Pekka Nuorteva engagerade sig kraftigt mot miljöförstöring och nedsmutsning i slutet av 1960-talet. Under hans ledning började de finländska naturvårdarna fästa större uppmärksamhet vid miljöns tillstånd och mänsklighetens levnadsvillkor än vid det traditionella naturskyddet. Nuorteva var den förste professorn i miljövård i Finland och verkade för en utveckling av undervisningen i ämnet.
Pekka Nuorteva är till sin bakgrund helsingforsare, och redan i hemmet fick han av sin far, författaren Väinö Nuorteva, goda råd om hur man sprider information och upprätthåller relationer till pressen. När Pekka Nuorteva gick i Finska samskolan inspirerade honom hans lärare Jorma Soveri honom att bli intresserad av naturen. Hans bror Matti, blivande professor i lantbruks- och forstzoologi, delade detta intresse. Under krigstiden kommenderades Pekka Nuorteva som arbetspliktig till en lantgård i Jokela, där han kunde iaktta olika insekters roll i naturens kretslopp. Han besökte regelbundet entomologiska avdelningen vid Helsingfors universitets zoologiska museum, åhörde föredrag på Finlands entomologiska förening och satt i styrelsen för Luonto-Liitto, ett naturvårdsförbund för barn och ungdomar som grundats 1943.
Nuortevas intresse för naturen ledde honom till att studera zoologi vid Helsingfors universitet. Hans första ornitologiska observationer från Utsjoki publicerades i naturforskartidskriften Luonnon tutkija 1947, och hans med tiden omfattande vetenskapliga produktion påbörjades redan under studieåren. Till en början var hans centrala forskningsintresse stritarna, och 1952 disputerade han på dessa insekters val av näringsväxter. Vid denna tid stiftade Nuorteva bekantskap med sin studiekamrat Sirkka-Liisa Vuontela, som 1952 blev hans hustru och närmaste arbetskamrat. Gemensam forskning, böcker och kongressresor har överlappat varandra som en bestående del av familjens liv. Tillsammans med sin hustru skrev och redigerade Pekka Nuorteva under 1950- och 1960-talen ett flertal fakta- och läroböcker om djur.
Nuorteva inledde sin akademiska karriär 1952 som tillfällig forskare om skadeinsekter vid Lantbruksentomologiska forskningsanstalten och sedan som assistent i zoologi. År 1955 blev han docent i entomologi. År 1958 återvände han till miljön från sina pojkår, då han blev föreståndare för insektsavdelningen vid Zoologiska museet, en tjänst som han innehade till början av 1970-talet, då han fortsatte som kustos för museet fram till 1975. I det skedet inriktades hans forskningsintresse på spyflugor. Nuorteva specialiserade sig på parasitologi och verkade som speciallärare i ämnet vid universitetet kring 1970.
Nuortevas intresse för naturskydd hade sitt ursprung i medlemskapet i Luonto-Liitto på 1940-talet. Redan 1954 dryftade han bruket av växtskyddsgifter för bekämpning av skadedjur i en artikel som publicerades i ett flertal dagstidningar. Hans egentliga intresse för naturskydd väcktes emellertid i mitten av 1960-talet, då man inom Finska naturskyddsföreningen allt aktivare började diskutera verkningarna av föroreningar och miljögifter på naturen och människan. Nuorteva valdes överraskande till ordförande för Finska naturskyddsföreningen 1967 som en följd av en ”palatsrevolution” genomförd av en yngre generation. Föreningens styrelse började vid denna tid allt aktivare ta ställning till de mest varierande frågor. Nuorteva var frispråkig och modig, och han hade alltid något aktuellt att säga, varför han snabbt blev en populär vetenskapsman bland journalisterna. Hans ställningstaganden var mycket kritiska och därför kände den äldre generationen sig främmande inför honom. Han erkändes dock som en förgrundsfigur inom naturvården av sin företrädare Niilo Söyrinki.
Den etiska principen för Nuortevas arbete har varit att utöka mänsklighetens gemensamma kunskapsbank. Enligt hans uppfattning bör man sprida information om den forskning som bedrivs med offentliga medel på ett lättfattligt, öppet och oförskönat sätt. Samtidigt är det även vetenskapsmannens skyldighet att tala öppet om obehagliga resultat vilket Nuorteva gjorde då han inledde sitt ”kvicksilverkrig” mot Medicinalstyrelsen 1967. Undersökningar hade bekräftat långvariga misstankar om förhöjda kvicksilvervärden hos fiskar i vattendrag nedströms från träförädlings- och klorindustrier. I bakgrunden fanns den s.k. minamatasjukan i Japan, då metylkvicksilver som anrikats i fisk förorsakat många personers insjuknande och död. Även i Finland var kvicksilvret en folkhälsorisk, som Nuorteva ville åtgärda. Kampen i massmedierna var häftig och avslutades till slut med att Medicinalstyrelsen fastställde gränsvärden för kvicksilver i ätliga fiskar. Nuorteva behandlade även åsiktsskillnaderna i boken Elohopea Suomen luonnossa ja hallintokoneistossa (Kvicksilver i Finlands natur och förvaltningsmaskineri, 1976).
Denna strid och de därpå följande ställningstagandena i början av 1970-talet om bruket av slybekämpningsmedel lyfte fram Nuorteva i allmänhetens medvetande som en representant för ett nytt miljötänkande. Hans uppfattning utgick från förhållandet mellan människans hälsa och miljöns väl, men den utvecklades till en allvarlig varning om hotet av en global katastrof till följd av nedsmutsning och miljöförstöring. Genom att återkommande ta upp detta tema i offentligheten har Nuorteva kämpat för att utvecklingen skall stå på en ekologiskt hållbarare grund. Hans måltavla har ofta varit myndigheternas kallsinniga inställning till hälsoriskerna i omgivningen och till undersökning av dessa.
Nuortevas förtjänster som internationellt erkänd forskare och hans kraftfulla offentliga uppträdande till miljöskyddets försvar bidrog till att han utsågs till den första ordinarie innehavaren av den professur i miljövård som inrättades vid Helsingfors universitet 1971. Trots att själva institutionen var liten till storleken hade Nuorteva omfattande kontakter jorden runt, och han deltog flitigt i det internationella samarbetet inom sitt ämne. Redan som ung företog han ofta studie- och föreläsningsbesök utomlands, men deltagandet i forskarsammankomster och kongresser blev allt intensivare i och med att miljöfrågorna aktualiserades. På grund av sin centrala ställning som expert var Nuorteva medlem av talrika kommittéer och föreningar, och han skrev ett stort antal artiklar som också riktade sig till den stora allmänheten.
Pekka Nuorteva pensionerades från sin professur i september 1993, men han har fortsatt sin vetenskapliga verksamhet med kartläggningar och undersökningar av metallhalten i olika organismer i omgivningarna kring familjens sommarställe i Bromarv. Hans ställningstaganden om miljörisker har inte tystnat. Nuorteva har framställt krav på att mänskligheten bör förändra sin tro på konsumtion och tekniska framsteg mot en ekologiskt mer hållbar livsstil. Han har också förespråkat en övergång från stora enheter till en utspridd energiproduktion och självförsörjande småbruk.
Pirkko Leino-Kaukiainen
Pekka Olavi Nuorteva, född 24.11.1926 i Helsingfors, död 15.4.2022 i Helsingfors. Föräldrar redaktören, skriftställaren, professor Väinö Albert Nuorteva (tidigare Nyberg) och Ebba Erika Lindroos. Gift 1952 med filosofie magistern Sirkka-Liisa Vuontela (född Welling).
PRODUKTION. Die Nahrungspflanzenwahl der Insekten im Lichte von Untersuchungen an Zikaden (1952); Suomen eläinkuvasto. Nisäkkäät, linnut (1955; 2 rev. uppl. 1959); Suomen eläinkuvasto. Matelijat, sammakkoeläimet, kalat, selkärangattomat (1957); Studies on the causes of the phytopathogenicity of Calligypona pellucida (F.) (Hom., Araeopidae) (1962); Hyönteiselämän ihmeitä. (Red. 1963); Elohopea Suomen luonnossa ja hallintokoneistossa (1976); Elohopeasade (1979); Metal distribution patterns and forest decline. Seeking Achilles’ heels for metals in Finnish forest biocoenoses (1990). Se även The Publications of Professor Pekka Nuorteva. Publications on Enviromental Protection 16 (1993).
BILDKÄLLA. Nuorteva, Pekka. Uusi Suomis bildarkiv.