Yrjö Kukkapuro var under 1900-talets senare del en av de mest framstående möbelformgivarna i Finland. Utmärkande för honom har varit att han intensivt gått in för de aktuella utmaningar som omständigheterna krävt. Kukkapuro är känd för sina djärva experiment och banbrytande insatser, men hans produktion får sin prägel av att nya överraskande drag kombineras med tidlösa. Kukkapuro har framför allt formgivit stolar.
Yrjö Kukkapuro har haft tillfälle att verka som formgivare i små, men dynamiska och målinriktade möbelföretag. Han har ensam fått stå för hela möbelkollektioner, vilket har varit ett gynnsamt läge. Han inledde sin bana som inredningsarkitekt 1958 efter studier vid Konstindustriella läroverket. Den tidiga produktionen består av talrika variationer på en plaststol med kompletterande möbler, som han gjorde för möbelfirman Haimi Oy. År 1980 grundades Avarte Oy enkom för tillverkning av Kukkapuros produkter. En så gynnsam situation uppkom naturligtvis inte ur intet, utan byggde på det förtroende och det erkännande Kukkapuro uppnått. Kort efter det att han blivit färdig inredningsarkitekt började man i Finland tala om honom som en ung begåvning, och han skapade sig också snabbt en internationell karriär.
En tidig succéprodukt som Kukkapuro ritade för Haimi var stolen Karuselli 1965. Den läderbeklädda snurrfåtöljen i vit glasfiber tar emot den som sätter sig i den som en famn och reagerar på minsta rörelse. Karuselli har tack vare sina sittegenskaper framhållits som en av världens bekvämaste stolar. Plast som möbelmaterial var som mest i ropet vid mitten av 1960-talet, och med Karuselli väckte Kukkapuro lika mycket internationell uppmärksamhet som Eero Aarnio med sin stol Pallo (Åskbollen). Med färggranna möbler i personlig utformning var det möjligt att skapa alldeles nya rum. Med sin djärva användning av plast som material för möbler träffade Kukkapuro tidens nerv.
Kukkapuro ritade ett ateljéhus åt sig själv i Grankulla, i experimentell sextiotalsstil. Ritningarna är renons på allt som för tankarna till ett traditionellt bostadshus. Husets stomme har formen av ett dynamiskt svällande segel och är gjuten enligt noggranna beräkningar av Eero Paloheimo. Gavelväggarna i ateljéhemmet består nästan helt av glas; kontakten med den omgivande naturen är omedelbar. Inomhus saknas väggar nästan helt. Ateljén bildar i varje avseende en motsats till de konventionella ”skolådor” som vid samma tid började sätta sin prägel på förstadsbebyggelsen i Finland.
Oljekrisen i början av 1970-talet tvingade formgivarna att ompröva sina syften. I Kukkapuros produktion kommer detta till en början till uttryck i utvecklingen av metallrör som element i möbler. Tidstypisk var den i nordiska sammanhang prisbelönta stolen Remmi. Stommen består av ett förkromat stålrör, i vilket sits och ryggstöd av tunna remmar flätats fast. På dem placerades bekväma dynor med löstagbara överdrag. I slutet av 1970-talet började Kukkapuro i sits och ryggstöd använda trä i form av laminerad björk. Under samma årtionde fördjupade han sig mer intensivt än tidigare i ergonomisk-fysiologiska frågor. Då han utforskade förutsättningarna för en bra och hälsosam stol kom han fram till en lista på elva faktorer som skulle beaktas. Den stol där han försökte beakta alla elva bär namnet Fysio. Kukkapuro har själv sagt att hänsyn till alla fysiologiska faktorer är liktydigt med att rita en bild av människans kropp, en avspegling av denna, i stolen.
Lätthet och luftighet har alltid varit karakteristiska drag i Kukkapuros stolar. Det är egenskaper han medvetet strävat efter. Kukkapuro menar visserligen att hemkulturen envetet styrs av en tro på att tunga former och klumpiga möbler skapar en hemtrevlig och trygg atmosfär. Speciellt på 1970- talet ställde den offentliga sektorn stora ergonomiska krav på möblerna i offentliga lokaler, vilket gjorde att möblerna blev så sterila att de inte ansågs passa i hemmiljö. Kukkapuro lyckades ändå minska avståndet mellan hem och offentlighet: det personliga och konstnärliga uttrycket hos hans stolar öppnade dörren även till den privata sfären och hemmen.
Den postmodernistiska eran gav mer utrymme åt ett starkare konstnärligt uttryck och tillförde dessutom möblerna ett mått av humor och lekfullhet. Modernismens allvarsamma värdighet ifrågasattes. Yrjö Kukkapuro ansåg att många utvecklingsbara idéer från 1960-talet som hade begravts under det aningen tråkiga 1970-talet nu återigen väcktes till liv i den fria och kreativa atmosfären. Detta kan ses t.ex. i stolarna Sirkus och Experiment från början av 1980-talet. Den nya stilen framträdde som en överraskande, lätt och konstnärlig kontrast till modernismen med dess på förhand definierade schematism. Kukkapuros postmodernism har varit måttfull, och han har aldrig prutat på möbelns viktigaste egenskap, sittriktigheten.
Det finska träet stod i fokus för 1990-talets ekologiskt medvetna formgivare. Begreppet inhemskt trä har målmedvetet breddats, och många träslag som tidigare utan orsak underskattats har på nytt tagits i bruk som möbelmaterial. Kukkapuro fattade i början av årtiondet tycke för alen; hans Alnus-kollektion visades 1993 på möbelmässan i Milano. Speciellt tilltalas Kukkapuro av alens vackra färg, varmare än björkens.
Tillsammans med grafikern Tapani Aartomaa har Kukkapuro skapat en ny och spännande komponent i möbelkonsten. Stolarnas släta laminatytor har livats upp med bokstäver, texter och figurer, som i möblerna öppnar en ny textuell-semiotisk dimension, som lockar till tolkning av tecknen.
Yrjö Kukkapuro har också länge verkat som lärare. Han var professor vid Konstindustriella högskolan 1974–1980 och högskolans rektor 1978–1980. År 1966 fick han det ansedda Lunningpriset. Hans produktion är representerad i flera samlingar och på museer såväl i Finland som utomlands.
Anna-Lisa Amberg
Yrjö Kukkapuro, född 6.4.1933 i Viborgs landskommun. Föräldrar konstnären Eerikki Kukkapuro och skräddaren Eeva Haapasaari. Gift 1956 med konstgrafikern Irmeli Helmi Vilhelmiina Salminen.
VERK. Offentliga inredningsarbeten: Kouvola stadshus; Aktiebolaget Saab-Valmets utställnings- och kontorsavdelning; Imatra teater; Oy Rank-Xerox Ab:s kontorsbyggnad i Helsingfors; planeringen av möbleringen av Åbo universitets centralsjukhus; Helsingin suomalainen yhteiskoulu, Helsingfors; universitetet, Genève; Stadsteatern, Lahtis; inredningar av passagerarfartyg och hotell. Representerad i följande samlingar: Designmuseet, Helsingfors; Röhsska Museet, Göteborg; Nationalmuseum, Stockholm; Det Danske Kunstindustrimuseum, Köpenhamn; Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum, Trondheim; Kunstindustrimuseet, Oslo; Vitra Design Museum, Weil am Rhein; Museum für Angewandte Kunst, Hamburg; Victoria and Albert Museum, London; Muze’on Yisrael, Jerusalem; Museum of Modern Art, New York.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. F. Hai, Yrjö Kukkapuro. Furniture Designer. Nanjing, Kina (2001); E. Kruskopf, Finlands konstindustri. Den finländska konstflitens utvecklingshistoria (1989); Kukkapuron Remmi pääsi palkinnoille. Ylä-Vuoksi 23.9.1972; L. Maunula, Tuolintekijä vie maailmalle suomalaista leppää. Helsingin Sanomat 6.4.1993; L. Maunula, Taideteollisuuden rakentamisen aika 1940–1990. Ars. Suomen taide 6/1990; K. Soppi, Yrjö Kukkapuro. Tuolin peruste muodon fysiologiassa. Uusi Suomi 14.9.1983; R. Tarschys, En äkta möbelskojare. Dagens Nyheter 30.1.1983; B. Tikkanen, Puuta ja putkea. Helsingin Sanomat 22.8.1976; Yrjö Kukkapuro. Huonekalusuunnittelija (2008).
BILDKÄLLA. Kukkapuro, Yrjö. Foto: Mauri Vuorinen, 1978. Uusi Suomis bildarkiv.