Lars D. Eriksson hör till de viktigaste rättsvetenskapliga påverkarna i Finland och även i de övriga nordiska länderna från 1900talets senare decennier och in på 2000-talet. Han är född i Mariehamn på Åland, där han också gick i skola. Erikssons åländska bakgrund kastar ljus över hans intresse för grundläggande rättigheter och minoriteternas ställning under hela hans yrkesverksamma tid.
Sedan Lars D. Eriksson avlagt studentexamen 1957 började han studera vid den juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet och blev juris kandidat 1963 och licentiat 1969. År 1980 avlade han juris doktorsexamen vid Åbo universitet. Eriksson började som tf. assistent vid Helsingfors universitet i mitten av 1960-talet, och från 1972 skötte han tjänsten som tf. biträdande professor i offentlig rätt. År 1982 utnämndes han till denna tjänst.
Eriksson kan betraktas som en akademisk sextiotalist i uttryckets bästa bemärkelse. Hans vetenskapliga utgångspunkter och världsåskådning mognade i den intellektuellt rörliga och internationellt mottagliga atmosfären under 1960-talet. De nordiska kontakterna har alltid varit viktiga för honom och på sätt och vis självklara. Därutöver studerade Eriksson i Förenta staterna i mitten av 1960-talet, när medborgarrättsrörelsen upplevde sin mest aktiva tid, och han har tillbringat kortare perioder i bl.a. Jugoslavien och Italien.
Inom den finländska rättsvetenskapen och framför allt på rättsteorins område har Eriksson i första hand öppnat nya debatter och skakat om fastlåsta uppfattningar. Artikeln, den vetenskapliga essän, är för honom den lämpligaste formen för författarskap inom hans ämnesområde. Inom den finländska juridiken framstår Eriksson som en unik forskarpersonlighet. Artikeln, som är grundläggande i utövandet av rättsvetenskap i den anglosaxiska världen, är i Finland en försummad gren av juridisk litteratur. Monografier på många hundra sidor, som den finländska rättsvetenskapen baserar sig på efter tyskt mönster, är för Eriksson ett främmande uttrycksmedel. Även hans doktorsavhandling, Marxistisk teori och rättsvetenskap (1980), består av artiklar. Även i detta hänseende är Eriksson en vägröjare: detta var den första rättsvetenskapliga sammanläggningsavhandlingen i Finland.
Erikssons första betydelsefulla artikel var den 1960 publicerade presentationen och analysen av lokal argumentationsteori. Artikeln förutsåg den tonvikt på argumentationsteori, som under de sista årtiondena av 1900-talet skulle bli kännetecknande för finländsk rättsteori. Eriksson deltog genom sina skriverier också i den livliga diskussion om metodologiska frågor inom rättsvetenskapen och samtidigt om juristernas ställning samt om relationerna mellan rätt och politik som fördes i Finland kring 1970. Han höll dock aldrig med de extremistiska inlägg som bestred juridikens berättigande som en självständig vetenskapsgren. Detta kanske förklaras av att han mycket tidigt anammade uppfattningen om argumenteringen som ett för rättsvetenskapen specifikt metodologiskt drag.
Denna uppfattning tar sig också på sätt och vis uttryck i den s.k. alternativa juridiken, som Eriksson utvecklat och underbyggt och där han kanske skördat sina största lagrar. Den alternativa juridiken går i likhet med övrig juridik ut på argumentering. Den strävar dock, till skillnad från standardjuridiken, efter att tillämpa medvetna metodiska regler och principer samt underbyggda värderingsprinciper. Samtidigt baserar den sig på en viss medveten (samhällsteoretisk) uppfattning om juridikens ställning och uppgift i samhället, trots att den inte glider över i sociologi eller politologi. Eriksson fick inspiration till utvecklingen av den alternativa juridiken i Italien genom den diskussion som där fördes under rubriken Uso alternativo del diritto.
De programmatiska artiklar som Eriksson samlade i sin doktorsavhandling blev riktgivande för den nordiska forskargeneration som organiserade sig kring tidskriften Retfaerd. Den synligaste erkänslan för hans ställning i Norden var den hedersdoktorstitel som juridiska fakulteten vid Köpenhamns universitet tilldelade honom 1989.
För Erikssons forskarpersonlighet har det varit karaktäristiskt att han i praktiken överlåtit tillämpningen av sina teoretisk-metodiska utgångspunkter till andra och själv tagit itu med nya uppgifter. Under det sista decenniet på 1900-talet intresserade han sig i synnerhet för förhållandet mellan rätt och moral. Detta tema behandlas till exempel i artiklarna i Kritik, moral och rätt (1992). Även beträffande förhållandet mellan rätt och moral har Eriksson framfört synpunkter som varit förbluffande men också tankeväckande. Då man nämligen inom den finländska juridiken, som länge behärskats av rättspositivismen, börjat inse rättens anknytning till moralen, förefaller det som om Eriksson skulle återgå till de positivistiska utgångspunkterna och kräva en klar åtskillnad mellan rätt och moral.
Eriksson har varit aktiv både som vetenskaplig och samhällelig debattör och som politisk aktör långt ut på vänsterkanten. Även i detta avseende har han förblivit trogen den linje som han anammade i början av 1960-talet. Denna sida i Erikssons verksamhet återspeglas t.ex. i den av honom redigerade Varning för vård (1967) som samlar den socialradikala Novemberrörelsens utgångspunkter och som bidrog till att befria den finländska sociallagstiftningen från dess öppet repressiva drag på 1970- och 1980-talet. Erikssons uppfattning om normgivningen inom juridiken och kravet på ett öppet blottläggande av de egna värderingsprinciperna har möjliggjort en harmonisering av den vetenskapliga och samhälleliga verksamheten på ett fruktbart och i det finländska intellektuella landskapet ovanligt sätt.
Kaarlo Tuori
Lars David Eriksson, född 10.11.1938 i Mariehamn. Föräldrar köpmannen Karl Hilmer Eriksson och Ester Sofia Sundström. Gift 1962 med redaktören Irjaleena Lammi, (sambo filosofie kandidaten, intendenten Liisa Eerikäinen).
PRODUKTION. Pakkoauttajat (1967); Varning för vård. En bok om frihetsberövande, vårdanstalter och vårdideologi (tills. med andra, 1967); Marxistisk teori och rättsvetenskap I–II (1980); Ålandsfrågan (tills. med U. Kangas, 1988); Kritik, moral och rätt. Artiklar och diskussionsinlägg (1992); Maktdelning, intressen och social förändring (1998); Motströms (2002); Otänkta tankar (2002).
BILDKÄLLA. Eriksson, Lars D. Foto: Matti Saves, 1989. Uusi Suomis bildarkiv.