Casper Eichman, som var uppvuxen i Lübeck, hörde till de tiotals tyska borgare som i början av 1600-talet flyttade till Finland. Efter växlande framgångar i sin egen affärsverksamhet och som rådman i Åbo, gav han som borgmästare i Nystad prov på administrativ förmåga och initiativrikedom.
Enligt egen uppgift kom Casper Eichman som handelsman till Åbo 1615, utsågs femton år senare till rådman i staden och verkade ett tjugotal år i detta uppdrag. Mot slutet av 1640-talet blev han borgmästare i Nystad, som var residensstad för det nyligen inrättade Vasaborgs grevskap. Eichman var då otvivelaktigt på höjden av sin bana, men det tilltagande adelsväldet förenades med en nedgång för denne åldrande handelsman, tulluppbördsman och borgmästare.
Casper Eichman hörde till det makthavande borgerskap i Åbo som på 1620- och 1630-talen skötte utrikeshandeln. Typiskt för tiden var att affärerna omfattade både detalj- och partihandel. Eichman handlade framför allt med spannmål och stod i förbindelse med sin födelsestad Lübeck. Spannmål utgjorde då en väsentlig del av den export som utskeppades från stapelstaden Åbo. Affärskontakterna med Lübeck fortsatte i årtionden, även om det med tiden uppstod stora problem. På 1630-talet och i början av 1640-talet hade Eichman ett eget fartyg. Det seglade över hela Östersjön; man vet att hans skepp besökte både Norrbotten och Lübeck.
Problemen med affärsverksamheten började hopa sig vid mitten av 1630-talet eller i stort sett vid samma tid som Eichman valdes till rådman i staden (1632). Han stämdes upprepade gånger för fördröjd återbetalning av skulder eller för att inte ha hållit fast vid ingångna överenskommelser. Typiskt för Eichman var att han som en sista utväg erbjöd sig att ersätta skulden med andra produkter än de överenskomna – men aldrig med kontanter, och i synnerhet inte omgående.
I det uppkomna läget försökte Eichman koncentrera sig uteslutande på sin affärsverksamhet. Sålunda var han en av de tre rådmän som våren 1643, genom att hänvisa till sitt näringsfång, ville bli befriade från uppdraget som rådman. Ärendet underställdes landshövdingen, som emellertid inte biföll begäran.
År 1644 började marken bränna under fötterna på Eichman i Åbo, då den inflytelserike handelsmannen och rådmanskollegan Gottfried Rosskamp inför rätten anklagade honom för att vara ekonomiskt opålitlig. Språkbruket var tämligen hårt på bägge sidor, men rätten fäste ingen vikt vid dessa grava beskyllningar. Uppenbarligen var Eichmans vacklande ekonomi redan allmänt bekant i staden. Ur denna synvinkel sett är Casper Eichmans flyttning till Nystad efter nästan 20 år som rådman i Åbo att betrakta som en flykt undan en ohållbar situation.
På rekommendation av generalguvernör Per Brahe utnämnde greve Gustaf Gustafsson af Wasaborg 1649 Casper Eichman till borgmästare i Nystad, centralort för Vasaborgs grevskap. Som erfaren rådman började han snabbt förnya den lantliga administrationen i Nystad, framför allt på basis av erfarenheterna från Åbo. Staden fick ett flertal dessförinnan obekanta tjänster, och även rådets sammansättning omformades med fast hand. I början av Eichmans epok ökade rådstugurättens arbetsbörda i hög grad. Från Åbo tog borgmästaren med sig flera ämbetsmän, som sedan stod under hans beskydd. En del av de nya tjänstemännen i Nystad var hans släktingar.
Rådstugurättens verksamhetsformer effektiverades mot slutet av 1640-talet och under det följande årtiondet efter mönster från Åbo. I början av 1650-talet verkade Eichman också i ett par års tid som tjänsteförrättande hopman i grevskapet. Han var emellertid själv förhållandevis framgångsrik som ledare av förvaltningen och var utan tvivel stadens styresman. Han uppträdde gärna som stadens ”förman” och ”fader” i enlighet med det dåtida patriarkaliska systemet.
I småstäderna koncentrerades makten och ansvaret ofta till en person och detta fick även Eichman erfara, då kallelsen till riksdagen 1655 lästes upp i rådstugan. Borgerskapet föreslog enhälligt att borgmästaren skulle bege sig till Stockholm för att försvara stadens intressen. Stadens och det kringliggande grevskapets intressen råkade då i konflikt i en fråga gällande donationsjord. Borgmästare Eichman försökte på alla sätt undvika att befatta sig med det för honom obekväma ärendet. Som han själv påpekade var han på samma gång borgmästare med grevlig fullmakt, han bar upp tullavgifter och han var stadsbornas representant. Men det patriarkaliska systemet förpliktade, och borgmästaren var tvungen att bege sig till riksdagen. Följden blev till slut att relationerna bröts mellan Eichman och grevskapet, vilket slutgiltigt undergrävde Eichmans ekonomiska ställning.
Vid sidan av sina övriga uppdrag hade Eichman också arrenderat lilla tullen (stadstullen) och accisen i Nystad för åren 1653–1657. Denna bisyssla var i ett längre perspektiv ekonomiskt mycket betungande. Det berodde på alltför optimistiska inkomstberäkningar, stigande hyreskostnader samt på de anspråk som innehavarna av privilegier i Vasaborgs grevskap kunde göra. Inte ens en duglig borgmästare i en småstad förmådde göra mycket åt kraven från riksadelns främsta led. De som arrenderade tullar (”publikanerna”) åtnjöt ingenstans någon särskild popularitet. Eichman avskedades för första gången från sin tjänst 1663, men återvände snart efter beslut av Karl XI:s förmyndarregering. Efter detta kvarstod han i sin tjänst till ca 1667, då han sannolikt slutgiltigt avskedades från sin post. Något säkert besked om utvecklingen på 1660-talet kan dock inte ges, då källmaterialet i staden fullständigt förstörts.
Bland de finländska borgarna på 1600-talet hörde Casper Eichman till de flitigaste deltagarna i riksdagar och motsvarande representationsmöten. Han representerade Åbo och Nystad vid sammanlagt fyra riksdagar och två gånger vid utskotts- och landskapsmöten. Första gången, när han som ung rådman valts att representera Åbo vid den utrikespolitiskt viktiga utskottsriksdagen 1635, försökte han på allt sätt undslippa att resa. Ett kvarts sekel senare var Eichman en högst angelägen deltagare; då, som borgmästare i Nystad, skyndade han sig att resa till Göteborg, trots att bland andra presidenten i Åbo hovrätt förbjudit honom att ta emot uppdraget. I det förra fallet återspeglas en för det dåtida borgerskapet typisk inställning till riksdagsmannaskapet som en motbjudande skyldighet, inte som en möjlighet eller rätt. År 1659 var det fråga om en mer eller mindre ruinerad herremans försök att efter krigen försöka skaffa sig själv någon del i allt vad som riket uppnått, till exempel i form av en personlig skattebefrielse eller en mindre förläning.
Eichman gifte sig med Elisabeth, dotter till sedermera kyrkoherden i Tavastkyro Henrik Jacobi Finno, son till Jacob Finno. Av de nästan tio barnen nådde flera betydande poster i ståndssamhället.
Petri Karonen
Casper Eichman, född ca 1590, död ca 1670 (enl. vissa källor 26.1.1668 i Nystad). Föräldrar handlanden i Lübeck Jochim Eichman, moderns namn okänt. Gift med Elisabeth Henriksdotter Finno.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Rådstugurätten i Åbo 1638−1665, Rådstugurättens i Nystad protokoll 1649−1658, Riksarkivet; Justitierevisionen, Oreserverade revisionsakter, Riksarkivet, Stockholm. Bidrag till Åbo stads historia. Första serien III−XIII (1905); Åbo akademis studentmatrikel. Ånyo upprättad af Vilh. Lagus. Förra Afdelningen 1640−1740 (1891). Arjen valta. Suomalaisen yhteiskunnan patriarkaalisesta järjestyksestä myöhäiskeskiajalta teollistumisen kynnykselle (v. 1450−1860). Historiallinen Arkisto 116 (2002); C. von Bonsdorff, De finska städernes representation intill frihetstiden. Historiallinen arkisto XIII (1894); C. von Bonsdorff, Åbo stads historia på sjuttonde seklet. Bidrag till Åbo stads historia. Andra serien (1892); K.A. Cajander, Uudenkaupungin muinaisia I 1616−1647 (1895); T. Carpelan, Åbo i genealogiskt hänseende på 1600- och början af 1700-talet (1890); M. Jokipii, Suomen kreivi- ja vapaaherrakunnat I−II. Historiallisia Tutkimuksia XLVIII: I−II (1956, 1960); P. Karonen, Kämnerinoikeudet Suomen kaupungeissa suurvalta-ajan alkupuolella (noin 1620−1660) (1994); P. Karonen, ”Raastuvassa tavataan”. Suomen kaupunkien hallinto- ja oikeuslaitoksen toimintaa ja virkamiehiä suurvalta-aikana (1995); P. Karonen, Patruunat ja poliitikot. Yritysjohtajien taloudellinen ja yhteiskunnallinen toiminta Suomessa 1600−1920. Historiallisia Tutkimuksia 217 (2004); K. Kaukovalta, Uudenkaupungin historia I (1917); T. Nallinmaa-Luoto, Hämeenkyrön historia 1600−1721. Hämeenkyrön historia I (1983); C.H. Strandberg, Åbo stifts herdaminne ifrån Reformationens början till närvarande tid (1832−1834); Eino E. Suolahti, Opinkäynti ja sen aiheuttama säätykierto Suomen porvariston keskuudessa 1600-luvulla (1946).