingrep president Urho Kekkonen i högskole­administrationen. Han utsåg en arbetsgrupp ledd av Oiva Ketonen, som fick i uppdrag att ge riktlinjer för utvecklandet av högskolorna under de närmaste decennierna. Allardts ställning vid Finlands Akademi innebar att han från 1970-talet inte öppet befattade sig med högskolepolitiska frågor. År 1986 utnämndes han till ordförande i det vetenskapliga centralrådet vid Finlands Akademi, en post som han innehade i två treårsperioder. Med Allardt som ordförande förbättrades akademins status liksom relationerna mellan akademin och universiteten. Under slutet av sin andra ordförandeperiod tog Allardt initiativet till en förnyelse av akademins kommissionssystem.


 

I det internationella forskarsamfundet är Allardt sedan länge en flitigt anlitad vetenskapspolitisk expert och bedömare. Under 1980- och 1990-talen deltog han aktivt i debatter om vetenskapens roll och om forskningspolitik. Han verkade som kansler vid Åbo Akademi 1992–1994 och utnämndes till akademiker 1995. Under senare år har Allardt ägnat sig åt bland annat samhällsvetenskapernas historia och åt att analysera attityderna till det svenska språket i Finland.


 

Matti Alestalo


 

Erik Anders Allardt, född 9.8.1925 i Helsingfors. Föräldrar juris utriusque kandidaten, vicehäradshövdingen Arvid Allardt och folkskollärarinnan Marita Ingeborg Heikel. Gift 1947 med Sagi Nylander.


 

PRODUKTION. Miljöbetingade differenser i skilsmässofrekvensen (1952); Social struktur och politisk aktivitet (1956); Syntyperää ja sosiaalista kohoamista koskevat arvostukset (1956); Drinking Norms and Drinking Habits (1957); Nuorison harrastukset ja yhteisön rakenne (et al., 1958); Sosiologia (tills. med Y. Littunen, 1952, på svenska Sociologi 1982, talrika upplagor); Yhteiskunnan rakenne ja sosiaalinen paine (1964); Valinnan yhteiskunta (tills. med K. Waris och O. Wiio, 1970); Förankringar (1970); Mass Politics (tills. med S. Rokkan, 1970); Att ha, att älska, att vara. Om välfärd i Norden. Lund (1975); Hyvinvoinnin ulottuvuuksia (1976); Implications of the Ethnic Revival in Industrialized Society (1979); Språkgränser och samhällsstruktur (tills. med C. Starck, 1981); Samhället Finland (1985); Sociologin i Sverige (tills. med S. Lysgaard och A. Sörensen, 1988); Bondtur och kulturchocker. En intellektuell självbiografi (1995); The History of the Social Sciences in Finland 1828−1918. The History of Learning and Science in Finland 1828−1918 17b (1997). Se även Erik Allardt Bibliography. Jan. 1 1970−Aug. 31, 1980 (1980).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Akateemikot (2000); E. Allardt, Vertaileva politiikan tutkimus intellektuaalisen omaelämäkerran osana. Historia, sosiologia ja Suomi (1994); Kohtaamisia Erik Allardtin kanssa (1995); A. Eskola, Suomalaisen sosiologian uudistuminen 1950-luvulla. Suomalaisen sosiologian historia (1992); V. Stolte-Heiskanen, Sosiologia vakiintuneena tieteenä. Suomalaisen sosiologian historia (1992).


 

BILDKÄLLA. Allardt, Erik. 1970. Hufvudstadsbladets arkiv.