Erik von Willebrand var överläkare på medicinska avdelningen vid Diakonissanstalten i Helsingfors. Han är en av de internationellt mest kända finländska forskarna inom medicin genom tiderna och utan tvekan den mest berömde sjukdomsupptäckaren i Finland. År 1926 beskrev han en blödningssjukdom som dittills varit okänd för läkarvetenskapen. Den visade sig senare vara den vanligaste ärftligt betingade koagulationsstörningen i världen. I litteraturen kallas den fortfarande von Willebrands sjukdom.
Erik Adolf von Willebrand hörde till en adelssläkt som härstammade från Tyskland. Många av medlemmarna hade redan på 1700-talet bosatt sig i Finland, där de varit godsägare och militärer. På 1800-talet upphöjdes fyra medlemmar av släkten i friherrligt stånd. Erik von Willebrands far, hovrättsrådet Fredrik Magnus von Willebrand, hade fått militär utbildning men var senare verksam som distriktsingenjör vid väg- och vattenverket i Vasa. Erik föddes i Vasa som det tredje barnet i familjen. Han blev student vid Vasa lyceum 1888 och började studera medicin. År 1896 blev han medicine licentiat.
Kort efter att Erik von Willebrand blivit klar med sina studier fick han arbete som underläkare vid Diakonissanstaltens sjukhus i Helsingfors. Som föreståndare vid den nyinrättade avdelningen för inre medicin fungerade professor Ossian Schauman, känd för sin forskning om blodsjukdomar. Schauman hade utvecklat laboratoriet vid Diakonissanstalten med tanke på sin forskning, och i slutet av 1800-talet bedrevs det modern forskning där. Under ledning av Schauman började von Willebrand arbeta med sin doktorsavhandling. Ämnet för avhandlingen var åderlåtningens inverkan på blodbilden. Hans forskning baserade sig på försök med kaniner, och han utförde sitt arbete på den fysiologiska institutionen vid universitetet. Där arbetade även an annan känd forskare i blodsjukdomar, sedermera professorn i inre medicin Theodor Tallqvist. Willebrand disputerade 1899 och erhöll doktorsgrad i medicin och kirurgi året därpå.
Under 1900-talets tidiga år fungerade von Willebrand en tid som lärare i anatomi vid universitetet och som chef för det histologiska laboratoriet. Han undersökte metoderna inom den dåtida fysikaliska vården och utredde bland annat hur kolsyra och vatten transporteras genom huden och hur den nya ljusbehandlingen kunde användas. Han utnämndes till docent vid universitetet 1903. Hans undervisningsämne var till en början fysikalisk terapi men från 1908 inre medicin. Inom den omfattande inre medicinen intresserade sig von Willebrand särskilt för blodsjukdomarna, men han gav under sin karriär också ut publikationer om andra organsystem. Dessutom skrev han bl.a. om sina erfarenheter av att använda insulin i vården av diabeteskoma, detta endast ett par år efter att insulinet upptäckts. År 1908 utnämndes von Willebrand till Ossian Schaumans efterträdare som föreståndare för avdelningen för medicin vid Diakonissanstalten. På denna avdelning arbetade han som läkare i mer än trettio år, ända fram till sin pensionering 1935. Han fungerade också i flera år som överläkare för hela anstalten.
En av patienterna på Diakonissanstalten gav upphov till den forskning som ledde till att von Willebrand förvärvade en bestående plats i läkarvetenskapens historia. Våren 1924 undersökte han en liten flicka från Föglö på Åland. Flickan visade tendenser till en blödningssjukdom. Vid denna tid kände man bara till den hemofili som drabbar pojkar och som det alltså inte kunde vara fråga om i det här fallet. Willebrand upptäckte att en liknande benägenhet för blödarsjuka också förekom hos släktingar till patienten. Sjukdomen verkade alltså vara ärftlig. Han utförde noggranna laboratorieundersökningar på flera av personerna i släkten och kunde visa att avvikelserna i koagulationsfaktorerna skilde sig från de fynd som gjorts hos patienter med hemofili. År 1926 beskrev han de patienter han undersökt i artikeln ”Hereditär pseudohemofili” i Finska läkaresällskapets handlingar.
Senare har det visat sig att den sjukdom som von Willebrand beskrev är den vanligaste formen av ärftligt betingad blödningsbenägenhet i världen, och att den förekommer i alla länder och folkgrupper. I den medicinska litteraturen kallas den fortfarande von Willebrands sjukdom. Den första beskrivningen av sjukdomen, som ingick i Finska läkaresällskapets handlingar, är antagligen den oftast citerade medicinska tidskriftsartikeln i Finland, och läkarstuderande i hela världen kommer i kontakt med namnet von Willebrand redan under studietiden.
Under sin livstid fick Erik von Willebrand rätt så lite uppmärksamhet för sin upptäckt, och det är möjligt att han till och med själv betraktade den närmast som en raritet. Med undantag för hederstiteln professor, som han erhöll på sin 60-årsdag, och ett par pris som han tilldelades av det egna läkarsällskapet fick han i princip inte motta några erkännanden från vetenskapssamfundet. Det enda internationella erkännandet var hans korrespondentmedlemskap i det medicinska sällskapet i Leipzig 1934. Först på 1970-talet, då man började få en klarare bild av sjukdomens patofysiologi, har man insett betydelsen av sjukdomen och dess omfattning. Willebrand framstår också som ett av de stora namnen inom läkarvetenskapen eftersom sjukdomen visat sig förekomma över hela världen och vara så allmän. Säkerligen hade många läkare före honom stött på den, men Erik von Willebrand var den förste som kunde dra de korrekta slutsatserna utgående från sådana observationer som många före honom hade gjort men antingen misstolkat eller underlåtit att studera närmare.
Enligt hans samtida var von Willebrand en flitig, samvetsgrann och tystlåten vetenskapsman, som helst drog sig tillbaka till sitt laboratorium för att ägna sig åt sin forskning. Efter sin pensionering tillbringade han sin tid i skärgården i Pernå, där han ägnade sig åt invånarna och naturen. Han arbetade också aktivt för att få till stånd det första fågelskyddsområdet i Pernå. I skärgården och särskilt på Tjusterby gårds ägor, som han delvis ägde, rörde sig von Willebrand gärna. Han ägnade sig åt fotografering och publicerade på 1940-talet flera artiklar i lokala och naturvetenskapliga tidningar. Erik von Willebrand avled i Pernå 1949, 79 år gammal.
Jaakko Ignatius
Erik Adolf von Willebrand, född 1.2.1870 i Vasa, död 12.9.1949 i Pernå. Föräldrar hovrättsrådet Fredrik Magnus von Willebrand och Signe Estlander. Gift 1900 med Valborg Maria Antell.
PRODUKTION. Zur Kenntnis der Blutveränderungen nach Aderlässen. Eine experimentelle Studie. Berlin (1899); Hereditär pseudohemofili. Finska läkaresällskapets handlingar 68/1926. Talrika artiklar i medicinska tidskrifter samt om naturskydd och befolkningspolitik i Finlands Natur och Östnyländsk Ungdom.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Donner, Erik Adolf von Willebrand. Minnestal. Finska läkaresällskapets handlingar 93/1950; H. Hortling, Helsingin Diakonissalaitoksen sairaala. Lääkäritoiminta vuosien varrella (1990); J. Ignatius, von Willebrand ja hänen tautinsa. Duodecim 108/1992.
BILDKÄLLA. von Willebrand, Erik. Helsingfors diakonissanstalt.