Vihtori Kosola blev som ledare för Lapporörelsen i början av 1920-talet en känd politisk gestalt över hela Finland. Hans verkliga inflytande inskränkte sig dock till en mycket kort period – närmast i rörelsens början – och hans roll är på det hela taget svår att bedöma på grund av de talrika faktorer som inverkade i bakgrunden. Inom Isänmaallinen kansanliike (Fosterländska folkrörelsen, IKL), som grundades efter Mäntsäläupproret, var han trots sin formella ställning inte längre den verklige ledaren utan närmast en galjonsfigur.
Gården Kosola i Lappo, som var ett gästgiveri, fungerade 1915–1916 även som hemlig etappstation för jägarrörelsen. Männen som var på väg till Tyskland gjorde ett uppehåll på Kosola, varifrån de sändes vidare. Även Vihtori Kosolas yngste bror begav sig till Tyskland för att få jägarutbildning. Ca 250 jägare tog vägen över Kosola, tills verksamheten avslöjades för de ryska gendarmerna. De fängslade Vihtori Kosola och förde honom först till Helsingfors och sedan till Sjpalernaja-fängelset i S:t Petersburg. Jägarrörelsens uppbackare som försmäktade i Sjpalernaja började man senare kalla för ”gallerjägarna”.
Kort efter gripandet av Vihtori Kosola fängslades också hans hustru Elin, som fördes till Vasa. För att befria henne begav sig hennes kusin Jalo Lahdensuo och den rysktalande Hilja Riipinen till Vasa, där de lyckades få Elin Kosola frisläppt. Det var mycket Riipinens förtjänst att det hela lyckades; hon hade nästan oavbrutet i några dagars tid krävt att förhören skulle inledas. Dessutom förklarade hon på ryska för gendarmerna att de österbottniska bönderna aldrig berättade om sina förehavanden för sina hustrur, varför det inte fanns någon anledning att hålla fru Kosola fängslad. Hon fick också återvända hem mot borgen av sina släktingar. Samtidigt beslöts att hon inte fick avlägsna sig från Lappo. ”Denna bestämmelse har fortfarande inte återkallats”, erinrade Elin Kosola sig årtionden senare.
Vihtori Kosola hölls fängslad från februari 1916 till marsrevolutionen i Ryssland 1917. Sedan han frigetts återvände han till sin gård i Lappo. Han hade redan vid unga år axlat ansvaret för gården – nästan från det att han vid 15 års ålder förlorade sin far. Han hade mångsidigt fördjupat sig i de olika sidorna av jordbruksarbete och kompletterat sitt kunnande bl.a. vid lantbruksläroverket i Orisberg.
Hösten 1917 började man i Lappo beväpna sig för den händelse att de värsta farhågorna i det spända läget skulle besannas. Kosola var aktivt med i de övningar och den verksamhet som ”brandkåren”, föregångaren till skyddskåren i Lappo, sysslade med. När frihetskriget bröt ut i januari 1918 var han från första början med som plutonchef vid fronten i Tavastland.
Under 1920-talet fortsatte Kosola att bruka sin jord, men det politiska läget i landet bekymrade honom liksom många andra av dem som deltagit i inbördeskriget. Vänsterextremisterna, som drömde om en ny revolution, anordnade politiska strejker i synnerhet i hamnarna i avsikt att förlama landets utrikeshandel och även i vidare omfattning störa näringslivet i Finland. För att motverka dessa strejker grundades en organisation med namnet Vientirauha (Exportfred), och Kosola blev dess distriktsordförande i Sydösterbotten. Han värvade arbetskraft från sitt eget landskap till de arbetsplatser som berördes av strejkerna, så att de för landets näringsliv viktiga funktionerna skulle kunna upprätthållas. Vid behov begav han sig också själv dit där arbetskraft behövdes.
Kosola deltog inte på något annat sätt i politiken under 1920-talet. Men i hans hemort inträffade mot slutet av 1929, nästan slumpartat, en serie händelser som ledde till en omfattande rörelse som skakade hela landet. Därmed hamnade också Kosola med ett slag i offentlighetens ljus och i främsta ledet i landets politiska liv.
I november 1929 avbröts ett kommunistiskt sammanträde i Lappo, i huvudsak med hjälp av samskoleelever, och ett antal ortsbor kom samman för att dryfta eventuella åtgärder med anledning av detta. Kosola var vid mötet av åsikten att man inte skulle vidta ytterligare åtgärder eftersom den offentlighet saken väckt kanske bara skulle förorsaka skolpojkarna svårigheter. Landshövdingen i Vasa län Bruno Sarlin var av samma åsikt och sade att kommunisterna redan fått sig en tillräcklig varning. Magister Hilja Riipinen var av motsatt åsikt och ansåg att grunden var lagd för ”en stor gärning” och att man inte nu skulle låta saken bero. Lantbrukaren Kustaa Tiitu intog en förmedlande ståndpunkt och föreslog att man skulle sammankalla ett medborgarmöte till Lappo. Man beslöt så, och vid detta möte höll även Kosola ett inledande anförande med anledning av situationen.
Detta s.k. första möte i Lappo valde en delegation som skulle bege sig till Helsingfors för att uppvakta presidenten, regeringen och riksdagsgrupperna. Vihtori Kosola och Hilja Riipinen hörde till representanterna för Lappo i denna liksom även i de senare delegationerna. De var framträdande deltagare även vid de senare större och mindre uppföljningsmötena i Lappo. Till en början hörde Kosola, Kustaa Tiitu och Artturi Leinonen till de mer moderata krafterna inom rörelsen. Riipinen, som representerade den mest extrema flygeln inom rörelsen, torde ha påverkat Kosola i en alltmer radikal riktning. De mest moderata började ta avstånd från rörelsen sedan tryckeriet för vänstertidningen i Vasa Työn ääni (Arbetets röst) förstörts; denna händelse utgjorde ett slags vattendelare inom Lapporörelsen.
Rörelsens kraftprestation – och på sätt och vis dess höjdpunkt – låg ännu i framtiden. Det var bondetåget 1930 som spred Kosolas rykte och drev hans inflytande till sin spets. Landets högsta politiska ledning tvingades att handla efter de krav som den populära rörelsen ställde: regeringen avgick och ersattes med en annan som var mer i folkrörelsens smak. Även Lappomännen kunde ha blivit representerade i den nya regeringen, men de vägrade att gå med som ”gisslan”. Även den nya regeringen hamnade sålunda i underläge gentemot Lappomännen. Rörelsen åstadkom t.ex. att riksdagen tog upp till behandling de s.k. kommunistlagarna, som förbjöd kommunisternas verksamhet. För att lagarna skulle kunna stiftas tillräckligt snabbt upplöstes riksdagen och nyval utlystes till hösten 1930. Efter sommaren skedde en försvagning av Lapporörelsens kraft med åtföljande våldsdåd och andra överdrifter, vilka ledde fram till rörelsens dödsryckning, det misslyckade upproret i Mäntsälä 1932.
Inom Lapporörelsens radikala flygel ville man åtminstone från och med sommaren 1930 se Kosola som blivande ledare i landet. Kyrkoherden K. R. Kares förkunnade bl.a. att Kosola var den av Gud utvalde ledaren för Finlands folk. I detta sammanhang började det också cirkulera rykten om en diktatur, som förstärktes av att Kosola också av Lappomännen själva gärna jämfördes med diktatorn Mussolini i Italien, som på samma sätt på sin tid låtit sina skaror marschera mot huvudstaden. Om Kosola i bondetåget skrev jägaraktivisten och författaren Sulo-Weikko Pekkola att när han höjde sin knytnäve mot skyn ”var han som en Nordens Mussolini”. Till hälften på skämt började man kalla honom för Finlands Mussolini eller ”Kosoliini”.
Riksdagen stiftade hösten 1930 de lagar som förbjöd kommunisternas offentliga verksamhet. När Lappomännens huvudkrav på detta vis uppfyllts började det allmänna intresset för rörelsen avta. I den nya riksdagen var antalet ledamöter som förbehållslöst stödde rörelsen mycket litet. President Lauri K. Relander fäste för sin del i sitt nyårstal 1931 uppmärksamhet vid de oroligheter och olagligheter som rörelsen förorsakat. På samma sätt gjorde senare P. E. Svinhufvud, som visserligen med stöd av Lappomännen valdes till president vårvintern 1931. Detta var rörelsens sista seger – och även den skenbar, för den nye presidenten var alls inte så Lappovänlig som man trott.
Slutpunkten för Lapporörelsen blev upproret i Mäntsälä vårvintern 1932. Kosolas roll under de olika skedena av revolten är oklar. I varje fall begav han sig hemifrån till Mäntsälä – enligt en del källor för att övertala de upproriska att ge sig, men enligt andra för att fortsätta upproret. Sedan revolten avblåsts till följd av ett radiotal av president Svinhufvud fängslades Kosola i varje fall i likhet med en del andra Lappoledare och fördes till fängelset i Åbo. Efter sin frigivning återvände han hem till Lappo, där han mottogs av en stor medborgarskara. ”Folket fylkas kring er igen och ni återvänder hem som en segrare”, utgöt sig Hilja Riipinen i sitt välkomsttal med hänvisning till folkrörelsen som höll på att samla sig igen.
Då Lapporörelsen officiellt lagts ned planerade man en fortsättning på olika håll i landet. Initiativen från olika håll förenades sedan till ett parti under namnet Isänmaallinen kansanliike (Fosterländska folkrörelsen, IKL), som meddelade att det hade för avsikt att med parlamentariska medel fortsätta Lapporörelsens uppdrag.
Kosola valdes som självskriven ledare för den nya rörelsen, även om det hördes oppositionella röster – i huvudsak dock inte offentligt. De egentliga initiativtagarna till folkrörelsen Vilho Annala och Bruno Salmiala förhöll sig skeptiska till Kosola och dennes förflutna som sågs som en tyngade barlast. Kosola blev inte heller någon verklig ledare för IKL utan bara en galjonsfigur. Folkrörelsen hade helt förändrat sin karaktär jämfört med Lapporörelsen: i stället för en agrart baserad, utomparlamentarisk enfrågerörelse hade man ett akademiskt programparti som betonade parlamentariska verksamhetsformer och som visserligen inte såg sig själv som ett parti men i praktiken ändå verkade som alla andra partier. Då Kosolas Lapporörelse hade sagt sig handla i borgerlighetens namn, gjorde den nya folkrörelsen sig fri från borgerligheten och försökte vinna anhängare bland de forna motståndarna, samtidigt som den anklagade Lapporörelsen för att den inte förmått ”teoretiskt lösa” orsakerna till kommunismen.
Det var således inget under att Kosolas ställning inom IKL överhuvudtaget inte motsvarade hans ställning inom Lapporörelsen. Huvudrollen inom den nya rörelsen innehades av dess riksdagsgrupp och gruppledarna Annala och Salmiala. År 1936 beslöt de också att överföra den formella ledarställningen till sig själva; vid IKL:s delegationssammanträde beslöt man att välja Vilho Annala till ordförande för styrelsen och Bruno Salmiala och Vihtori Kosola till vice ordförande. Beslutet var ett hårt slag för Kosola – det innebar de facto det avgörande bakslaget för hans politiska karriär. Efter att ha störtats från ledningen för IKL lär han ha sagt efter hemkomsten: ”Biljetten var inte längre giltig.” Dessa ord hade en dramatiskt symbolisk innebörd, för bara ett par månader senare avled Vihtori Kosola i lunginflammation. Man hade inte hunnit offentliggöra nyheten om Kosolas avskedande före hans död, och hans oväntade bortgång besparade sålunda ledningen för IKL denna delikata uppgift.
Kaarle Sulamaa
Iisakki Vihtori Kosola, född 10.7.1884 i Ylihärmä, död 14.12.1936 i Lappo. Föräldrar bonden Iisakki Kosola och Maria Filppula. Gift 1908 med Elin Olga Katariina Lahdensuo.
PRODUKTION. Viimeistä piirtoa myöten. Muistelmia elämäni varrelta (1935; 2 uppl. 1986).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Kakkuri, Suomettarelainen maalaisliitossa. Jalo Lahdensuon yhteiskunnalliset aatteet ja toiminta (1999); J. Korjus, Vihtori Kosola. Legenda jo eläessään (1976); J. Siltala, Lapuan liike ja kyyditykset 1930 (1985).
BILDKÄLLA. Kosola, Vihtori. Uusi Suomis bildarkiv.