Pentti Linkola blev redan på 1960-talet känd som en naturvårdare med en vass penna. Hans polemiska inlägg, som riktar sig mot konsumtionssamhället och teknologins tillväxt, har blivit alltmer radikala under årtiondenas lopp. Sedan Linkola avbröt sina studier i biologi har han levt i Kuhmois och sedermera i Sääksmäki som yrkesfiskare, amatörornitolog och författare.
Pentti Linkolas far Kaarlo Linkola var en känd botaniker och professor, grundare av Finlands naturskyddsförening samt rektor för Helsingfors universitet, medan hans morfar var humanisten Hugo Suolahti, långvarig kansler för Helsingfors universitet och även verksam inom politiken. Intresset för naturforskning och önskan att inverka på samhället framstår som ett uppenbart släktdrag hos Linkola, även om Kaarlo Linkola dog när sonen Pentti var bara nio år gammal. Somrarna, som tillbringades på morfaderns lantegendom i Kariniemi i Tyrväntö, bidrog också till att uppodla kärleken till naturen hos Pentti Linkola. Senare bosatte han sig i Sääksmäki i närheten av Kariniemi.
Sedan han avlagt studentexamen vid Helsingfors finska samskola 1950 studerade Linkola biologi i halvtannat år, men beslöt sig därefter för att bli fri forskare. Han bodde länge på Signilskär på Åland och gjorde fågelobservationer. Linkola hade alltid varit en ivrig fiskare, men mot slutet av 1950-talet blev detta fritidsintresse hans yrke. Till en början fiskade han i Keitele, därefter i ett par årtionden i Kuhmois vid Päijännes strand och slutligen, efter att ha sysslat med havsfiske i tre års tid i Kyrkslätt, fortsatte han från 1978 i Sääksmäki. Han övergav dock inte ornitologin utan uppnådde bland utövarna ett gott rykte, i synnerhet genom att ringmärka fåglar och genom sina noggranna observationer. Han var tillsammans med sin vän Olavi Hildén redaktör för en stor fågelbok, och hedersmedlemskapet i Finlands ornitologiska förening samt Finlands ornitologiska föreningars förbunds gyllene förtjänsttecken är bevis på den uppskattning han rönt som ornitolog.
Hos den stora allmänheten är Linkola framför allt känd som en radikal naturvårdare. Till hans tidigaste publikationer hör den pacifistiska pamfletten Isänmaan ja ihmisen puolesta – mutta ei ketään vastaan (För fosterlandet och människan – men inte emot någon) som han gav ut tillsammans med Per Charpentier 1960. Senare har han också publicerat ett urval av sina talrika artiklar i samlingarna Unelmat paremmasta maailmasta (1971, Drömmar om en bättre värld), Toisinajattelijan päiväkirjasta (1979, Ur en oliktänkandes dagbok) och Johdatus 1990-luvun ajatteluun (1989, Inledning till 1990-talets tänkande). Linkolas essäsamling Voisiko elämä voittaa – ja millä ehdoilla (Kan livet segra – och på vilka villkor) utkom 2004.
Linkola har också i praktiken strävat efter att påverka genomförandet av sina idéer, bland annat inom den gröna rörelsen, som tog sin början på 1980-talet. Han publicerade 1986 ett utkast till målsättning för den gröna rörelsen. Linkola visade sig dock vara alltför radikal för Gröna förbundet, som organiserat sig till ett parti, och hans referensgrupp har sedermera närmast bestått av naturaktivister som grupperat sig kring tidskrifterna Elonkehä och Elämänsuojelija. Å andra sidan har Linkola fortsatt att skriva i dagstidningarna för den stora allmänheten och framträtt som talare och inledare på både naturvännernas interna möten och mer allmänna tillställningar. För att rädda en del av den finländska naturen grundade Linkola 1996 en stiftelse med uppgift att bevara gamla skogar, vars grundkapital bland annat bestod av de stipendier och belöningar som han erhållit under årens lopp samt de medel som han mottog genom en medborgarinsamling till sin 60-årsdag.
Pentti Linkolas tänkande baserar sig på biologiskt kunnande och en stark naturkänsla. Hans uppfattning om att jordklotets ekologiska tillstånd under årtiondenas gång oavlåtligt försämrats, delas även av många auktoriteter. Viktigast för honom är att livet fortsätter och att den biologiska mångfalden bevaras på vårt jordklot, vilket enligt hans uppfattning innebär att människan inte kan ges en mer privilegierad ställning än andra arter. Bevarandet av människosläktet är meningsfullt bara om man förmår bevara kvaliteten på människolivet. Enligt Linkolas uppfattning är marknadsekonomin, mekaniseringen, automatiseringen, konsumtionen och konkurrensen, liksom i synnerhet den fortgående befolkningsökningen, ägnade att förgöra livet, försvaga dess kvalitet och påskynda den ekologiska katastrofen. När det inte är möjligt att vända utvecklingens riktning på demokratisk väg, återstår bara radikala, rentav våldsamma medel. Hans kritik av demokrati och humanism har väckt mycken polemik och han har kallats ekofascist. Hans motståndare har ändå erkänt hans lysande stilistiska talang och hans ställning som en av de främsta skribenterna i sin generation.
Anto Leikola
Kaarlo Pentti Linkola, född 7.12.1932 i Helsingfors, död 5.4.2020 i Valkeakoski. Föräldrar professor Kaarlo Linkola och laboranten Hilkka Margareta Suolahti. Gift med Aliisa Anneli Lummes 1961 (frånskild).
PRODUKTION. Suuri lintukirja (tills. med O. Hildén, 1955–1962); Isänmaan ja ihmisen puolesta – mutta ei ketään vastaan (tills. med P. Charpentier, 1960); Unelmat paremmasta maailmasta (1971); Toisinajattelijan päiväkirjasta (1979); Vihreän liikkeen tavoiteohjelma (1986); Kirjeitä Linkolan ohjelmasta (tills. med O. Soininvaara, 1987); Johdatus 1990-luvun ajatteluun (1989); Voisiko elämä voittaa – ja millä ehdoilla (2004).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Alén, Linkolan soutajan päiväkirja (2006); K. Kämäräinen, Linkola, oikeinajattelija (1992); A. Leikola, Ylösalaisen totuuden peili. Pentti Linkola. Isänmaan tietäjät & hoitajat (1982); Linkolan ajamana. Red. T. Vadén (2008); Pentti Linkola, ystävä ja innoittaja. Red. L. Vilkka (2007); P. Suhonen, Pentti Linkolan aatekuvasta. Parnasso 1975.
BILDKÄLLA. Linkola, Pentti. Foto: Ilpo Lukus, 1988. Uusi Suomis bildarkiv.