Tack vare Maggie Gripenberg började man i Finland i allt högre grad uppfatta dansen som en seriös konstform. Hon representerade den moderna dansen, som i början av hennes bana kallades rytmisk och plastisk dans och senare fri dans. De olika roller hon axlade som danslärare, dansös och koreograf var nära sammanbundna. Gripenberg fick också internationellt erkännande för sina skickliga gruppkompositioner. Här kunde hon använda alla sina talanger: sin musikalitet, sitt färgsinne, sin visualiseringsförmåga och kinetiska fantasi. Gripenbergs uppfattningar har inspirerat finländsk dans och kvinnogymnastik via flera generationer av elever.
Margarita eller Maggie Gripenbergs väg till professionell danskonstnär var inte lätt. Senatorn friherre Sebastian Gripenbergs förstfödda dotter växte upp i en bildad finsksinnad familj, där man gynnade och själv aktivt utövade musik och bildkonst. Maggie kunde uppträda som dansös vid välgörenhetstillställningar tillsammans med stadens andra societetsflickor, men i början av 1900-talet var det otänkbart för en flicka i hennes ställning att föreställa sig dansen som profession. Att vara bildkonstnär var däremot lämpligt även för en kvinna, och efter den grundutbildning som hon fick vid Finska konstföreningens ritskola finansierade hennes far fyra långa studieresor till Dresden och Paris 1904–1908. Hemma inreddes en separat ateljé för henne, vilket säger något om den uppmuntran hon fick från familjen. Man ordnade också beställningsarbeten åt henne, som ett porträtt av Julius Krohn samt teckningar av olika stormän på Finska klubben.
I sin självbiografi skildrar Maggie Gripenberg hur hon länge övervägde att byta konstgren. Beslutet påverkades säkert av Isadora Duncan, som de bildade kretsarna i Europa var hänförda av. Gripenberg såg Duncan uppträda i Dresden 1904 och i Helsingfors 1908. När Adolf Lindfors, chef för Finlands nationalteater, 1909 bad Gripenberg undervisa skådespelarna och eleverna vid teatern i plastisk dans, tog hon det avgörande steget. Redan nästa vår uppträdde hon som solodansös i Arvid Järnefelts Titus, och i november 1911 gav hon sin första egna dansföreställning.
Det väckte ogillande inom släkten när hon började utöva en form av dans som man ansåg ”moraliskt suspekt”. Hennes faster Alexandra Gripenberg, den kända kvinnosakskvinnan, föreslog att Maggie Gripenberg skulle anta ett konstnärsnamn. Å andra sidan fanns det också fördelar med en bakgrund inom den bildade klassen. Hon hade omedelbart sin egen publik, som nyfiket började följa med friherrinnans dans och som kom med sina små flickor till hennes dansskola. Gripenbergs exempel inspirerade snart andra medel- och överklasskvinnor att börja dansa, så som Hertta Idman, Sara Jankelow, Ester Naparstok och Irja Hagfors.
Efter att ha fattat sitt beslut började Maggie Gripenberg målmedvetet utbilda sig i danskonst. Hösten 1909 studerade hon en tid hos danslärarinnan Anna Behle i Stockholm, och nästa sommar åkte de tillsammans till Genève på sommarkurs hos kompositören och musikpedagogen Émile Jaques-Dalcroze. Läsåret 1910–1911 studerade de även tillsammans i Dresden under ledning av professor Jaques-Dalcroze och avlade lärardiplom. Dennes banbrytande undervisning grundade sig på rörelserytmik och improvisation. Det passade Gripenberg utmärkt, eftersom hon var en skicklig pianist och en utomordentlig improvisatör. I sin egen undervisning tillämpade Gripenberg Jaques-Dalcrozes metod men fick hela tiden nya intryck från utlandet. Sommaren 1937 reste Gripenberg och hennes elever Ilta Leiviskä och Kaarina Kuoppamäki till England för att gå på kurser hos Kurt Jooss. I sin självbiografi skildrar Gripenberg Jooss metoder med stor entusiasm.
Maggie Gripenberg hann intressant nog få en lång karriär som uppträdande konstnär, även om hon var trettio år när hon inledde sin bana inom dansen. Hon uppträdde i sina egna föreställningar ända till 1932. Dessutom dansade hon i ett otal opera- och dansproduktioner, speciellt under 1910-talet. I början framträdde hon ensam eller med sina unga elever, men från 1915 var skådespelaren Onni Snell, med konstnärsnamnet Onni Gabriel, hennes partner. På 1920-talet dansade hon även med Elo Kuosmanen och Kaarlo Eronen. På 1910- och 1920-talen arrangerade Gripenberg många turnéer i Finland och besökte även de baltiska länderna, Sverige, London och USA.
Man får en god uppfattning om Gripenberg som dansös såväl av fotografier som av de många teckningar som hennes goda vän Venny Soldan-Brofeldt gjorde. Wilho Sjöström gjorde 1912 en stor oljemålning av dansösen, som dansar på scenen i en dräkt i grekisk stil, med sin vänstra hand lyft mot pannan, ögonen halvslutna och hela gestalten hänförd och allvarlig. År 1918 uppträdde Gripenberg som polsk dansös i svensken Georg af Klerckers film Nobelpristagaren. Det blev hennes enda filmroll.
I början av 1920-talet riktade Maggie Gripenberg allt mera in sig på koreografi. Hon blev intresserad av gruppkompositioner och danspantomim. Tvåaktaren I skogens salar, som grundade sig på ett libretto av Juhani Aho, uppfördes 1924. Man hade börjat planera uppsättningen redan på 1910-talet, och Gripenberg hade velat att Jean Sibelius gjort musiken. Men när denne avböjde gick uppdraget till Toivo Kuula, som inte slutförde arbetet. Slutligen komponerades musiken av Otto Ehrström, som var betydligt mera oerfaren än de tidigare nämnda. År 1927 blev flera gruppverk färdiga, såsom Salta pro nobis, som grundade sig på en novell av John Galsworthy, Davidsbündlertänze till musik av Robert Schumann samt Tanz der fallenden Blätter till Selim Palmgrens musik. Ett återkommande tema i danspantomimerna var kvinnans ångest i ett slutet samhälle, som ett kloster eller ett fängelse. Till Sibelius åttioårsfestligheter 1946 gjorde Gripenberg koreografin till tre verk på Finska operan: Scaramouche, Stormen och Festivo.
Gripenberg fick alltid ett gott mottagande i sitt hemland. I recensionerna betonas konstnärens säkra smak och stilkänsla, de fina färgkombinationerna i dräkterna hon ritade samt den skickliga ljussättningen. Gripenbergs gruppkompositioner i liten skala vann även internationellt erkännande i danstävlingar i Bryssel 1939, i Stockholm 1945 och i Köpenhamn 1947. Den svenske kritikern Bengt Häger ansåg Gripenberg vara den gruppkoreograf som bäst representerade Jaques-Dalcrozes stilinriktning, även om han ansåg att denna redan hörde till historien. De av Gripenbergs verk som bäst har bevarat sin fräschör är de som hörde till den vinnande repertoaren i Bryssel: Skvaller och Slaginstrumentetyd. Det sistnämnda verket sattes upp 1995 på festivalen Kuopio dansar och spelar. En av Gripenbergs forna elever, teaterregissören och danskonstnären Ritva Arvelo, hjälpte till med rekonstruktionen av uppsättningen.
Tiina Suhonen
Margarita Maria (Maggie) Gripenberg, född 11.6.1881 i Helsingfors, död 28.7.1976 i Mariehamn. Föräldrar arkitekten, senatorn, friherre Odert Sebastian Gripenberg och Hilma Johanna Elisabet Lindfors.
VERK. Drygt 80 solo- och gruppkoreografier; danser för ca 40 teater- och operauppsättningar; Valse triste (1906); Scaramouche (1923, 1946); I skogens salar (1924); Salta pro nobis (1927); Träldom, Skvaller, Slaginstrumentetyd (1939); Livet går vidare (1945); De vilsegångna (1947). Operakoreografier: bl.a. Orfeus (1914, 1926); Aida (1916). Teaterkoreografier: bl.a. Peer Gynt (1916); Stormen (1927): Törnrosa (1928); Dibbuk (1934).
PRODUKTION. Trollbunden av rytmen (1952).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Maggie Gripenbergs privatarkiv, Teatermuseet, Helsingfors. S. Ambegaokar, Maggie Gripenberg. A Finnish Pioneer in Modern Dance. Riverside, USA (1985); R. Arvelo & A. Räsänen, Tanssitaiteen vuosikymmenet. Suomen tanssitaiteilijoiden liitto 50 vuotta (1987); E. Aspelin-Haapkylä, Kirovuosien kronikka. Otteita professori Eliel Aspelin-Haapkylän päiväkirjasta vuosilta 1905–1917 (1980); S. Hirn, Våra danspedagoger och dansnöjen. Om undervisning och evenemang före 1914 (1982); R. Konttinen, Boheemielämää. Venny Soldan-Brofeldtin taiteilijantie (1996); Valokuvan tanssi. Suomalaisen tanssin kuvat 1890–1997 (1998).
BILDKÄLLA. Gripenberg, Maggie. Uusi Suomis bildarkiv.