Ralf Törngrens namn förknippas främst med 1940- och 1950-talens finländska rikspolitik, vilket är förståeligt med tanke på att han representerade Svenska folkpartiet i riksdagen från 1936 fram till sin död. Han var också partiordförande 1945–1955. Under dessa decennier var han minister åtskilliga gånger. För en kortare tid 1954 axlade han även rollen som statsminister.
Törngren fick sin akademiska utbildning vid Åbo Akademi och fungerade 1927–1937 som lärare vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi. Åren 1948–1961 var han generaldirektör för statskontoret som sorterade under finansministeriet. Därtill innehade Törngren ett betydande antal förtroendeposter, såsom ordförandeskapet för förvaltningsråden för Helsingfors aktiebank (1948–1961) och Stiftelsen för Åbo Akademi.
Törngren tillhörde Svenska folkpartiets socialliberala falang och kom genom sitt engagemang i fredsoppositionen i slutet av fortsättningskriget att höra till de politiker som av utrikespolitiska skäl ansågs speciellt lämpliga att axla ministeransvar efter 1944. Ordförande för SFP var han 1945–1955. Han var trefaldig minister, socialminister, finansminister och utrikesminister, samt en kort tid – sommarhalvåret 1954 – även statsminister. Att den sistnämnda posten blev kortvarig berodde inte bara på att Törngren representerade ett litet parti. Det pågick en maktkamp mellan regeringens huvudpartier socialdemokraterna och agrarförbundet, och i denna tvekamp hade försynta gentlemän av Törngrens kategori få möjligheter att göra sig gällande.
Törngren föddes och växte upp i Uleåborg, där hans far Gustaf Reinhold Törngren var rektor för stadens svenskspråkiga lyceum. Efter att 1917 ha avlagt studentexamen fortsatte Törngren sina studier vid det nygrundade Åbo Akademi. Där blev han 1922 filosofie kandidat, varefter han arbetade som lärare vid flera av stadens svenskspråkiga läroverk. När han 1927 blev lärare i nationalekonomi vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi hade han redan hunnit utmärka sig som studentledare, bland annat som ordförande för Åbo Akademis studentkår (1923–1924). Under åren som akademisk lärare skrev Törngren tämligen flitigt i dagspressen och i tidskrifter som Ekonomiska Samfundets Tidskrift och Finsk Tidskrift. Törngren fungerade som skattmästare för Stiftelsen för Åbo Akademi från 1931.
Törngren blev medlem av Svenska folkpartiets förstärkta partistyrelse 1927 och uttalade sig vid partimötena flitigt i ekonomiska och sociala spörsmål. Hans politiska karriär vidtog i egentlig mening sommaren 1936, när han invaldes i riksdagen från Åbolands södra valdistrikt. I riksdagen utmärkte sig Törngren som partigruppens specialist på socialpolitiska frågor, och 1939–1944 var han ordförande för riksdagens socialutskott. Som socialliberal höll Törngren konsekvent distans till Tredje rikets Tyskland. När det våren 1943 började bli uppenbart att axelmakterna skulle förlora hörde han till de riksdagsmän som i det tysta började sammanträda för att dryfta hur Finland skulle kunna dra sig ur världskriget med självständigheten i behåll. Han fick därigenom goda kontakter med flera av efterkrigstidens främsta påverkare i Finland, såsom J. K. Paasikivi, Urho Kekkonen, K.-A. Fagerholm och Eero A. Wuori, och när Paasikivis regering utnämndes i november 1944 hade posten som socialminister tillfallit Törngren.
Törngrens ministeruppdrag fortsatte därefter i tät takt. Åren 1945–1948 och 1951 var han finansminster, 1950–1952 återigen socialminister, varpå följde tre uppdrag som utrikesminister, av vilka det sista avbröts av hans förtida död i maj 1961. Hans perioder som finansminister präglades av flera stora ekonomiska utmaningar: landets återuppbyggnad, jordanskaffningslagen, krigsskadeståndet och den spirande bilaterala handeln med Sovjetunionen. Detta gjorde att han var väl insatt i Finlands östpolitik när han under 1950-talet avancerade till utrikesminister och lojal medarbetare till Paasikivi och Kekkonen. Törngrens flexibilitet bottnade väsentligen i att hans syn på Finlands östpolitik sammanföll med Paasikivi-Kekkonenlinjen, men i bakgrunden fanns också hans försynta personlighet, som var raka motsatsen till Kekkonens rättframma machiavellism.
Denna skillnad konkretiserades under Törngrens korta period som statsminister 1954, som föranleddes av att de stora regeringspartierna SDP och agrarförbundet inte kunde enas om vem som skulle bli regeringschef. Kompromissen blev Törngren, som emellertid aldrig fick grepp om sina bångstyriga ministerkolleger och slutligen fick finna sig i att de övriga regeringspartierna med Kekkonen i spetsen medvetet gick in för att fälla sin egen ministär. Den 20 oktober 1954 utnämndes Kekkonen till statsminister för en ny rödmylleregering. Incidenten hindrade dock inte att Törngren två år senare blev utnämnd till utrikesminister av den nyvalde president Kekkonen.
Henrik Meinander
Ralf Johan Gustaf Törngren, född 1.3.1899 i Uleåborg, död 16.5.1961 i Åbo. Föräldrar rektorn Gustaf Reinhold Törngren och Naëma Swendelin. Gift 1932 med Alma Margareta Hansson.
PRODUKTION. Åbo stad och Åboland i befolkningsstatistisk belysning (1927); Ångfartygsaktiebolaget Bore 1897−1927 (1927); Drag ur Åbo handels historia under sjuhundra år (1929); Finska Pappersföreningen 1892−1918 (1937).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. von Bonsdorff, Krigstid och återuppbyggnad. Svenska folkpartiet IV. 1939−1956 (1994); J. Nevakivi, Linnasta linnaan. Eero A. Wuoren (1900−1966) poliittinen elämänkerta (1992); T. Polvinen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö IV 1944−1948 (1999); H. Schauman & P. Lilius, Från Lappo till Vinterkriget. Svenska folkpartiet III 1930−1939 (1992); G. Stjernschantz, Bilagor till ett bokslut (1993); J. Suomi, Urho Kekkonen 1944−1950. Vonkamies (1988); J. Suomi, Urho Kekkonen 1950−1956. Kuningastie (1990).
BILDKÄLLA. Törngren, Ralf. Foto: Kuvapalvelu U. A. Saarinen, 1954. Uusi Suomis bildarkiv.