Jukka Härmälä inledde sin bana inom den ekonomiska ledningen för Enso-Gutzeit och blev den första verkställande direktören för Stora Enso. Han har haft viktiga förtroendeuppdrag också inom andra företag och näringslivsorganisationer.
Helsingforsaren Jukka Härmäläs far var överdirektör vid Lantmäteriverket och modern läkare. Efter att 1969 ha utexaminerats som ekonom anställdes Härmälä vid Enso-Gutzeits bokföringsavdelning eller ”Korpis akademi”, där man under ledning av Veli Korpi tog i bruk moderna metoder inom företagsekonomin.
Härmälä avancerade 1981 till ekonomidirektör inom Enso och fick ett par år senare linjeansvar som direktör för koncernens sågverksamhet. Tydligen var avsikten redan då att förbereda honom för de högsta ledningsuppgifterna inom Enso. Jaakko Lassila, som då blivit chefdirektör för Kansallis-Osake-Pankki (KOP), lockade emellertid Härmälä till direktionen för KOP för att utveckla bankens roll inom företagsfinansieringen och den fluktuerande kapitalmarknaden.
I KOP deltog Härmälä mot slutet av 1980-talet i många av de finansiella operationerna, då man bland annat beredde omstruktureringen inom skogsindustrin och gjorde de omtalade Kouri-affärerna, som i korthet gick ut på att placeraren Pentti Kouri med lån från KOP och försäkringsbolaget Pohjola köpte upp aktier i Föreningsbanken och försäkringsbolaget Sampo. År 1988, innan dessa processer kulminerat, återvände Härmälä till Enso, nu som vd och efterträdare till bergsrådet Pentti Salmi. Härmälä utsågs också 1992 till ordförande för bolagets styrelse. Den dubbelstyrning vid sidan av företrädaren som upplevdes som problematisk upphörde då.
Redan under sin tid vid KOP insåg Härmälä klart vikten av en koncentration inom träförädlingen, varvid Enso-Gutzeit inte kunde stanna kvar i sin traditionella roll som ett stort statsbolag. Hans första steg blev dock att fusionera den statliga skogsindustrin, då aktiebolaget Veitsiluoto 1996 slogs samman med Enso-Gutzeit. Samtidigt utelämnades det senare ledet från bolagets namn, som härrörde från företagets norske grundare Hans Gutzeit.
Den ekonomiska recessionen i början av 1990-talet försvårade givetvis en förnyelse av företagsstrukturen, även om Tampellas fabrik i Anjalankoski, som kommit i sparbankernas ägo, förenades med Enso. Mot slutet av 1990-talet började Härmäläs Enso internationaliseras; det tidigare försöket i Kitimat i Kanada hade utfallit dåligt. Genom att 1997 köpa majoriteten i det tyska företaget E. Holzmann blev Enso det näst största träförädlingsföretaget i Europa. Finska staten sålde under 1990-talet delvis ut sitt aktieinnehav, vilket underlättade förvärven och fusionerna.
Det avgörande steget inom utvecklingen mot internationalisering togs 1998, då man beslöt att fusionera Enso och det anrika svenska Stora. Villkoren för fusionen diskuterades i offentligheten, men Härmälä ansåg att man målmedvetet borde gå vidare utan att så mycket debattera priset; den kommande framgången på marknaden var det avgörande. Enso var i gott skick och fick en ledande ställning inom den finsk-svenska koncernen. Härmälä blev verkställande direktör för det nya Stora Enso.
Redan mot slutet av 1998 fusionerades Holzindustrie Schweighofer, som hade sågverk i Österrike och i Tjeckien, med Stora Enso. Enso hade tidigare stärkt sin ställning i Centraleuropa genom att i Leipzig uppföra en stor tidningspappersfabrik som delvis utnyttjade återvinningspapper. Å andra sidan avstod Stora Enso från en del förgreningar, såsom den traditionsrika fabriken i Tervakoski, och likaså sålde företaget större delen av sina kraftverk till Fortum.
Det stora steget i Härmäläs globaliseringsstrategi var fusioneringen av Consolidated Papers med Stora Enso sommaren 2000. I och med detta blev koncernen en av de ledande träförädlingsindustrierna i världen. Inregistreringen på börsen i New York vittnar också om det världsomfattande verksamhetsområdet, vilket för Härmälä innebar att han fick ringa i börsens klocka på Wall Street. Härmälä placerade koncernens fåtaliga högsta ledning i London, medan huvudkontoret officiellt blev kvar i Helsingfors.
En kort tid efter fusionen råkade den globala skogsindustrin i svårigheter, och Härmäläs strategi ledde inte till önskat resultat. Man fick företa en omfattande nedskrivning av det amerikanska företagsköpet; att inköpspriset varit för högt medgavs sålunda. År 2007 övergav Härmäläs efterträdare Jouko Karvinen helt och hållet de amerikanska industrierna, då han värderade träförädlingen som ett lokalt verksamhetsfält. För bolaget Consolidated hade man betalat 4,9 miljarder finska mark och för industrierna fick man bara 1,8 miljarder. Verksamheten hade dessutom mestadels varit förlustbringande. Det verkliga saldots storlek är omstridd, men Härmäläs försök att slå en brygga över Atlanten hör i vilket fall som helst till de största misslyckandena i Finlands ekonomiska historia. Dock har man också dryftat huruvida beslutet att överge de amerikanska industrierna var förhastat. Investeringsförlusten har hur som helst fläckat Härmäläs rykte; han gick i pension 2006.
Härmälä har också haft tid att verka inom de ledande organen i andra storföretag än Stora Enso. Sedan början av 1990-talet har han deltagit i omställningarna inom försäkringsbranschen som styrelseordförande för Industriförsäkring och sedan för Sampo. I detta uppdrag styrde han också 1998–2001 omvandlingen av den tidigare Postbanken och Sampo till Leonia och efter inköpet av Mandatum till finansvaruhuset Sampo. Härmälä ledde också Amer koncernens förvaltningsråd under det nog så stormiga skedet 1993–1997.
Efter sin pensionering valdes Härmälä in i styrelserna för Outokumpu Oyj och Rautaruukki Oyj; i den förra blev han ordförande 2006. På grund av uppståndelsen kring Stora Ensos amerikanska förlust tvingade dock staten, bolagens storägare, bort Härmälä från båda uppdragen vintern 2008, efter många krumbukter. Till detta bidrog att han i offentligheten karakteriserade avsikten att åsidosätta honom som politisk, vilket bröt förtroendet mellan honom och den ansvarige ministern Jyri Häkämies. En annan bakomliggande orsak var dispyten om nedläggningen av Stora Ensos cellulosafabrik i Kemijärvi. Härmälä hade försvarat fabriken och genom investeringar fått den att bära sig, men i den efterföljande krisen fann regeringen det för gott att offra någon, och Härmälä fick gå. I offentligheten sammankopplades Stora Ensos saneringsbehov med de amerikanska miljardförlusterna.
Härmälä, som 1997 fick titeln bergsråd, har också haft inflytande i ledningen för de centrala organisationerna inom näringslivet. Han har varit ordförande såväl i Skogsindustrin rf som i Industrins och arbetsgivarnas centralförbund, TT. Dessutom har han haft tid och intresse för olika föreningar inom utbildning, kultur och totalförsvar samt för sina hobbyer motion, fiske och jakt.
Jyrki Vesikansa
Jukka Sakari Härmälä, född 15.10.1946 i Helsingfors. Föräldrar överdirektör Into Seppo Härmälä och medicine licentiat Irja Tellervo Elisabet Laurila. Gift 1970 med ekonomie magister Eila Marjatta Morri.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Verksamhetsberättelser för Stora Enso.
BILDKÄLLA. Härmälä, Jukka. Foto: Mauri Ratilainen, 1993. Uusi Suomis bildarkiv.