Bland de finländare som utmärkt sig militärt intar Hugo Salmela en tämligen speciell plats: han fungerade som befälhavare inom det röda gardet i Finland och saknade i likhet med sina trupper militär utbildning. Salmela ledde försvaret av det röda Tammerfors ansvarsmedvetet och respekterades av såväl sina underordnade som av sina motståndare.
Kotkabon Hugo Salmela arbetade före inbördeskriget som diversearbetare. Han deltog inte i politiken men var som amatörskådespelare och chef för en arbetarteater van att uppträda offentligt. Han anslöt sig från första början till rödgardiströrelsen och valdes redan före storstrejken i november 1917 till chef för den tredje bataljonen i regementet från Kotka. Han deltog som representant för de röda gardena i den socialdemokratiska partikongressen efter storstrejken men uttalade sig inte. I början av inbördeskriget verkade Salmela vid distriktsstaben i Kotka men flyttades inom kort till frontstaben i Savolax. Hans snabba avancemang berodde både på hans karaktärsegenskaper och på hans härstamning från Kotka; till gardescheferna från Kotka hörde också Ali Aaltonen och Eero Haapalainen, som bägge utsågs till överbefälhavare för den revolutionära armén. Den 18 februari 1918 flyttades Salmela till Tammerfors som befälhavare för de rödas nordliga front.
Utnämningen av Salmela till detta uppdrag var en del av förberedelserna för en allmän offensiv, som överbefälhavaren Haapalainen gav order om den 20 februari. Den nye frontbefälhavaren nådde sin stationeringsort tre dagar senare. Från rysk sida fick han experthjälp först av överste M. S. Svetjnikov och sedan av överstelöjtnant G. V. Bulatsel. Dessutom anlände från de rödas generalstab i Helsingfors en delegation vars inflytelserikaste medlem var Ali Aaltonen, som avsatts från sin post som överbefälhavare på grund av revolutionsförsökets tröga inledning. De rödas framryckningsförsök mot Haapamäki var även denna gång kraftlösa och resultatlösa.
För den följande allmänna offensiven den nionde mars uppgjorde Bulatsel en plan, till vilken Salmela tillfogade uppmaningar som tog sikte på att höja stridsmoralen. Den vittsyftande operationen misslyckades totalt. Salmela hotade i sin dagorder de gardister som övergav sin post med kamratdomstol, men trots det vägrade flera kompanier att strida och begav sig egenmäktigt på permission. Haapalainen for till Tammerfors för att återställa ordningen, men den berusade och domderande överbefälhavaren arresterades och sändes tillbaka till Helsingfors, där han fråntogs det uppdrag som visat sig vara honom övermäktigt.
Situationen blev inom några dagar kaotisk, då de vita inledde ett anfall med målsättningen att erövra Tammerfors. De rödas nordliga front bröt samman och trupperna flydde blint mot Tammerfors. Många av enheterna från Åbo och Helsingfors meddelade att de begav sig på permission och fortsatte raka vägen till hembygden. Även den nervstarke Salmela fräste till: ”Snart får vi en riktigt lång permission när vi alla dinglar i slaktarnas galge.” Det rådde en allmän förvirring och Tammerfors föreföll redan vara utlämnat åt de vita. Angriparnas dröjsmål och de rödas motstånd i västra delen av staden gav emellertid en kort tidsfrist för att få ordning på försvaret.
Krigstillstånd utlystes den 20 mars i Tammerfors i händelse av omringning. Artilleri och kulsprutor placerades i sina ställningar, utegångsförbud nattetid utfärdades, fabrikerna stängdes och alla vapenföra män beordrades att träda in i de rödas led. Söderifrån anlände en del förstärkningar. Vid ett möte mellan den lokala ledningen och representanter för folkkommissariatet i Helsingfors beslöt man förnya organisationen. Manskapet påstod att sammanbrottet berott på ledarnas svek, och Salmela, som bevarade sin ställning som befälhavare i Tammerfors, underställdes ett tremannautskott med diktatoriska fullmakter. I praktiken föll dock ledningen av försvaret helt på den ansvarsmedvetne Salmelas skuldror, då de rödas övriga framträdande ledare, frånsett Ali Aaltonen, avlägsnade sig från Tammerfors när cerneringen stramades åt.
Salmela strävade efter att återställa truppernas förtroende för ledningen, men å andra sidan fördömde han obefogade anklagelser för svek samt betonade vikten av disciplin och beordrade milisen att utan nåd återföra till leden sådana som begett sig på flykt. Trots att en del av de motsträviga avrättades ansåg uppskattningsvis en tredjedel av de röda i staden, som uppgick till minst 10 000 man, att det förnuftigaste alternativet var att gömma sig. Bland de trupper som ännu deltog i striderna stärktes dock ledningens auktoritet. Amatörsoldaterna, som inte förmådde föra ett rörligt krig, klarade av en seg försvarskamp i de smala gränderna i centrum av bebyggelsen. Hugo Salmelas rykte baserar sig på hans bevisliga förmåga att analysera de vitas aktiviteter och att vidta behövliga motåtgärder. Han hade dock inte pålitliga lägre chefer eller tillgång till trupper som snabbt kunde förflyttas och gå till motangrepp, vilket ett långvarigt försvar av staden hade förutsatt.
Den 24 mars erövrade de vita Lempäälä och bröt de rödas förbindelser till Tammerfors söderifrån. I öster erövrade angriparna Messuby, och man väntade sig redan att Tammerfors skulle kapitulera. Vid Salmelas stab beslöt man sig dock för att fortsätta striden, trots att befälhavaren ansåg att staden snart skulle falla om inte de söderifrån angripande röda mycket snabbt lyckades röja en väg för hjälptrupper. De ändlösa bemödandena under ett förkrossande tryck hade tärt på Salmelas krafter: ”Jag är trött, då jag ensam fått sköta denna butik, det finns ingen som på minsta sätt kunnat ge råd åt mig.”
De röda styrkor som försökte avancera norrut förmådde inte bryta cerneringen, men Salmelas trupper vann under den ”blodiga skärtorsdagen” den 28 mars en avvärjningsseger i de häftiga striderna vid Kalevankangas, som uppsköt de omringades nederlag med en vecka. Samma eftermiddag förlorade det röda Tammerfors sin befälhavare. I tekniska läroverkets hus, som den röda staben, inträffade en våldsam explosion, varvid fyra människor skadades allvarligt, Hugo Salmela dödligt. Explosionen förorsakades av att den förre befälhavaren för de rödas front i Björneborg Kustaa Salminen slängde en handgranat i en granatlåda. Salminen torde ha handlat av oförstånd, men denne rödgardistledare, som misstänktes för att ha gett order om massmorden i Norrmark, påstod före sin avrättning att han med avsikt strävat efter att ta livet av staben, som han betraktade som oduglig.
Det röda Tammerfors fick inte någon ny ledare av Salmelas kaliber och med dennes helhetsuppfattning, men gatustriderna fortsatte i staden ända till den 6 april. Minnet av Salmela, som på grund av sin ansvarskänsla skiljde sig från de flesta av de röda ledarna, lever fortfarande kvar i arbetartraditionen. Under Urho Kekkonens sista presidentperiod fick försvararen av det röda Tammerfors ett erkännande av den vita arméns efterföljare: Finlands försvarsmakt lät 1975 måla ett porträtt av Hugo Salmela, som numera hänger i Krigsmuseet.
Timo Soukola
Hugo Salmela, född 13.6.1884 i Kivinebb, död 28.3.1918 i Tammerfors. Föräldrar sågverksarbetaren Matti Salmela och Carolina Pellis. Gift 1913 med Hilma Siider.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. T. Lappalainen, Punakaartin sota (1981); A. Luhtakanta, Suomen punakaarti (1938); H. Ylikangas, Vägen till Tammerfors. Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918 (1995).
BILDKÄLLA. Salmela, Hugo. Arbetararkivet.