Alpo Marttinen var en dristig och framgångsrik frontbefälhavare under fortsättningskriget. Efter kriget var han en av ledarna för de s.k. vapengömmorna. Då Marttinens fosterländskhet härmed omvandlades till ett brott, lämnade han landet tillsammans med ett flertal olycksbröder 1946 och skapade sig efter det en framgångsrik karriär i USA:s armé.
I bakgrunden till Alpo Marttinens militära karriär fanns hans äldre bröders exempel. Einar Marttinen blev jägare 1917 och stupade som löjtnant i Estlands frihetskrig 1919. Sulo Marttinen var kadettofficer och stupade som kapten i början av fortsättningskriget. Efter Kadettskolan verkade Alpo Marttinen som officer inom försvarsmakten under hela 1930-talet.
I vinterkriget deltog Marttinen i en av de mest lysande finska segrarna. Han var stabschef för 9:e divisionen i Suomussalmi, ett uppdrag för vilket han personligen utsetts av divisionens befälhavare Hjalmar Siilasvuo, eftersom han var ”tillräckligt barsk”. Marttinen har beskrivits som en säregen officer, svår att ha att göra med, och hans insats i de framgångsrika avvärjningsstriderna vid Suomussalmi och Raate kan jämställas med hans förmäns.
Marttinens viktigaste militära meriter från fortsättningskriget framgår av motiveringarna för Mannerheimkorset, som han förlänades i augusti 1944. Då han i september 1941 gavs kommandot över en stridsavdelning, erövrade han under djärva anfall bland annat området vid Vaaseni och en ställning vid Svir. Han gick över Svir och fortsatte anfallet ända till Sjemenskij. Som chef för det finlandssvenska regementet IR 61 slog han i november 1942 på Sjemenskijavsnittet tillbaka en överlägsen fiende med ett reservkompani, som han personligen ledde. Då Marttinens division i juni 1944 flyttades till Karelska näset för att avvärja fiendens storanfall, var det till stor del Marttinens förtjänst, att fienden inte fick varaktigt fotfäste på den nordvästra sidan av det viborgska fastlandet. För sina meriter blev Marttinen vid endast 35 års ålder den yngsta översten under fortsättningskriget.
Alpo Marttinen var en av de högsta officerarna i den grupp som efter kriget gick över från den finska armén till den amerikanska. Detta skedde efter hans roll i strävandena att gömma vapenlager i Finland efter fredslutet hade uppdagats. Han blev redan tidigt en central gestalt för de vapensmusslare som hade flytt landet, och började i Sverige ordna de landsflyktigas ärenden på bästa möjliga sätt.
Tillfälle erbjöds för Marttinen att flytta till Förenta staterna, där han kom att tjänstgöra främst som expert på vinterkrigföring. Han deltog i USA:s specialoperationer i Fjärran Östern och fungerade som rådgivare i den av shahen ledda iranska armén. Marttinen gick i pension 1968. Flera andra av de officerare som efter kriget flyttade från Finland till Förenta staterna, uppnådde i likhet med Marttinen överstes grad (utlänningar kunde inte bli generaler). Ändå blev just Marttinen sinnebilden för den finländska officeren som lyckats och respekterades i utlandet.
Mikko Uola
Alpo Kullervo Marttinen, född 4.11.1908 i Nedertorneå, död 20.12.1975 i Falls Church, Virginia, Förenta staterna. Föräldrar tågkonduktören Albin Marttinen och Lovisa Kuitunen. Gift 1932 med Lea Mirjam Järvenpää.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Brantberg, Sotaupseerit (1999); H. Järv, Permanent patrullverksamhet. En dagbok i bild. Från Svirfronten under ställningskriget 1942–1943 (2000); P.A. Kairinen, Marttisen miehet. Asekätkijäveljet (1987).
BILDKÄLLA. Marttinen, Alpo. Foto: T. K. Borg, Finlandia-kuva, 1944. Uusi Suomis bildarkiv.