Hugo Österman var en av de jägarofficerare som avancerade till de högsta militära posterna mellan världskrigen. Han verkade i över sex år som befälhavare för krigsmakten och också en kort tid som medlem av statsrådet i början av 1930-talet. Under vinterkriget kommenderade Österman Karelska armén. Under fortsättningskriget fick han inte längre ansvar som frontkommendör, då överbefälhavaren ansåg att han under det tidigare kriget inte på ett helt övertygande sätt klarat av sitt ytterst krävande uppdrag.
Hugo Österman, som var son till en polis i Helsingfors, var en typisk representant för jägarrörelsen: en svenskspråkig student och politisk aktivist, som vintern 1915 sökte sig till militär utbildning i Tyskland. Hela hans kamratkrets var aktivistsinnad; från hans studentklass vid Svenska normallyceum begav sig ett tiotal pojkar till Tyskland i samma syfte. Österman, som var initiativrik och upprätthöll andan inom gruppen, avancerade till förmansställning när jägarna stred på den tyska östfronten. Mot slutet av 1916 var han redan Oberzugführer (kompanichef). Sedan jägarna återvänt till Finland i februari 1918 kommenderades Österman, som befordrats till major som 25-åring, till Kuopio för att grunda en jägarbataljon sammansatt av värnpliktiga. Han ledde den bland annat i striderna vid Tammerfors. Efter inbördeskriget blev han chef för Björneborgs regemente, från 1925 chef för 3. Divisionen, och från 1927 inspektör för infanteriet. Däremellan hann han också studera vid Krigshögskolan i Sverige.
Under det oroliga året 1930, då högerradikalismen kanaliserades till Lapporörelsen, utnämndes Österman till biträdande försvarsminister i P. E. Svinhufvuds regering, som utsågs i juli. I denna hade han fackministerns post, och hans uppgift var närmast att svara för att såväl armén som skyddskårerna förhöll sig regeringstrogna i en situation då högerradikalismen försökte diktera spelreglerna i samhället och man var i färd med att förbjuda all revolutionär vänsterradikalism. Efter Mäntsäläupproret verkade Österman ett halvår som landshövding i Nylands län för att lugna atmosfären, som upprörts av Bruno Jalanders avsättning från posten och av de åtgärder den f.d. landshövdingen vidtagit.
Sedan den politiskt omstridde och utpräglat finsksinnade Aarne Sihvo tvingats avgå från posten som befälhavare för krigsmakten utsågs den svenskspråkige Österman i hans ställe. Den nye befälhavaren såg till att Sihvo, som utsetts till inspektör vid försvarsministeriet, inte fick inflytande över centrala frågor inom armén. Trots sin svenskspråkiga bakgrund var Österman inte språkpolitiskt stämplad, fastän just språkfrågan på 1930-talet var synnerligen känslig. Österman betraktades som en kompetent fackman och lyckades som befälhavare för krigsmakten få till stånd en tämligen acceptabel arbetsro. Rikets försvar byggdes upp så gott de knappt tilltagna budgetanslagen tillät. I det av Mannerheim ledda försvarsrådet kom Österman att närma sig marskalken, och männens ömsesidiga samarbete förflöt så friktionsfritt, att Österman var en av de få med vilka marskalken tillät sig att lägga bort titlarna.
Efter vinterkrigets utbrott fick Österman befälet över det största förbandet, Karelska armén. Uppgiften var svår, ja rentav omöjlig, och Österman förmådde inte på ett för överbefälhavaren helt övertygande sätt leda försvaret mot den angripande stormaktsarmén. Mannerheim ansåg att Österman inte klarade sin uppgift, och mot slutet av vinterkriget ställdes han åt sidan och ersattes av Erik Heinrichs. Österman kan ändå knappast anses som skyldig till att fienden lyckades nå ett genombrott på Karelska näset. Fronten bröt samman inför ett övermäktigt materiellt tryck och inte på grund av Östermans åtgärder.
Vid början av fortsättningskriget önskade Österman sig åter ett frontbefäl. Mannerheim gick dock inte med på detta, utan ansåg att Österman redan haft sin chans under vinterkriget. Det betydde inte att han skulle ha råkat i någon form av onåd hos överbefälhavaren, vilket framgår av att Mannerheim belönade Österman såväl under mellankrigsperioden som efter fortsättningskriget med höga utmärkelsetecken. Under fortsättningskriget tjänstgjorde Österman som inspektör vid armén samt 1944 i några månader som överbefälhavarens representant vid den tyska krigsledningen. Efter att i ett par års tid efter fortsättningskriget ha tjänstgjort som inspektör för infanteriet avgick Österman 1946 från aktiv tjänst och arbetade därefter ännu länge inom näringslivet.
Mikko Uola
Hugo Viktor Österman, född 5.9.1892 i Helsingfors, död 17.2.1975 i Helsingfors. Föräldrar polistjänstemannen Viktor Valfrid Österman och Elin Karolina Karlsdotter. Gift 1919 med Marga Emilia Mathilda von Troil.
PRODUKTION. Frihet och försvar. Ett kvarts sekel ur mitt liv (1967).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Brantberg, Sotakenraalit (1998); P. Hartikainen, Hugo Viktor Österman. Sotaväen päällikkö – rakentaja ja puolustaja (2001); Itsenäisen Suomen kenraalikunta 1918–1996. Red. R. Lipponen (1996); J. Kronlund et al., Suomen puolustuslaitos 1918–1939 (1988); L. Laaksonen, Eripura ja arvovalta. Mannerheim ja kenraalien henkilösuhteet ja johtaminen (2004).
BILDKÄLLA. Österman, Hugo. Foto: Martti Brandt, US-Kuvapalvelu, 1958. Uusi Suomis bildarkiv.