Aladár Paasonen var en språkkunnig generalstabsofficer som tjänstgjorde som militärattaché i Moskva och Berlin och var adjutant hos presidenterna Kallio och Ryti. Under fortsättningskriget tjänstgjorde han först som chef för ett infanteriregemente och från våren 1942 som chef för Högkvarterets underrättelsesektion. Efter kriget begav han sig utomlands, arbetade för den franska underrättelsetjänsten, bistod marskalk Mannerheim i nedtecknandet av dennes memoarer i Schweiz samt trädde sedermera i Förenta staternas tjänst.
Aladár Paasonen växte upp i ett europeiskt kulturhem. Hans far var den kände finskugriske språkforskaren Heikki Paasonen, modern var ungerska och hette som ogift Mariska Paskay de Palásthi. Aladár genomgick mellanskolan i finska normallyceet i Helsingfors och gymnasiet i Tavastehus lyceum, där han avlade studentexamen 1918. Ett upplyst hem och goda skolor gav den språkligt begåvade Paasonen en god utgångspunkt för hans kommande levnadsbana. När inbördeskriget bröt ut anslöt han sig som frivillig till 1:a bataljonen i Norra Tavastland, deltog som gruppchef i striderna vid Länkipohja och Kuhmois samt som adjutant i krigets slutskede i närheten av Lahtis. Sommaren 1918 tjänstgjorde Paasonen som kompanichef i Tavastlands vaktbataljon, antogs i september som elev vid Fahnenjunkerschule i Fredrikshamn och fortsatte i januari sina studier vid Kadettskolan i Helsingfors, där han utexaminerades från den första kursen som officer 1920.
Paasonen tjänstgjorde som yngre officer vid Fältartilleriregemente 1 till hösten 1921, då han antogs som elev vid den franska krigshögskolan. För att bekanta sig med den franska försvarsmakten och för att förbättra sina språkkunskaper studerade han först ett år vid militärakademin Saint-Cyr sydväst om Paris. Major Charles de Gaulle undervisade i krigshistoria vid skolan, och Paasonen skulle senare bli ännu närmare bekant med honom, då de blev elever på samma kurs vid krigshögskolan.
I september 1924 utexaminerades Paasonen med goda vitsord från den franska krigshögskolan, och efter att ha återvänt till hemlandet tjänstgjorde han som byråofficer vid generalstabens internationella byrå och vid den operativa byrån. I mars 1925 utnämndes han till chef för organisationsbyrån, och i detta uppdrag genomdrev han den reform som föreslagits av Eero Rahola och Jussi Rikama och som ledde till att flottan och kustartilleriet sammanfördes 1927 under gemensam ledning. Vid sidan av sina egentliga tjänsteuppgifter verkade Paasonen 1924–1925 som timlärare i artilleritaktik vid Krigshögskolan.
Paasonen fick ett krävande uppdrag, då han satte upp arméns första underhållsbataljon i mars 1927. Han visade sig besitta ”ovanligt stor energi och organisationsförmåga” och fick ett utomordentligt utlåtande över sin verksamhet av divisionschefen överste Harald Öhquist. Paasonen väckte också uppmärksamhet som en god utbildare, och de föredrag han höll vid garnisonerna publicerades som artiklar i en finsk militärtidskrift.
I september 1931 kommenderades Paasonen som militärattaché till Moskva, där han tjänstgjorde vid en tidpunkt, då Sovjetunionen började utveckla sina pansartrupper och de flygstridskrafter och luftlandsättningstrupper som samarbetade med dem. Från Moskva flyttades Paasonen 1933 till Berlin, där nationalsocialisterna tagit makten och börjat utveckla den tyska försvarsmakten utan att bry sig om de begränsningar som stipulerats i fredsfördraget i Versailles.
Paasonen återvände i början av 1934 till Finland och tjänstgjorde som chef för den operativa avdelningen vid Armékårens stab, där han planerade skyddstruppernas användning på Karelska näset. Det var en arbetsdryg tid då försvarsmakten höll på att övergå till ett territorialsystem. I januari 1936 utsågs han till biträdande chef för Krigshögskolan och till äldre lärare i taktik.
I februari 1937 utnämndes Paasonen till president Kyösti Kallios äldre adjutant. Kallio litade på Paasonen och utsåg honom till militär rådgivare för den delegation som hösten 1939 begav sig till förhandlingarna i Moskva. Efter vinterkrigets utbrott beordrades Paasonen att delta som medlem i den finländska delegationen vid Nationernas förbunds generalförsamlings möte. Därifrån sändes han som representant för Finlands regering till Paris för att organisera militärt bistånd från västmakterna. Paasonen stannade kvar i Paris till mitten av maj och hann sålunda övervara det tyska angreppet mot väst.
President Kallio avgick den 19 december 1940 och hade för avsikt att resa med tåg till Nivala. Kallio tog farväl av de högsta ämbetsmännen i landet på järnvägsstationen och inspekterade hederskompaniet varefter han vacklade till och slutligen föll i armarna på sin adjutant bakom honom. Presidenten bars till sin vagn, där en läkare konstaterade att han avlidit.
Paasonen fortsatte som äldre adjutant till efterträdaren president Risto Ryti fram till fortsättningskrigets utbrott. I juli 1941 bad han presidenten om befrielse från adjutantuppdraget för att kunna tjänstgöra vid fronten. Han fick befäl över det på värnpliktiga baserade Infanteriregemente 5, som han ledde på västra Karelska näset, och avancerade på hösten i Östkarelen från Jessoila till Maaselkä och Krivi. Mot slutet av januari 1942 utsågs Paasonen till chef för underrättelsesektionen vid Högkvarteret. I detta uppdrag ansvarade han för underrättelsetjänsten i riket och stod i spetsen för en organisation med en personal på sammanlagt ca 2 400 personer. Paasonen höll den 3 februari 1943 i Högkvarteret en realistisk översikt för statsledningen och det högsta krigsbefälet om det allmänna läget, som mottogs med gillande. Han avgav också en lägesrapport till riksdagen men fick där ett kallt och delvis rentav fientligt bemötande. Våren 1944 lade underrättelsetjänsten märke till tecken på den väntade storoffensiven, men enligt Paasonens egen uppfattning filtrerade den operativa ledningen, närmast A. F. Airo, uppgifterna, så att de inte nådde överbefälhavaren Mannerheim.
Paasonen och hans underordnade överste Reino Hallamaa hade vintern 1944 börjat förbereda åtgärder för den händelse att landet ockuperades. Hallamaa uppgjorde utifrån Paasonens muntliga order en plan för att till Sverige överföra det viktigaste informationsmaterialet och personalen samt fortsätta verksamheten därifrån. Operationen fick täcknamnet Stella Polaris. Sedan villkoren i vapenstilleståndsavtalet blivit kända den 17 september 1944 gav Paasonen Hallamaa order om att påbörja operationen, och transporterna inleddes den 23 september. Paasonen avgick från aktiv tjänst i juni 1945 och lämnade på Mannerheims uppmaning landet. Han reste till Frankrike tillsammans med Hallamaa och tre andra officerare som deltagit i operation Stella Polaris.
I Frankrike tog Charles de Gaulle sin forna kurskamrat jämte följeslagare i det franska strategiska underrättelseväsendets tjänst. Paasonen tjänstgjorde ett par år i den franska ockupationszonen i Tyskland, medan hans familj bodde i Sverige. År 1947 flyttade Paasonen med sin familj till Madrid, där Finlands tidigare militärattaché i Spanien, överstelöjtnant Carl von Haartman hade ordnat en bostad åt dem. Från maj 1948 bistod Paasonen Mannerheim vid författandet av dennes memoarer och flyttade i september till Val-Mont i Schweiz, dit även familjen följde honom i mars 1949.
Aladár Paasonen reste hösten 1952 till Washington och trädde i Förenta staternas tjänst. Under 1950-talet arbetade han i huvudsak för de amerikanska ockupationsstyrkorna i Frankfurt i Västtyskland, där han förhörde avhoppare och flyktingar från Östeuropa. Efter sin pensionering bosatte han sig i Philadelphia. Hans hustru studerade och tog en anställning för att bidra till familjens försörjning. Paasonens sista levnadsår förmörkades av en obotlig benmärgscancer. Han dikterade sina minnen från sjukbädden och hann avsluta dem i april 1974, tre månader före sin död. Paasonen jordfästes i Helsingfors.
Urho Myllyniemi
Aladár Antero Zoltán Béla Gyula Árpád Paasonen, i Spanien Andres Barta, född 11.12.1898 i Budapest, död 6.7.1974 i Philadelphia, USA. Föräldrar professorn i finsk-ugrisk språkforskning Heikki Paasonen och Mariska Paskay de Palásthi. Gift 1938 med musiklärarinnan, audiologen Flóra Ilona Barta.
PRODUKTION. Elintarvikkeiden jälkikuljetuksen ja joukkojen muonituksen järjestely divisioonan puitteissa. Suomen Sotilasaikakauslehti 6/1929; Kenttälääkintäpalveluksen järjestely. Suomen sotilasaikakauslehti 10/1929; Eräs lääkintätaktillinen harjoitus. Suomen Sotilasaikakauslehti 12/1929; Rautatiekuljetuksien ilmapuolustus. Suomen Sotilasaikakauslehti 3/1931; Marsalkan tiedustelupäällikkönä ja hallituksen asiamiehenä (1974).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aladár Paasonens meritförteckning och stamkort, Krigsarkivet. R. Heiskanen, Stella Polaris (1994); Jatkosodan historia II. Hyökkäys Itä-Karjalaan ja Karjalan kannekselle (1989); Jatkosodan historia III. Hyökkäys jatkuu Itä-Karjalaan (1991); Aino Paasonen, The Other Side of Silence (1989).
BILDKÄLLA. Paasonen, Aladàr. Foto: Uuden Suomen Kuvahuolto. Uusi Suomis bildarkiv.