Kämps hotell och restaurang vid Norra Esplanaden 29 var länge Helsingfors förnämsta etablissemang och upphöjdes nästan till ett begrepp. Initiativet var djärvt men utföll förträffligt, bland annat tack vare hotelllokalernas förnämliga läge invid Runebergs staty. Ovanligt nog var Kämp finländare, egentligen den första inhemska företagaren i stor skala inom en näringsgren som dominerades av utlänningar.
Carl Kämps föräldrar var av allt att döma av anspråkslös bakgrund och hans framgång måste tillskrivas hans egna förtjänster. Han gick den långa vägen via anställningar som kypare och kassör i Helsingfors, på Arkadia teaterrestaurang, Societetshuset, Kleinehs hotell, Brunnshuset och Studenthuset. Operakällaren eller ”Opris” i Nya teaterns byggnad hyrdes på fem år 1872 och kontraktet förnyades sedan han fått sin tyskfödda hustru vid sin sida. Lärdomarna var viktiga och framgången betydande. Detta födde hos honom tanken på att i huvudstaden grunda ett förnämligt hotell med högsta internationella standard.
Av guldsmeden Carl Fridolf Ekholm inköptes tomten och gården Glogatan 1, för 180 000 mark. De gamla trähusen var i dåligt skick men läget invid Norra Esplanaden utomordentligt. Som arkitekt engagerades Carl Theodor Höijer, som var mycket anlitad i huvudstaden och även hade ritat det kolossala Grönqvistska huset invid. Hotellet skulle få fem våningar och en prydlig fasad. Man hade med största sannolikhet studerat utländska förebilder. Byggnadsarbetena beräknades kosta 690 000 mark, inredningen jämte möbler 130 000 mark. Företaget bedömdes som nationellt viktigt och hos senaten anhöll man om ett statslån på 500 000 mark, d.v.s. drygt hälften av det erforderliga kapitalet. Senaten beviljade dock endast 350 000 mark, varför Kämp inte kunde slutföra arbetet med tillgängliga medel. Det nödvändiga tillskottet fick han av sin granne, kommunalrådet Grönqvist.
Hotellets länga mot Glogatan var större, men fasaden mot Esplanaden framstod som viktigare. Fasadens röda tegel stod i kontrast mot frisernas gula murbruk och den försågs med guldsmitt namn: ”Hotel Kämp”. Även interiörerna ägnades omsorg, möblerna var ståndsmässiga och delvis klädda med läder. De hade huvudsakligen köpts från S:t Petersburg, medan kristallkronorna kom från Berlin. En hydraulisk hiss förde till de övre våningarna och festsalen. Åttio rum av olika storlek – prisskalan utgick från 2 mark för övernattning – disponerades för gästerna, som avhämtades med omnibusvagnar från stadens hamn eller järnvägsstation. Festsalen, som kunde utvidgas, hade plats för 300 personer. De stora speglar och tavlor som satte sin prägel på entrén var avsedda att imponera på gästerna. Även avtäckningen av Runebergs staty i Esplanaden, som ägde rum i maj 1885, skänkte glans åt det nya hotelletablissemanget.
Taklagsöl firades i oktober 1886 och den högtidliga invigningen med 400 inbjudna gäster kunde äga rum ett år senare, den 29 oktober. Hela huset badade i ljus, samtliga elektriska lampor och gaslågor hade tänts. Före den sena festmiddagen hälsade bokhandlare P. H. Beijer, som hade sin affär i bottenvåningen, gästerna välkomna med champagne. Hornmusiken ekade från läktaren, kvartettsång framfördes och många tal hölls. Följande dag bjöds på middag för ett hundratal byggnadsarbetare. Kämp signalerade att alla kretsar hade skäl att vara nöjda.
Från den första november 1887 mottogs resande och hotellentusiasmen nådde sin kulmen. Helsingfors kunde nu erbjuda besökare och turister modern komfort. Alla rum var försedda med en liten tambur och sängarna stod i en alkov med skymmande draperi. Färgkombinationerna sades vara raffinerade och längs tak och väggar fanns en mängd dekorationer. Måltider serverades från stående bord varje dag från kl. 3 på eftermiddagen. En orkester spelade taffelmusik och även färska ostron direkt från Ostende stod till buds. Regelbundna annonser om verksamheten infördes i första hand i de petersburgska tidningsbladen.
Det stod klart att investeringen varit lyckad; Finlands huvudstad behövde ett förstklassigt hotell. Societetshuset existerade visserligen fortfarande, men var vid det här laget så medfaret att det svårligen kunde tillfredsställa mera krävande gäster. Framgången blev dock kortvarig, då Carl Kämp överraskande avled i hjärtslag efter att hans hotell varit verksamt i bara två år. Ansträngningarna hade måhända visat sig honom övermäktiga. Han fick sin sista viloplats på Sandudds nya kyrkogård. Inskriptionen på gravstenen lyder ”Gud är kärleken”.
Hotellets rykte var det bästa, men ledningen måste förnyas. Änkan Maria Kämp förklarade att verksamheten skulle fortsätta. Hon biträddes av Karl König, själv med tiden en framstående restauratör. Efter några år var emellertid grundkapitalet förbrukat. Både hotellet och restaurangen krävde mera målmedvetna insatser och först 1892 med den driftige Axel Gummesson blev intäkterna tillfredsställande.
Stadens tongivande konstnärliga kretsar satt ofta på Kämp och anekdoterna om den trivsamma miljön är legio. Dragningskraft utövade även de populära varietéföreställningarna, med Gabrielle Bidenkap och Dagmar Hansen som primadonnor. Efter inbördeskriget 1918 höll general Rüdiger von der Goltz sitt högkvarter på Kämp, och under vinterkriget 1939–1940 blev hotellet med sitt bombskydd en uppskattad samlingspunkt för den internationella pressen.
Omfattande förändringar inträffade längre fram: 1965 revs hela byggnaden, som då ägdes av affärsbanken Kansallis-Osake-Pankki. Den återuppstod som KOP:s huvudkontor, visserligen med återupprättad fasad mot Esplanaden. Hösten 1999 öppnades det nyetablerade Hotel Kämp med vissa detaljer och inventarier bevarade från den ursprungliga byggnaden, men i huvudsak med förankring i en senare tids i grunden förändrade krav.
Sven Hirn
Carl Wilhelm Kämp, född 2.7.1848 i Tusby, död 26.11.1889 i Helsingfors. Föräldrar Johan Magnus Kempe och Maria Sofia Blomster. Gift 1873 med Maria Dorothea Elise Moss.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Augustin & L. Kolbe, Hotel Kämp Helsinki (s.a.); L. Kolbe, Kämp (1984); S. Hirn, Från värdshus till Grand Hôtel (2007); Y. Soini, Vieraanvaraisuus ammattina I (1963).
BILDKÄLLA. Kämp, Carl Wilhelm. Foto: Ateljé C. A. Hårdh. Museiverket.