Ernst Linder, som var född i Finland och också talade finska hjälpligt, var den främste av de svenska frivilliga officerare som anslöt sig till den vita armén vintern 1918. Han blev Mannerheims förtrogne och fick en ansvarsfull uppgift som chef för Satakundagruppen. Linders nära förbindelser med Finland fortsatte efter att han avgått som generalmajor från den finska armén 1919, och den åldrande generalen anmälde sig som frivillig igen då vinterkriget brutit ut.
Redaktören och lantdagsmannen Ernst Linder dog endast någon vecka efter att hans ende son hade fötts. Sonen, som också fick namnet Ernst Linder, flyttade tillsammans med sin mor till Sverige, och då han växt upp valde han den militära banan. Kavalleriofficeren Linder återvände till Finland 1918 för att som frivillig ansluta sig till i den vita armén.
Linders militära förtjänster som befälhavare för Satakundagruppen är ovedersägliga med hänsyn till de svåra förhållanden som rådde under det finska inbördeskriget, även om hans trupper inte spelade någon central roll i stora drabbningar såsom intagandet av Tammerfors och av Viborg. Linder hörde nämligen till en liten skara erfarna svenska officerare, som Gustaf Mannerheim hade till sitt förfogande. Han förmådde gruppera sina små och oerfarna trupper på ett sätt som underlättade huvudanfallet mot Tammerfors.
Linder var helt klart Mannerheims man, en av få som Mannerheim kunde räkna som sina nära vänner. Vänskapen gick tillbaka till barndomen. De båda kavalleriofficerarna kom bra överens och höll kontinuerligt kontakt ända fram till Linders död. Linder tog avsked från finska armén i slutet av maj 1918 samtidigt som Mannerheim. Han återvände i tjänst då Mannerheim blivit riksföreståndare i december 1918 och tog återigen avsked då Mannerheim lämnade riksföreståndarskapet i juli 1919.
Då Linder för en kort tid fungerade som inspektör för finska kavalleriet 1919, satte den militärpedagogiska erfarenhet som han fått i Sverige sina spår på den finska officersutbildningen. Han utarbetade direktiv för av en allmänmilitär och vapenslagsspecifik fortbildning för aktiva officerare. Vid sidan av sina militära förtjänster Finland till fromma, fortsatte Linder under återstoden av sitt liv ett engagemang av största betydelse för Finlands sak. I Sverige utgav han böcker om Finland och var länge ordförande i Samfundet Sverige-Finland. Han verkade aktivt för att få Finland med i samma neutralitetsfront som de andra nordiska länderna, och han försökte lindra de negativa verkningarna i Sverige av den finska språkstriden. Linder var trogen Finlands sak trots att det hindrade honom i hans karriär; han åsidosattes av politiska skäl när sekundchefen för Kungliga livgardet till häst skulle utnämnas 1920, just då Ålandsfrågan skapade spänning i de svensk-finska relationerna. Han antecknades som överste i reserven i den svenska armén.
Linder var ofta hedersgäst vid finländska försvarstillställningar på 1920- och 1930-talen, och han brevväxlade regelbundet med Mannerheim. Han försökte under vinterkriget få Sverige att ställa sig på Finlands sida, och anmälde sig då kriget brutit ut återigen som frivillig till att strida vid den finska fronten. Trots att han var över sjuttio år gammal, ledde han under vinterkriget de skandinaviska frivilligstyrkorna mot Salla, och i slutet av februari åtog han sig att leda försvaret av hela norra Finland norr om linjen Uleåborg–Paanajärvi. Linder befordrades till general av kavalleriet 1940.
Ernst Linders personlighet framgår bland annat av hans familjeförhållanden. Han var gift tre gånger med kvinnor ur den svenska aristokratin: det första äktenskapet slutade i skilsmässa, det andra med hustruns plötsliga bortgång och det tredje varade till Linders frånfälle.
Mikko Uola
Ernst Linder, född 25.4.1868 i Pojo, död 14.4.1943 i Stockholm. Föräldrar redaktören, riksdagsledamoten Christoffer Alexander Ernst Linder och Maria Amelie Albinia Lavonius. Gift med (1) friherrinnan Augusta Wrangel von Brehmer 1894, (2) friherrinnan Märta Johanna Fredrika Cederström 1905, (3) Ylva Wiveka Trolle 1927.
PRODUKTION. Från Finlands frihetskrig. Stockholm (1920); Om kavalleriet. Stockholm (1930); Problemet Sverige-Finland. Stockholm (1930); Några synpunkter på språkfrågan i Finland. Stockholm (1934); Kavalleriet kan icke undvaras. Stockholm (1935); Efter sexton år. En återblick på mitt deltagande i Finlands frihetskrig. Stockholm (1935); Mongolinvasionen i Central-Europa 1241. Stockholm (1941); Kring Finlands andra frihetskrig. Strödda minnen från min verksamhet. Stockholm (1942).
BILDKÄLLA. Linder, Ernst. Uusi Suomis bildarkiv.