Stig Hästö ledde det anrika bomullsindustriföretaget Finlayson i ett par årtionden, först framgångsrikt och sedan strapatsrikt genom 1970-talets kris. Sin kanske mest betydande insats gjorde han dock som vd i Industrins centralförbund och som ordförande i Arbetsgivarnas i Finland centralförbund.
Stig Hästös svensktalande far Mats Hästö hade sina rötter i Österbotten, hans mor Ellen Grönroos i Satakunda. Hästö blev sålunda tvåspråkig och skulle också komma att avfatta sina memoarer på både svenska och finska. I Viborg gick han i svenskspråkig skola, men i övrigt var hans barndomsmiljö huvudsakligen finskspråkig. Fadern, som var affärsman, flyttade efter inbördeskriget 1918 till Viborg, där han dog fem år senare. För att försörja familjen öppnade modern ett kafé i Viborg. Hon lyckades utbilda sina tre pojkar, och genom hårt arbete fick hon en acceptabel levnadsstandard.
År 1937 avlade Hästö studentexamen och inledde studier i juridik, som dock avbröts av vinterkriget. I fortsättningskriget var han reservofficer i pansardivisionen, deltog bland annat i slaget vid Kuuterselkä 1944 och blev svårt sårad vid Tali. Hästö, som hade fortsatt sina studier under ställningskriget, kunde slutföra studierna 1946 efter en tid som konvalescent.
Hästö var en kort tid verksam som advokat, tills han 1948 utsågs till ombud för Finlands metallindustris arbetsgivarförbund. Genom detta uppdrag blev han insatt i efterkrigstidens stormiga arbetsmarknadspolitik. Hästö som hade vuxit upp med den vita sidans arv – fadern hade hört till de vita trupperna i inbördeskriget – blev nu närmare bekant med arbetarrörelsens ledare och lärde sig uppskatta dem. Däremot hamnade han i konflikt med verkställande direktören för Arbetsgivarnas i Finland centralförbund (AFC) Väinö Karikoski, på grund av dennes ledarstil.
Hästös ambition var att vid lämpligt tillfälle överta ledningen för ett företag, men han avböjde många erbjudanden av olika skäl. Inför utsikten att erbjudandena skulle ta slut valde han 1957 att ge sig in i den för honom obekanta textilbranschen och blev vice vd för Finlayson. Som medhjälpare till den mångårige verkställande direktören Sadi Sandell blev Hästö grundligt insatt i sin nya bransch, bland annat genom en studieresa till Förenta staterna.
Finlayson hade i slutet av 1950-talet gott rykte och var ekonomiskt framgångsrikt, trots att det var ett mycket gammaldags företag. Vinsterna grundade sig i huvudsak på ett högt importskydd och en kartell för branschens finska företag, Bomullsfabrikernas försäljningskontor. Stöttepelarna började svikta när Finlands ekonomi avreglerades. Hästö såg behovet av förnyelse, men förde företaget måttfullt framåt också sedan han hade blivit dess vd 1962. Reformerna fördröjdes av företagets styrelseordförande, först Sandell och sedan Lauri J. Kivekäs, Emil Aaltonen-koncernens oinskränkte ledare.
Under ledning av Hästö artade sig 1960-talet, då Finland var associerad medlem i Efta, till en period av framgång för Finlayson. Med stöd av modern formgivning ökade företagets export och ställningen på hemmamarknaden bevarades. Finlaysons plastproduktion blev avsevärt större. Hästös målsättning var att göra koncernen mångsidig, enligt tidens trend inom företagsledning. Men i praktiken blev Finlayson mer ensidigt än tidigare, i och med att man införlivade först bomullsföretaget i Vasa och sedan det i Björneborg. Dessa olönsamma företag blev en belastning när konjunkturerna gick brant nedåt på 1970-talet. Hästö hade varit mot fusionen men böjt sig för ägarnas vilja.
Oljekrisen som började hösten 1973 försatte också Finlayson i kris. I sina memoarer framhåller Hästö att orsaken var de ofördelaktiga bomullsaffärer som hade gjorts med Sovjetunionen. Finlayson hade gett efter för de finska myndigheternas önskemål om dessa affärer. Å andra sidan hade bomullsindustrin blivit trängd i alla västländer när konkurrensen inom exporten hade hårdnat. Hästö förnyade Finlaysons organisation, bland annat genom att bilda självständiga produktgrupper, men blev i många hänseenden besviken på resultatet. I slutet av 1970-talet började emellertid företaget återhämta sig.
Som jurist och tidigare ombudsman för arbetsgivarförbundet drogs Hästö med i näringslivets organisationer också i andra egenskaper än som företagsledare. När Finlayson hamnade i kris ställdes frågan om han hade splittrat sina krafter alltför mycket. Hästö själv betonade att han från början hade motsatt sig framför allt ordförandeskapet för AFC, men att han ändå accepterade uppdraget mitt i lågkonjunkturen 1976. Han gjorde slut på traditionen att AFC:s ordförande personligen skulle delta i löneförhandlingarna; uppgiften överfördes till organisationens verkställande direktör och andra ombud. Finlaysons styrelseordförande Kivekäs, vars eget företag hade stora svårigheter på 1970-talet, var likaså inflytelserik inom organisationerna.
Hästö hade utan tvekan del i uppgången ur lågkonjunkturen och tillkomsten av ”Korpilampiandan” 1977. I Finlaysons ledning liksom i Industrins centralförbund (ICF), som hade bildats 1975, hade konflikterna ökat, men under Hästös inverkan löstes knutarna. När ICF:s frustrerade verkställande direktör Timo Laatunen flyttade över till Aamulehti-bolaget som verkställande direktör fungerade Hästö som lösningens fadder, och han lämnade samtidigt själv Finlayson och blev Laatunens efterträdare i ICF. Finlayson införlivades senare på 1980-talet i Asko-koncernen.
När Hästö 1979 började som verkställande direktör i ICF var han en verkligt ovanlig man i detta sammanhang: ett redan 61-årigt bergsråd – han hade tilldelats titeln 1970 – som nyligen hade varit ordförande i AFC, som ansågs vara centralorganisation för arbetsgivarna. Men här var det frågan om ett särskilt arrangemang för att stabilisera ICF:s förhållanden, vilket också lyckades.
Ekonomisk-politiskt var Hästös fyraåriga period inom ICF relativt lugn. 1970-talets lågkonjunktur var redan över, kollapsen i östhandeln och ett nytt ställningstagande till den europeiska integrationen låg i framtiden. Hästö klarade av de ekonomisk-politiska utmaningarna, fastän han i sina memoarer medgav att de nationalekonomiska spörsmålen hade förblivit en aning främmande för honom.
Hästö hamnade i stället i en prekär situation i 1982 års presidentval. Han hade inte deltagit i politiken, även om han i samhällsfrågor enligt egen utsago stod det borgerliga Samlingspartiet närmast. I Tammerfors hade han haft nära kontakter med ”vapenbrödraaxelns” båda parter, och så småningom knöt han också kontakt med president Urho Kekkonen. I uppståndelsen som uppstod hösten 1981 när Kekkonen drog sig tillbaka krävde några industrimän att ICF skulle stöda Ahti Karjalainens presidentkandidatur på grund av intressena inom östhandeln. I sina memoarer berättar Hästö att han ansåg att ICF inte skulle agera i frågan. Trots det opponerade han sig inte på det avgörande mötet mot det ställningstagande som allmänt tolkades som ett stöd för Karjalainen – tvärtom utformade Hästö själv texten som godkändes efter små ändringar. ICF:s ställningstagande gjorde förhållandet spänt mellan organisationen och framför allt den valda presidenten Mauno Koivistos parti, Socialdemokraterna.
I slutet av perioden i ledningen för ICF var Hästös huvudsakliga uppgift att bereda utvecklingen av samarbetet mellan ICF och AFC. Han framkastade ett förslag om att industrins centralförbund skulle förenas, vilket avvisades, och i detta skede företogs inte heller några andra konkreta reformer. I början av 1990-talet genomfördes emellertid kärnan i Hästös förslag då organisationen Industrins och arbetsgivarnas centralförbund, TT, bildades.
Som efterträdare på verkställande direktörsposten fick Hästö överdirektören Timo Relander, som hade varit hans suppleant och ställföreträdare från 1980. Efter att ha gått i pension 1983 hade Hästö fortfarande betydande förtroendeuppdrag i det europeiska näringslivets samarbetsorganisation UNICE och i OECD:s näringslivsråd BIAC. Han publicerade också sina memoarer och i anknytning till dem en bok om Viborg.
Jyrki Vesikansa
Stig Herman Hästö, född 19.3.1918 i Björneborg, död 14.9.1997 i Helsingfors. Föräldrar verkställande direktör Mats Herman Hästö och affärsidkaren Ellen Johanna Grönroos. Gift 1944 med Gunvor Maria Gräsbeck; affärsidkaren Mary Christina Botschmanoff, född Indrenius-Zalewski, senare sambo.
PRODUKTION. Från Pehrsgatan 6 till Champs Elysées. Självbiografiska berättelser från sju decennier (1987); Farväl Wiborg (1989).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Mansner, Suomalaista yhteiskuntaa rakentamassa. Suomen työnantajain keskusliitto 1940−1956 (1984); M. Mansner, Suomalaista yhteiskuntaa rakentamassa. Suomen työnantajain keskusliitto 1956–1982 (1990); M. Pesonen, Teollisuuden keskusliitto ja sen edeltäjät 1921–1991 (1992).
BILDKÄLLA. Hästö, Stig. Foto: Eero Liesimaa, 1980. Uusi Suomis bildarkiv.