Chefdirektören för Finlands Bank Rolf Kullberg blev känd för sina varningar rörande ”konsumtionsfesten” under den häftiga konjunkturuppgången i slutet av 1980-talet, vilken mynnade ut i depressionen i början av 1990-talet. Depressionen som följde innebar en nedgång i den finska markens värde, omfattande konkurser samt en arbetslöshet utan tidigare motsvarighet i landet. Kullbergs otacksamma uppgift var att under dessa förhållanden försöka hålla markens värde på en fast grund utan de ekonomisk-politiska verktyg som detta hade krävt.
Rolf Kullberg föddes i en tjänstemannafamilj i Pojo 1930. Han avlade studentexamen 1948 och blev politices magister vid Åbo Akademi 1955 med nationalekonomi som huvudämne. Professorn i ämnet, Carl Erik Knoellinger, var känd som en strikt och sträng tentator, men den lika petnoga Kullberg avslutade sina studier med ett lärdomsprov på licentiatnivå. Under sin tid i Åbo lärde Kullberg bland annat känna Mauno Koivisto.
Efter att först ha bekantat sig med företagsvärlden som reklamchef vid Oy Fiskars Ab i Pojo och som avdelningschef vid Nordiska föreningsbanken avancerade Kullberg till ledningen för bankens ekonomiska sekretariat 1961–1973. En kortare tid arbetade han också som ställföreträdande överdirektör vid finansministeriets ekonomiska avdelning och kunde då lägga märke till svårigheterna i att styra den den offentliga ekonomin. Under dessa år hade Finland fyra olika regeringar samtidigt som man förhandlade om ett frihandelsavtal för Finland med Europeiska ekonomiska gemenskapen, sedan Efta-länderna Storbritannien och Danmark ansökt om medlemskap 1970.
Efter ett par år som ledamot i Nordiska föreningsbankens direktion flyttade Kullberg 1974 över till Finlands Bank. Dit flyttade man sällan från en affärsbank, och detta sågs inte heller med blida ögon på alla håll, t.ex. bland lokalbankerna. Finlands Banks direktion var i allmänhet politiskt präglad. Kullberg avancerade emellertid till vice ordförande för direktionen 1979 och sedan till ordförande 1983, efter att den tidigare innehavaren av tjänsten Mauno Koivisto valts till republikens president.
Som chefdirektör för Finlands Bank strävade Kullberg efter att lösgöra den finländska ekonomin från den tidigare inflations- och devalveringsspiralen och efter att upphäva den ända sedan 1930-talet gällande regleringen av penning- och valutamarknaden. Inflationen dämpades visserligen och realräntan blev positiv, men frigörelsen av penningmarknaden tillförde Finland rikligt med utländskt kapital till låg ränta jämfört med de inhemska lånen. Man insåg inte att ränteskillnaden mellan dessa lån innebar en stor valutakursrisk. Under dessa förhållanden tog bankerna, i sin traditionella kamp om marknadsandelar, enligt somliga bedömare ”oansvarigt” utländska lån för sina kunder, utan att bry sig om Finlands Banks varningar och rentav mot dess instruktioner. Så gjorde Sparbankernas Central-Aktie-Bank och i dess följe sparbankerna våren 1989. Övervakningen av kreditgivningen var visserligen en sak för sparbankernas interna kontrollorgan eller för Bankinspektionen, som Finlands Bank inte kunde lägga sig i.
Den stegvisa avregleringen av penningmarknaden på 1980-talet var av nöden, eftersom Finland även annars släpade efter i detta avseende. Finlands Bank blev också kritiserad av näringslivet för detta. Det tidigare regelverket höll inte; datateknikens utveckling och företagens internationalisering slet oavlåtligt nya hål i det. Man kunde inte heller avstå från de fasta valutakurserna – som medförde valutarisker – eftersom de var allmänna i Europa vid denna tid, delvis p.g.a. strävandena att skapa en ekonomisk och monetär union. Dessutom förutsatte myntlagen i Finland fasta kurser, och då en lagändring hade tolkats som ett tecken på devalvering hade en ny lag knappast godkänts i riksdagen. Inte heller kunde man höja den helt politiskt satta grundräntan (diskontot). Devalveringen hösten 1991 och beslutet 1992 att låta marken flyta kom i ett tvångsläge som man efteråt anpassade myntlagen till.
År 1989 försökte man dämpa överhettningen genom en revalvering, trots att bytesbalansen på grund av den stora importen och konkurrenssvårigheterna för exporten redan var starkt negativ. Den offentliga hushållningen var visserligen positiv, men inte alls i tillräckligt hög grad. Den nominella sänkningen av arbetskraftskostnaderna med 6–7 procent, som eftersträvats genom det s.k. Sorsa-avtalet sedan inkomstnivån stigit med över 10 procent 1990, föll på motståndet från metall- och pappersförbunden.Efter Sovjetunionens sammanbrott kollapsade samtidigt som västhandeln minskade. De oansvariga inhemska investeringarna avslöjades, finansierings- och konsumtionsbubblan sprack och 1991 gick Finland in i den värsta depressionen i sin ekonomiska historia. Följden av detta var stora konkurser och en arbetslöshet utan motsvarighet i modern tid.
I efterhand kunde Rolf Kullberg – bridgespelare som han var – bara konstatera att han som chefdirektör för Finlands Bank fått sådana kort i sin hand med vilka han under rådande omständigheter inte kunde vinna. I det politiska trycket nödgades Kullberg snopet gå i förtidspension i april 1992 i stället för på sommaren samma år. Han hade velat gå i pension redan hösten 1991 efter devalveringen, men republikens president hade bett honom fortsätta. Han verkade 1992–1995 på Internationella valutafondens begäran som rådgivare för centralbanken i Slovakien. President Koivisto förlänade Kullberg 1991 storkorset av Finlands Lejons orden och kallade honom till medlem av ordenskapitlet för riddarordnarna.
Erkki Pihkala
Rolf Evert Kullberg, född 3.10.1930 i Pojo, död 3.9.2007 i Helsingfors. Föräldrar industritjänstemannen Harry Kullberg och Svea Holm. Gift 1953 med kandidaten i humanistiska vetenskaper Märta Elisabeth Sourander.
PRODUKTION. Rahatalouden tietokirja. Red. R. Kullberg & K. Kara (1970); Talouden takuumies. Klaus Waris 75 vuotta. Red. R. Kullberg & J. Honko (1989); R. Kullberg, ... ja niin päättyi kulutusjuhla (1996).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Kiander & P. Vartia, Rolf Kullbergin haastattelu. Kansantaloudellinen aikakauskirja 4/1997.
BILDKÄLLA. Kullberg, Rolf. Foto: Keijo Kokko, 1980. Uusi Suomis bildarkiv.