Björn Weckström har nått internationell berömmelse med sina tredimensionella smycken som avviker från en klassisk modernistisk och skandinavisk stil. Som chefsdesigner på Lapponia Jewelry sedan 1963 har Weckström skapat smycken som är både personliga och unika. Han har även haft stor framgång som skulptör sedan 1980-talet.
Björn Weckströms konstnärskap framträdde ur former som var så nyskapande att de föreföll som formlösa ”konstiga klimpar” och ur material som han kombinerat med varandra. Weckström är en fri konstnär i själ och hjärta, vars fantasier sökte ta gestalt under det konfliktfyllda 1960-talet. Hans stora inspiratör har varit Henry Moore.
Weckström ville egentligen bli skulptör. Han fick i stället börja i guldsmedsskolan i Helsingfors, där han avlade silversmedsexamen 1956. Den disciplinerade yrkesutbildningen avhöll honom varken från dramatiska linjer eller från en frigörelse från 1950-talets ”konstruktivistiska” smycken. Weckströms smycken är matt skimrande, formfulländade konstverk med den ojämna ytans estetik, medan miniatyrskulpturerna utgör små berättelser med sina upplevelsemässiga former. Namnen Weckström och Lapponia är nära sammanlänkade med varandra. I likhet med många föregångare inom finsk formgivning fick Weckström stämpeln ”elitdesigner” i sextiotalets polariserade samhällsdebatt.
Författaren Christer Kihlman har beskrivit sin vän så här: en ensamvarg som går mot strömmen, obunden av modeströmningar, en extrem individualist och en perfektionist; han är outtröttlig, en formgivare med humor och en djupt humanistisk konstuppfattning som hävdar att ett smycke skall understryka människans skönhet. Det är lätt att förstå varför silversmeden Pekka Anttila 1964 rekryterade sin gamla kamrat från guldsmedsskolan till sitt eget företag Kruunukoru (från 1969 Kruunukoru Oy – Lapponia Jewelry Ltd, sedan 1974 Lapponia Jewelry) för att utforma en ny linje. Efter guldsmedsskolan hade Weckström öppnat en liten butik på Fredriksgatan i Helsingfors, där han sålde moderna smycken av Bertel Gardberg och Jan Salakari samt formgav egna modeller som han sålde till Kaunis Koru. Den ojämna ytan höll på att växa fram. Weckströms Lapplandsresor började leva i hans arbeten, närda av den Lapplandsromantik med vars hjälp Finland marknadsfördes i utlandet.
I början var Weckströms råmaterial guld. Impulsen att börja arbeta med detta material fick han när han själv prövade på att vaska guld, men i synnerhet tack vare ett beställningsarbete 1961, för vilket kunden medförde en flaska guld. Konstnären fängslades av materialets urkraft, och det första mattskimrande, skrovliga smycket såg dagens ljus. Lapplandssmyckena ställdes ut första gången i Köpenhamn 1963, och de skilde sig fullständigt från allt man tidigare sett. Weckström tackade dock nej till ett smickrande erbjudande om anställning hos den kända danska silversmedsfirman Georg Jensen.
Trots att starten inte var någon framgång, trodde Kruunukoru på Weckströms linje och satsade på den. Det första positiva gensvaret kom vid en internationell smyckestävling i Rio de Janeiro 1965, där Weckströms hängsmycke ”Blommande mur” vann Grand Prix. Den svenska marknaden öppnade sig tack vare utställningarna under en Finn Finland-kampanj 1966.
I Finland visades Weckströms smycken första gången på Finnish Design Center 1967 inför en häpen publik. Kruunukoru insåg marknadsföringens betydelse, och smyckena fick bästa möjliga publicitet då de förekom på berömda personer. Halssmycket ”Planetoid Valleys” bars av prinsessan Leia i George Lucas film Stjärnornas krig (1977). När ett smycke förknippas med en historia föder det fantasier, som stärks av smyckets upplevelsemässiga yttre.
I Bertel Gardberg hade Weckström en lärare som krävde absolut kunnande och kompromisslöshet; formgivaren skall satsa hela sin personlighet i ett smycke, annars har han missförstått arbetets natur. Silver blev ett material för ”rymdsmycken” i sann 60-talsanda, och en ny linje föddes 1966. Sextiotalet var en tid av ställningstagande, uppvaknande till samhällsmedvetenhet men också sökande efter samvetsfrid. Lunningpriset 1968 förde Weckström till Uganda, öga mot öga med u-landsproblematiken. Konstnärens behov av inre frid materialiserades i akrylskulpturer med motiv ur undervattensvärldar. Den kraft och balans Weckström själv saknade uttryckte han i bronsskulpturer. Under arbetet fick tankarna vila.
På Notsjö glasbruk inledde Weckström 1974 ett ohämmat och entusiastiskt glasexperiment, samtidigt ett utlopp för aggressioner. Det hela utmynnade i godmodig konst, informalistiska figurer försedda med händer och fötter. Weckström mediterade och kände ett behov av att dra sig tillbaka, och dynamiken i de Henry Moore-inspirerade formerna vållade svårigheter. Resultatet var bl.a. ritningen till ett plasthus och genomskinliga akrylmöbler (1978) för eget bruk. Weckströms formspråk går tillbaka på naturen, även om detta ursprung kan vara svårt att identifiera. Formerna på hans arbeten är omöjliga att kopiera, och han kan göra sensationella kombinationer av ädla metaller och nya material såsom akryl och gummi.
Weckströms skulpturer rönte stor internationell uppmärksamhet på 1980-talet, vilket förde honom till Italien. Till Finland och smyckena återvände han vid övergången mellan 1980- och 1990-talet. Galerie Björn Weckström i Helsingfors har varit det permanenta skyltfönstret för hans arbeten ända sedan 1958. Offentliga skulpturer av Weckström finns på framträdande platser i Helsingfors, Fazermonumentet ”Tuppen” (1991) på Glogatan, ”Den visslande Helsingforsaren” (1995) på Stora Robertsgatan och ”Narkissos” (1993) vid tv-huset i Böle.
Björn Weckström har fått flera finländska och utländska pris. År 1986 fick han professors titel.
Eeva Viljanen
Björn Ragnar Weckström, född 8.2.1935 i Helsingfors. Föräldrar kamreren Georg Weckström och merkonomen Anni Blanc. Gift med (1) Britta Berg 1957, (2) Leila Viljanen 1989.
VERK. Offentliga arbeten: Glasskulpturen ”Talvinen niitty”, Digital Equipment Corporation Oy, Esbo (1981); Reliefen ”Argos ankare”, Oy Rettig Ab, Esbo (1984); Väggrelief för Rettig-Strengberg, Åbo (1986); Glasskulpturen ”Robotti”. Trivia Electronics Oy (1989); Väggreliefen ”Domina” av glas för Fazers huvudkontor, Vanda (1989); Fazers 100-årsmonument ”Tuppen”, Helsingfors (1991); ”Narkissos”, tv-husets huvudbyggnad i Böle, Helsingfors (1982; rest 1993); ”Den visslande Helsingforsaren”, Stora Robertsgatan 6, Helsingfors (1995). Representerad på Designmuseet, Helsingfors; Finlands glasmuseum, Riihimäki; Röhsska museet, Göteborg; Vestlandske Kunstindustrimuseum, Bergen; Victoria och Albert Museum, London; The Royal Scottish Museum, Edinburgh.
PRODUKTION. B. Weckström & C. Kihlman & M. Hausen, Björn Weckström (1980); B. Weckström & I. J. Takalo-Eskola, Björn Weckström. Retretti 1986 (1986); B. Weckström & I. J. Takalo-Eskola, Björn Weckström in PietrasantaThe Man and his Myths (1999); B. Weckström, Björn Weckström (2003).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Kalin, Lapponia Jewelry. Suomalainen kansainvälinen koru. Maaperä ja kasvu (1990); Björn Weckström, Koruja ja veistoksia (1980).
BILDKÄLLA. Weckström, Björn. Uusi Suomis bildarkiv.