Nanny Stills mångsidiga formgivarkarriär började 1949. Mest känd är hon som formgivare vid Riihimäki glasbruk. Hennes produktion kännetecknas av grundlig kännedom om glasets produktionsteknik och av internationalism – men å andra sidan också av finskhet.
Man brukar betrakta 1950-talet med framgångarna vid triennalen i Milano som den finska glasformgivningens glansperiod, men grunden för det internationella genombrottet lades redan i slutet av 1940-talet. Det 1910 grundade glasbruket Riihimäen Lasi Oy ordnade 1949 en nordisk tävling i glasdesign. En av deltagarna var Nanny Still, som hade studerat vid Konstindustriella centralskolans teckningslärarlinje (1945–1946) och vid avdelningen för konstsmide och metalldrivning (1945–1949). I tävlingsprotokollet konstaterades signaturen Pedras bidrag ha stor potential. Redan i tävlingsarbetena kan man se Nanny Stills intresse för både glastekniker och serieproduktion. Ur teknisk synvinkel kan hennes bana betraktas både som en serie tekniska innovationer och som en rad uppfinningsrika sätt att förvandla tekniska begränsningar till konstnärliga triumfer.
Nanny Stills första arbeten var konstglas. Redan i tävlingsarbetena från 1949 hade hon visat intresse för pressat glas, den första maskinella glastillverkningsmetoden, men ”Sillfatet” tillverkades aldrig i pressat glas. ”Viiru”-serien gick i produktion 1955, och blev en av de populäraste finska pressglasserviserna någonsin. Den första av Stills serviser i blåst glas i serieproduktion var den blågröna SV-serien (1950), som innefattade bägare, kannor, skålar och vaser. Serviser har intresserat Nanny Still genom hela hennes karriär. Hennes kanske mest kända servis är ”Harlekin” från 1958. Serien bygger på geometriska grundformer, men utgångspunkten är färgen, en skärva medelhavsblått glas upphittad på Capri. Det visuella intrycket lättas upp genom att foten på bägarna, karaffpropparna och karaffernas handtag är i klart glas.
Efter att ha gift sig med amerikanen George McKinney flyttade Nanny Still 1959 till Bryssel. Flyttningen till Mellaneuropa förändrade formgivningsarbetet på många sätt. Eftersom Still inte längre kontinuerligt kunde experimentera och tillverka prototyper på fabriken, måste redan skisserna vara så övertygande att produkten ansågs värd att vidareutveckla. Genom regelbundna besök i Riihimäki ett par gånger per år, upprätthöll Still den praktiska kontakten med själva glastillverkningen. Samtidigt blev Mellaneuropa och särskilt Västtyskland en viktig marknad för Riihimäen lasi, inte minst p.g.a. Nanny Stills på ort och ställe förvärvade känsla för den lokala livsstilen och de senaste trenderna.
Nanny Stills internationellt mest kända serie ”Flindari” (1964) är ett gott exempel på hennes sätt att arbeta. Hon ombads 1963 att hålla en utställning i Brügge, där utställningslokalen låg i ett hus från 1300-talet. Hon hade mycket knappt om tid att göra nya glasföremål, och kostnaderna för gjutformarna fick inte bli alltför höga. En flaska kändes som ett föremål som passade i utställningslokalens anda. De motstående sidorna i formen som Still utvecklade bestod av metallskivor med ett ingraverat mönster, medan sidostyckena i trä angav flaskformen. Metallskivorna gav enhetlighet åt flaskserien; formen varierades genom trädelarna, som snabbt brann sönder vid tillverkningen, men också lätt kunde bytas ut.
Riihimäen lasi upphörde med hantverksmässig glasproduktion 1976, och först trodde Nanny Still att hennes 27-åriga karriär som glasdesigner därmed var slut. I Mellaneuropa öppnade sig dock en ny möjlighet på det världsberömda designhuset Rosenthal. Still hade sedan 1973 förkovrat sig i centrifugalgjutning, och det var detta tekniska kunnande som hon utnyttjade när hon började formge glas för Rosenthal 1977. Sedermera har hon planerat också blåst glas för Rosenthal. I Stills omfattande industriella produktion ingår utöver glasföremål porslin, guld, silver, stål och plast.
En glasdesigner är vanligen beroende av skickliga yrkesmän som förverkligar de planerade föremålen. Redan under studierna i metallsmide vid Konstindustriella centralskolan hade Nanny Still en vilja att arbeta med egna händer, och hon snidade salladsbestick och andra träföremål som även serietillverkades. Denna inriktning på det egenhändigt förfärdigade visar sig också i Stills glasprojekt från 1990-talet, en serie glasskulpturer som anknyter till den språkliga släktskapen mellan finskan och ungerskan. Denna serie unika skulpturer gav också Still tillfälle att pröva på nya tillverkningstekniker. De första verken i serien visades på en retrospektiv utställning över Stills verk, först i Belgien 1995 och sedan på Finlands glasmuseum 1996. En utställning med ”Ord”-skulpturerna ordnades också i Ungern 1998.
Kaisa Koivisto
Nanny Elisabet Still, från 1958 Still-McKinney, född 31.7.1926 i Helsingfors, död 7.5.2009 i Bryssel, Belgien. Föräldrar affärsmannen Anders Still och Lydia Lindholm. Gift 1958 med direktören Georg Clagett McKinney.
VERK. Representerad bl.a.: Konstindustrimuseet, Helsingfors; Finlands Glasmuseum, Riihimäki; Nordenfjeldske museum, Trondheim; Victoria & Albert Museum, London; Musées royaux d’Art et d’Histoire, Bryssel; Musée du Verre, Charleroi; Musée du Verre, Liège; Neue Sammlung, München; Museum of Art, Philadelphia; Museum of Modern Art, Metropolitan Museum of Art, New York; Corning Museum of Glass, New York.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Intervju med Nanny Still 5.2.2000 i Finlands glasmuseums arkiv. Nanny Still McKinney. Profil d’un designer. Namur (1987); M. Aav et al., Nanny Still. Design 45 anni (1996); Nanny Still. Sana, szó, word. Red. K. Koivisto (1998); Glass from Riihimäki. Red. K. Koivisto (2010); Nanny Still. Red. L. Kasvio (2001).
BILDKÄLLA. Still, Nanny. 1965. Uusi Suomis bildarkiv.