Harald Öhquist fördjupade sig under mellankrigstiden i frågan om försvaret av Karelska näset; som befälhavare för Karelska gardesregementet, som divisionschef och som chef för en armékår. Under vinter- och fortsättningskrigen kunde han emellertid inte dra maximal nytta av sin planering, och enligt sina överordnade misslyckades han i sitt uppdrag. Under de sista åren av sin militära karriär, 1944–1951, verkade han som överinspektör för den militära utbildningen.
För Harald Öhquist var jägaraktivismen ett arv från hemmet. Hans far Johannes Öhquist var förutom lektor i tyska vid Helsingfors universitet också en aktivistsinnad författare som uppmuntrade sin son att bege sig till Tyskland för militär utbildning. Harald Öhquist hörde också till de första frivilliga i det som kom att kallas jägarrörelsen. Redan i mitten av februari 1915 tog han emot och vägledde nya rekryter i Berlin och anslöt sig också själv i början av mars till den i Lockstedter Lager arrangerade s.k. Pfadfinder-kursen.
Öhquist hörde till det fåtal jägare som redan före första världskriget avlagt akademisk examen: rättsexamen vid Helsingfors universitet 1914. Öhquist, som från första början hörde till de ledande jägarna, befordrades redan i februari 1916 till Oberzugführer. Efter att ha deltagit i strider på östfronten samt avlagt vissa specialkurser i Libau kommenderades Öhquist i början av februari 1918 till chef för jägarnas förtrupp som sändes till Finland. Redan i slutet av samma månad grundade han den av frivilliga uppsatta 9. Savo-karelska jägarbataljonen och verkade som dess befälhavare under striderna vid Viborgs erövring.
Efter kriget 1918 framstod Öhquist som försvararen av Viborg och Karelska näset, eftersom han utförde sitt centrala livsverk i Karelen, först som chef för Karelska gardesregementet, sedan för 2. Divisionen och slutligen som chef för den armékår som beordrats fungera som skyddstrupp. Öhquist, som kallades för ”slottsherren på Viborg”, sägs under sina år som chef ha lärt sig grundligt känna Karelska näset, och han utvecklade en egen ”stridsdoktrin för näset” genom att under ett par årtionden fördjupa sig i försvarsfrågorna inom området. Han verkade dessutom i centrala riksomfattande försvarsuppgifter, på 1920-talet som medlem av försvarsrevisionen och på 1930-talet som medlem av försvarsrådet. År 1936 befordrades Öhquist till generallöjtnant.
När vinterkriget bröt ut 1939 var det klart att Öhquist, med sitt omfattande kunnande om den militära geografin på Karelska näset, skulle få i uppdrag att kommendera armékåren i västra delen av näset. Att verka i fiendens huvudangreppsriktning var ett synnerligen otacksamt uppdrag. Motståndarens kvantitativa och materiella övermakt hindrade Öhquist från att till fullo utnyttja sina i fredstid utvecklade försvarsplaner. Under dessa svåra förhållanden förblev inte heller de inbördes relationerna mellan de finländska frontbefälhavarna helt friktionsfria. Öhquist redogjorde för sina tunga erfarenheter under vinterkriget i Vinterkriget 1939-40 ur min synvinkel (1939).
I början av fortsättningskriget kommenderades Öhquist som finländsk förbindelsegeneral till den tyska arméns högkvarter. Därifrån återkallades han emellertid 1942 till chef för armékåren på Karelska näset. Vårvintern 1944 utsågs han till överinspektör för den militära utbildningen och verkade i detta uppdrag till sin avgång från aktiv tjänst 1951. Efter detta hade han ännu i sju års tid olika uppgifter inom befolkningsskyddet i Helsingfors.
Efter fortsättningskriget sommaren 1946 var Öhquists namn igen aktuellt när man letade efter en ny kommendör för försvarsmakten. Hans kandidatur föll dock på att president J. K. Paasikivi och statsminister Mauno Pekkala konstaterade att ”Öhquists nerver håller inte”. Inte heller marskalk Mannerheim hade efter kriget någon speciellt hög uppfattning om Öhquist. Han kritiserade även den hedersdoktorstitel som Öhquist erhöll 1950 av Helsingfors universitet och påstod att denne enbart gjort misstag under hela kriget.
Krigshistorikern Keijo Mikola har beskrivit Harald Öhquist som synnerligen grundlig till sina arbetsmetoder och principiellt orubbligt rätlinjig och pedantisk i sin strävan efter rättvisa. Med andra ord hörde han inte till de mest flexibla eller samarbetsförmögna. Detta framgick under vinterkriget, då Öhquist hade svårigheter att komma överens med sin närmaste överordnade, chefen för Karelska näsets armé Hugo Österman. Öhquists förflyttning i mars 1944 från uppgifterna som frontbefälhavare till Högkvarteret säger också att chefen ansågs ha förbrukat sina krafter.
Mikko Uola
Harald Öhquist, född 1.3.1891 i Helsingfors, död 10.2.1971 i Helsingfors. Föräldrar professorn Johannes Wilhelm Öhquist och Helene Julie Dorothea von Collins. Gift 1922 med Brita Alfthan.
PRODUKTION. Vinterkriget 1939–40 ur min synvinkel (1949); Totaalinen puolustus (1956).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Brantberg, Sotakenraalit (1998); J. Kronlund et al., Suomen puolustuslaitos 1918−1939 (1988); Itsenäisen Suomen kenraalikunta 1918−1996. Red. R. Lipponen (1996); P. Tapola, Kenraalien kirjeet (2007).
BILDKÄLLA. Öhquist, Harald. Foto: Uuden Suomen kuvahuolto, 1937. Uusi Suomis bildarkiv.