Yrjö Väisälä hör till det vetenskapliga livets absoluta toppar i Finland under 1900-talet. Han var en originell forskare som utvecklade ett flertal instrument och blev känd över hela världen som geodet och astronom.
Släkten Weisell, som härstammade från norra Savolax, gick under 1800-talets slut ovanligt snabbt fram på bildningens väg. Kontoristen Johannes Weisell, som slagit sig ned i Kontiolax nära Joensuu, hade åtta barn, av vilka flera erhöll akademisk utbildning; de tre yngsta blev professorer. Redan under skolåren började Yrjö studera stjärnhimlen; han företog flitigt observationer, byggde apparater och utförde astronomiska beräkningar. Hans första hjälpmedel var visserligen anspråkslösa: en handbok i navigation och en almanacka. Hans intressen, som utvecklades till en passion, störde dock inte den begåvade pojkens skolgång i Joensuu klassiska lyceum. I likhet med sina syskon förfinskade Yrjö Weisell 1906 sitt släktnamn till Väisälä.
Efter att ha avlagt studentexamen 1909 ägnade Yrjö Väisälä sig åt studier i matematik och fysik vid Helsingfors universitet. Studierna gick snabbt, och 1912 blev Väisälä filosofie kandidat med tre laudaturer i sin examen. Redan under sitt andra studieår hade han blivit extraordinarie assistent vid observatoriet. Professor Anders Donner hade lagt märke till en lovande yngling, vars astronomiska beräkningar under skoltiden väl kunde mäta sig med studenternas övningsuppgifter i astronomi vid universitetet. Efter sin examen verkade Väisälä ännu några år som tjänsteförrättande observator och samtidigt 1913–1915 tidvis även som magnetiker vid Meteorologiska centralanstalten.
Jakten på ett mera inkomstbringande arbete gjorde Väisälä, för några år under första världskriget, till biträdande matematiker vid livförsäkringsbolaget Suomi. Rollen som matematiker vid ett försäkringsbolag visade sig dock vara ett fullständigt felsteg, som Väisälä själv jämförde med att dricka gröt. Trots att lönen sjönk med hälften var han mycket nöjd då han blev anställd vid det nyinrättade Geodetiska institutet. Utnämningen 1918 till statsgeodet innebar ett långt steg framåt på Väisäläs bana som astronom. I sin nya egenskap kunde han bedriva astronomiska studier mera aktivt än tidigare och fördjupa sig i sina vetenskapliga studier. År 1922 avlade han licentiatexamen med en avhandling som behandlade en ny metod att bedöma kvaliteten på objektiv. I avhandlingen utvecklade han en forskningsmetod som tiofalt förbättrade den Hartmannska metoden, som då var i allmänt bruk inom astronomin. Hans nyskapande idé byggde på interferensen hos ljusstrålar som passerar två öppningar. Väisäläs metod togs allmänt i bruk och han byggde också själv apparater vilkas skärpa hörde till de bästa i världen.
År 1922 hade Yrjö Väisäläs yngre bror Kalle Väisälä utnämnts till professor i matematik vid det nya finska universitetet i Åbo, och 1923 flyttade också Yrjö Väisälä dit som färsk primusdoktor. Efter att under ett par års tid ha upprätthållit professuren i fysik utnämndes Yrjö Väisälä till lärostolens permanenta innehavare, trots att han inte ens var docent. Universitetets satsning på Väisälä visade sig lyckad.
Väisälä byggde upp undervisningen i fysik i Åbo under till att börja med anspråkslösa förhållanden. Även i Åbo präglade geodesin hans forskning och undervisning. Studenterna önskade att man i Åbo även skulle undervisa i astronomi, därtill uppenbarligen mer eller mindre manipulerade av den entusiastiske Väisälä. Understödd av sin bror Kalle övertygade Yrjö Väisälä universitetets ledning att undervisning i astronomi var billig, och han lyckades få en sådan till stånd. Några år senare inrättades en professur i astronomi, även då enligt studenternas önskan. I början försiggick undervisningen under bar himmel på universitetets gårdsplan. I takt med behovet att anskaffa apparatur växte naturligtvis kostnaderna. Inrättandet av ett eget observatorium och anskaffandet av ett modernt teleskop till det av universitetet ägda Stor-Heikkilä boställe 1937, fordrade dock en avsevärd personlig insats av Väisälä i form av ett större lån. När bosättningen bredde ut sig och några fabriker uppfördes i närheten visade Stor-Heikkilä sig vara mindre lämpligt för astronomins behov. I början av 1950-talet inledde Väisälä verksamheten på nytt i Tuorla i Pikis, där man uppförde ett observatorium på en medeltida biskopsgård som ägdes av universitetet, och sprängde in utrymmen för ett optiskt laboratorium under berget Laukkavuori.
Som statsgeodet hade Väisälä 1922 börjat utveckla en mätningsmetod för att bestämma geodetisk longitud, där hans ovan nämnda metod för komparering av interferenser erbjöd en fruktbar tillämpningsmöjlighet. Han behövde sju år för att bygga sin interferenskomparator och publicerade sin forskning 1930. Resultatet var en metod att bestämma longituden som var tio gånger mera exakt än någon annan metod för longitudbestämningar och som ännu vid hans död 40 år senare var den bästa. Väisäläs metermått bestämdes första gången vid Internationella byrån för mått och vikt i Paris. Resultatet väckte dubier och mätningarna kontrollerades senare i Tyskland liksom vid Väisäläs egen institution i Tuorla. I detta sammanhang konstaterades att man i Paris hade gjort ett mätningsfel om en tusendels millimeter. Med sin egen komparator mätte Väisälä i Tuorla en 48 meter lång sträcka där mätfelet var en hundramiljondel av den mätta sträckan och i sitt slag ett världsrekord. Väisäläs elever har ett flertal gånger mätt geodetiska normalgrundlinjer i Europa, Syd- och Nordamerika samt i Asien. Förutom vid uppmätning av geodetiska grundlinjer användes Väisäläs metod också för jämförelser av standardlängdmått. I sina sista arbeten fördjupade Väisälä sig ofta själv i forskning kring nya materials användningsmöjligheter. Kvartsens egenskaper att vid låga temperaturer utvidga sig hade gjort den speciellt användbar för längdmätningar som fordrade stor precision.
En stor del av sin tjänstetid använde Väisälä för geodesin och fysiken, varför han inte kunde fördjupa sig i astronomin så mycket som han skulle ha önskat. Det oaktat gjorde han en stor insats även vid utvecklandet av denna disciplin. I sina föreläsningar i mitten av 1920-talet behandlade han olika teorier för att minska de brytningsfel som existerade vid mätningar med teleskop. Han vidareutvecklade dock inte dem innan den estniske optikern Bernhard Schmidt, som var verksam i Hamburg, publicerade en studie 1930 i vilken han beskrev ett teleskop med korrigeringslins som han konstruerat, ett instrument som ansågs vara den mest revolutionerande nyheten på 200 år. Redan i sina föreläsningar på 1920-talet hade Väisälä presenterat en nästan likadan konstruktion. Han blev nu själv på nytt intresserad av att utveckla teleskopet och tillverkade ett sådant. De resultat Väisälä erhöll var så goda att han genast tog itu med att tillverka ett större teleskop.
Med sitt eget teleskop fann Väisälä tillsammans med sina kolleger, av vilka man speciellt bör nämna hans elev Liisi Oterma, flera asteroider än de övriga observatorierna tillsammans, observerade nya kometer och utvecklade också en enklare och snabbare metod att beräkna deras banor än tidigare. Under kriget iakttog Väisälä från Åbo hur luftvärnsgranaterna exploderade på himlen ovanför Helsingfors och kom fram till att man skulle kunna mäta långa avstånd på jordytan mera exakt än tidigare genom att fotografera högt belägna ljussignaler på himlen med stjärnorna som bakgrund. År 1946 föreläste han om denna metod för stjärntriangelmätning inför Finska vetenskapsakademien och framlade tanken att man för sådana mätningar kunde använda en satellit som cirkulerade kring jorden. Metoden testades genom att man sände upp ljussignaler med meteorologiska ballonger. Stjärntriangelmätningen vaknade dock till liv på nytt då den egentliga satelliteran inleddes 1957. Även inom denna sektor var Väisäläs idéer och insatser banbrytande.
År 1951 kallades Väisälä till ledamot av Finlands Akademi. Hans ambition var att utvidga den institution han byggt upp i Tuorla till en astronomisk-optisk forskningsinstitution inom Åbo universitet, och efter stora ansträngningar lyckades han i sina strävanden. Även som akademiker kunde han, sedan universitetet 1952 kallat honom till prefekt för institutionen, fortsätta sitt forsknings- och utvecklingsarbete vid Tuorla. Vid sin institution utvecklade han ett flertal instrument, av vilka ett zenitrör för att bestämma rörelser i jordklotets mitt, var det mest betydande. Detta instrument konstruerade han originellt enligt lodlinans princip. Då teleskopet var färdigt var det världens största och mest exakta. Hans metod togs i bruk i ett flertal länder.
I sin forskning var Väisälä en originell vetenskapsman, som strävade efter enkla och eleganta lösningar; en extrem noggrannhet och ambition att förbättra såväl egna som andras apparater och mätningsmetoder hade redan tidigt gått honom i blodet. Många av hans arbeten förblev oavslutade, vilket delvis berodde på att han splittrade sina krafter och att hans biträdande forskarpersonal och elever var så fåtaliga.
Pojkårens intresse för astronomi förklarar säkert varför Väisälä var så positivt inställd till amatörastronomernas verksamhet. I föreningen Ursa, både i Helsingfors och i Åbo, vilka han varit med om att grunda, delade han med sig av sina rön, liksom även i tidskriften Tähtitaivas (Stjärnhimlen). Väisälä var också intresserad av esperanto och japanska och verkade länge som president för vetenskapsmännens internationella esperantoorganisation. Som en motvikt till forskningen ägnade han sig åt segling och han hade själv planerat och byggt sin båt. Även på sin dödsdag hade han varit ute på seglats, då ett sjukdomsanfall överraskade honom på hans lantställe i Rimito.
Veli-Matti Autio
Yrjö Weisell, från 1906 Väisälä, född 6.9.1891 i Kontiolax, död 21.7.1971 i Rimito. Föräldrar kontoristen Johannes Weisell och Emma Birgitta Jääskelä. Gift 1913 med Martta Johanna Levanto (född Levander).
PRODUKTION. Neue Methoden zur Untersuchung der Objektive nebst Bemerkungen über die Beurteilung ihrer Güte (1922); Über die Bestimmung der Form von Lichtwellenflächen (1924); Über die Planetenbeobachtungen an der Sternwarte der Universität Turku, Astronomische Nachrichten 268/1939; (1939); Bemerkungen zur Methode der Basismessung mit Hilfe der Lichtinterferenz (1955); Das neue Zenitrohr der Sternwarte Turku–Tuorla (1962). Se även Turun Yliopiston opettajat ja virkamiehet 1920−1969 (1970).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. I. Virtanen, Commentationes in honorem Yrjö Väisälä die natali eius septuagesimo (1961); T. J. Kukkamäki, Yrjö Väisälästä. Muistopuhe. Esitelmät ja pöytäkirjat. Suomalainen tiedeakatemia (1972); Tauno Perälä, Turun yliopisto 1920−1939 (1970); Turun yliopisto 1939-1974 (1977); A. Niemi (red.), Yrjö Väisälä. Tuorlan taikuri (1991).
BILDKÄLLA. Väisälä, Yrjö. Foto: Hede Foto, 1961. Uusi Suomis bildarkiv.