Jaakko Hintikka hör till Finlands mest framgångsrika och internationellt mest betydande vetenskapsmän. Hans forskning inom filosofisk logik, språkfilosofi och vetenskapsfilosofi har i avsevärd grad påverkat den analytiska filosofins historia under senare hälften av 1900-talet och början av 2000-talet. Även om Hintikka i ett halvsekel mest varit verksam i Förenta staterna, har han ansett det viktigt att också delta i den filosofiska diskussionen i Finland, vilket han gjort bland annat i egenskap av handledare för forskargrupper och doktorander vid Helsingfors universitet.
Jaakko Hintikka föddes i Helsinge kommun 1929 och gick i Kervos finska samskola. Efter studentexamen 1947 avancerade hans akademiska studier i rask takt: hans filosofie kandidat- och licentiatavhandlingar godkändes 1952, och redan året därpå försvarade denne unge lovande elev till Eino Kaila och Georg Henrik von Wright sin doktorsavhandling. Eftersom Hintikka samtidigt gjorde sin värnplikt, fick han lov att anhålla om permission för sin disputation.
Hintikka erhöll filosofie doktors grad 1955. Samma år utnämndes han till docent vid Helsingfors universitet, och kort därefter, 1956–1959, var han Junior Fellow-forskare vid Harvard University i Förenta staterna. Han sökte sig alltså redan i ett tidigt skede av sin karriär till eliten inom analytisk filosofi.
Efter en utnämningsprocess med många förvecklingar utnämndes Hintikka 1959, endast 30 år gammal, till professor i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet. Professuren hade varit obesatt sedan 1952, då dess tidigare innehavare, Erik Ahlman, hade avlidit. Fem år senare, 1964, flyttade Hintikka så gott som permanent till Förenta staterna, där han utsetts till professor vid Stanford University. Under 1970-talet verkade han vid Stanford och var samtidigt forskarprofessor vid Finlands Akademi. Under 1980-talet var han professor vid Florida State University, och sedan början av 1990 är han professor vid Boston University. Hintikka har också varit docent vid Helsingfors universitet 1982–1992. Efter vistelsen i Förenta staterna har han återvänt till Finland; 2010–2011 verkade han som ”Distinguished Visiting Fellow” vid Helsingfors universitets forskarkollegium.
Redan Hintikkas första betydande undersökning, doktorsavhandlingen Distributive Normal Forms in the Calculus of Predicates (1953) var ett viktigt bidrag till den internationella diskussionen inom filosofisk logik. Hintikka är kanske mest känd för sin epistemiska logik, som analyserar begreppen tro och vetande, för sin modallogik, som analyserar begreppen möjlighet och nödvändighet, och för att ha utarbetat en semantik för s.k. möjliga världar. På dessa områden är Knowledge and Belief (1962), Models for Modalities (1967) och The Intentions of Intentionality and Other New Models for Modalities (1975) banbrytande.
Utgående från Ludwig Wittgensteins idé om språkspel har Hintikka utvecklat en spelteoretisk semantisk infallsvinkel. Hans målsättning har varit att logiskt precisera Wittgensteins tanke, enligt vilken språkliga uttrycks mening grundar sig på handlingar av interaktiv karaktär. Projektet har lett till flera nya insikter. En intrikat presentation av den oberoendevänliga logik, IF-logik (independence friendly logic), som varit föremål för Hintikkas undersökningar under 1990-talet, föreligger i The Principles of Mathematics Revisited (1996).
Hintikka har inte begränsat sitt intresse till rent formell logik, utan har alltid ansett det viktigt att dra nytta av de hjälpmedel logiken erbjuder för att teoretiskt undersöka grunderna för mänsklig kunskap. I sin lärare von Wrights efterföljd undersökte Hintikka på 1960-talet noggrant induktionsproblemet och slutledningarna inom den induktiva logiken. Hintikkas induktiva logiska system har sedermera tillämpats av andra forskare, såsom Ilkka Niiniluoto och Raimo Tuomela. Särskilt under 1990-talet har Hintikka utarbetat en kunskapsteoretiska fråge- och svarsmodell i spelteoretisk anda.
Modallogiken, de möjliga världarnas semantik, IF-logiken samt fråge- och svarsmodellen byggde alla på Hintikkas uppfattning att språket inte är ett ”universellt uttrycksmedel” i vilket vi oundvikligen är innestängda, utan ett slags kalkyl som vi alltid kan tolka på nytt i förhållande till de nya mål vi ställer upp. Enligt Hintikka är det fel att likt huvudströmningen inom 1900-talets språkfilosofi tänka sig att vi inte skulle kunna stiga ut ur språket och tala om vårt språks semantik, d.v.s. om de menings- och referensrelationer som råder mellan språket och världen. Språket håller oss inte fångna, utan är vår tjänare. Ett språks semantik kan uttryckas i samma språk.
Ifall antagandet om ett universalspråk förkastas leder det samtidigt till att det semantiskt viktiga begreppet sanning kan definieras i objektspråket självt, vilket står i motsats till det resultat logikern Alfred Tarski kom fram till på 1930-talet. Hintikka anser följaktligen att definitionen av sanningsbegreppet har varit en av de viktigaste prövostenarna inom språkfilosofin under 1900-talet.
Hintikkas tekniska innovationer inom logiken och vetenskapsfilosofin grundar sig på en djupt filosofisk syn på språket och dess kunskapsmässiga natur. Konflikten mellan antagandet om ett universalspråk och synen på språket som en kalkyl är enligt Hintikka den största vattendelaren inom tänkandet under 1900-talet och av mer grundläggande art än den sedvanliga indelningen i den analytiska och den kontinentala (hermeneutisk-fenomenologiska) skolan.
Vid sidan om systematisk teoretisk filosofi har Jaakko Hintikka under hela sin bana också flitigt utforskat filosofins klassiker. Hans böcker och artiklar om bl.a. Aristoteles, Descartes, Kants, Husserls och Wittgensteins tänkande har väckt livlig debatt. I sällsynta fall har också en finskspråkig läsekrets fått ta del av Hintikkas idéhistoriska essäer; Tieto on valtaa ja muita aatehistoriallisia esseitä (1969, Kunskap är makt och andra idéhistoriska essäer) har redan blivit en klassiker.
Hintikkas historiska analyser har ibland kritiserats för ett slags fartblindhet: hans försök att se ett spirande frö till sina egna logiska och språkfilosofiska idéer i klassikerna har enligt några kritiker bidragit till att han inte alltid lyckats göra föremålet för sin forskning rättvisa. I synnerhet de Wittgensteintolkningar han och hans hustru Merrill B. Hintikka utarbetat i boken Investigating Wittgenstein (1986) är mycket omstridda.
Ett värdefullt drag hos Hintikka är framför allt den koncentrerade – och ibland spänningsfyllda – dialogen mellan en historisk och en systemteoretisk infallsvinkel. Ett exempel på detta är den samling artiklar om Wittgenstein han publicerade 1996. Så som framgår av titeln, Ludwig Wittgenstein. Half-Truths and One-and-a-Half-Truths, strävar Hintikka att förkasta halvsanningar för att i deras ställe erbjuda inte bara hela sanningen utan ”en-och-en-halvsanningar”: idéer och problem som gestalter ur det förgångna – exempelvis Wittgenstein – presenterat, och som vidareutvecklas längre än dessa själva hade varit beredda på.
I sådana kreativa nytolkningar föreligger alltid en risk för feltolkning; å andra sidan öppnar dessa nytolkningar för en dialog om filosofins klassiker, som på så vis aktualiserar gamla frågeställningar på nytt. Forskning i filosofins historia är som bäst då den relaterar till en analys av ett filosofiskt problem. Genom att påvisa detta har Jaakko Hintikka gett ett högst betydande bidrag till filosofin både i Finland och internationellt.
Vid sidan om sin egen produktion har Hintikka utövat ett stort inflytande på filosofisk litteratur i egenskap av redaktör för den logisk-vetenskapsfilosofiska tidskriften Synthese. Han var även huvudredaktör för serien Synthese Library.
Hintikka har handlett de flesta av de forskare som sedan 1960-talet blivit professorer i filosofi vid finländska universitet. Han har också haft ett stort inflytande på matematiker och språkvetare.
Hintikka har varit gift tre gånger. Tillsammans med sin andra hustru, Merrill B. Hintikka (död 1987), skrev Hintikka ett flertal böcker, och hans tredje hustru, Ghita Holmström-Hintikka, är också filosof.
Sami Pihlström
Kaarlo Jaakko Juhani Hintikka, född 12.1.1929 i Helsinge, död 12.8.2015 i Borgå. Föräldrar agronomie- och forstdoktor Toivo Juho Hintikka och folkskollärarinnan Lempi Josefina Salmi. Gift med (1) filosofie magister Soili Mirja Irmeli Suhonen 1956, (2) professor Merrill B. Provence 1978, (3) professor Ghita Holmström 1987.
PRODUKTION. Distributive Normal Forms in the Calculus of Predicates (1953); Knowledge and Belief. New York (1962); Models for Modalities. Dordrecht (1969); Tieto on valtaa ja muita aatehistoriallisia esseitä (1969); Logic, Language-Games, and Information. Oxford (1973); Time and Necessity. Oxford (1973); The Intentions of Intentionality and Other New Models for Modalities. Dordrecht (1975); The Semantics of Questions and the Questions of Semantics (1976); Aristotle on Modality and Determinism (1977); Kieli ja mieli (1982); The Game of Language (tills. med J. Kulas). Dordrecht (1983); Anaphora and Definite Descriptions (tills. med J. Kulas). Dordrecht (1985); Investigating Wittgenstein (tills. med M. B. Hintikka). Dordrecht (1986); Kieli ja maailma (tills. med M. Kusch, 1988); The Logic of Epistemology and the Epistemology of Logic (tills. med M. B. Hintikka). Dordrecht (1989); On the Methodology of Linguistics (tills. med G. Sandu). Oxford (1991); What if…? Toward Excellence in Reasoning (tills. med J. Bachman). Mountain View, California (1991); Ludwig Wittgenstein. Half-Truths and One-and-a-Half-Truths. Dordrecht (1996); The Principles of Mathematics Revisited. Cambridge (1996); Language, Truth and Logic in Mathematics. Dordrecht (1998); Paradigms for Language Theory and Other Essays. Dordrecht (1998); Inquiry as Inquiry. Dordrecht (1999); Filosofian köyhyys ja rikkaus (2001); Analyses of Aristotle. Dordrecht (2004); Socratic Epistemology. Explorations of Knowledge-Seeking by Questioning. New York (2007).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ajattelun välineet ja maailmat. Kirjoituksia Jaakko Hintikan filosofiasta (2009); Essays in Honour of Jaakko Hintikka. Red. E. Saarinen et al. Dordrecht (1979); Investigating Hintikka. Amsterdam (1995); Jaakko Hintikka. Dordrecht (1987); Jaakko Hintikka. Questions de logique et de phénoménologie. Paris (1998); Knowledge and Inquiry. Essays on Jaakko Hintikka’s Epistemology and Philosophy of Science. Amsterdam (1997); Language, Knowledge, and Intentionality. Perspectives on the Philosophy of Jaakko Hintikka (1990); I. Niiniluoto, From Logic to Love. The Finnish Tradition in Philosophy. Proceedings of the Estonian Academy of Sciences, Humanities and Social Sciences 42/1993; The Philosophy of Jaakko Hintikka. Library of Living Philosophers 30. Chicago (2006); S. Pihlström, Jaakko Hintikka, Ludwig Wittgenstein ja vuosisatamme filosofian kahtiajako. Niin ja Näin 3/1998; Quantifiers, Questions and Quantum Physics. Essays on the Philosophy of Jaakko Hintikka. London (2004).
BILDKÄLLA. Hintikka, Jaakko. Foto: Riitta Larna, Helsingfors universitets AV-central, 1991. Helsingfors universitets museum.