Louis G. Kleineh var den första verkligt betydande restauratören i Helsingfors. Han förestod Societetshuset, som från mitten av 1800-talet spelade en allt viktigare roll i det dåtida kulturella livet, samt vid några tillfällen Brunnshuset. År 1851 öppnade han hotell i eget namn, Hotell Kleineh, som en tid sågs som stadens förnämsta.
Efter att Helsingfors 1812 blivit huvudstad i storfurstendömet och universitetet femton år senare flyttats dit, blomstrade även kultur- och nöjeslivet upp i staden. Hotell, restauranger, konditorier och kaféer grupperade sig kring de centrala ämbetsverken i kvarteren mellan Senats- och Salutorgen och kring Esplanadparken. En stor betydelse i synnerhet för turismen fick även havsbadet vid Ulrikasborg och det därtill hörande Brunnshuset, som öppnades 1838.
En pionjär och första storföretagare inom hotell- och restaurangbranschen i Helsingfors var Cajsa Wahllund, som ursprungligen var från Värmland och därefter verksam i Åbo. År 1819 flyttade hon till Helsingfors och drev bl.a. ett litet hotell vid Sofiegatan intill Gamla Societetshuset. År 1837 grundade hon ett utvärdshus i Kajsaniemiparken, som fått sitt namn efter henne. Cajsa Wahllund kom under 1800-talet och början av 1900-talet att följas av en rad legendariska krögare från utlandet.
År 1843, samma år som Cajsa Wahllund avled, övertogs Gamla Societetshuset vid Salutorget av tysken Louis Kleineh. Han kom från Rietberg i Westfalen, men hans släkt härstammade ursprungligen från Preussen och hette Kleinheinrich. Kleineh anlände till Finland 1840 och gifte sig med Maria Christina Forsell, som tillhörde en soldat- och borgarsläkt i Fredrikshamn. Paret bodde först på Sveaborg, där Kleineh var ekonomichef vid adelsklubben. Louis Kleineh blev finsk medborgare och paret flyttade snart till Helsingfors.
Louis Kleineh har nämnts som den första verkligt stora företagaren inom hotell- och restaurangbranschen i Helsingfors. Efter den korta vistelsen på Sveaborg öppnade han 1840 ett eget hotell, Hôtel de S:t Petersbourg vid Unionsgatan 30. Kleinehs yrkesskicklighet och energi väckte stor beundran och lade grunden för hans fortsatta framgångar. I slutet av 1843 blev han på grund av sina vunna meriter utsedd till innehavare av Gamla Societetshuset, den tredje i ordningen, efter källarmästare W. Vohs från Hamburg. Samtidigt lämnade han Hôtel de S:t Petersbourg. I sina minnesanteckningar berömmer Zacharias Topelius Kleineh som en betydande källarmästare, som berett honom många glada stunder.
Societetshuset kom att spela en stor roll i huvudstadens kulturliv och blev ett centrum för bl.a. de akademiska festligheterna. Festmiddagen i samband med universitetets 200-årsjubileum 1840 begicks i Societetshuset, och samma år som Kleineh tillträdde som hotelldirektör uppträdde den 22-åriga sångerskan Jenny Lind där. År 1852 uruppfördes Kung Karls jakt, den första inhemska operan, i samma lokaliteter, där även librettisten Topelius och kompositören Fredrik Pacius avtackades. På Societetshuset höll Adolf Erik Nordenskiöld 1857 ett uppmärksammat fosterländskt promotionstal, som ledde till en konflikt med myndigheterna och slutligen till hans landsflykt.
Vid sidan av sin hotellverksamhet vid Unionsgatan, övertog Kleineh somrarna 1841 och 1843 Brunnshusets restaurangrättigheter och övervakade noga att hans gäster iakttog ett hälsosamt mat- och dryckesliv. På förmiddagarna undfägnades gästerna med hornmusik. Kleineh återvände till Brunnshuset så sent som 1853 och fick uppleva badinrättningens sista glansperiod före Krimkrigets utbrott. En koleraepidemi och slutligen kriget hindrade tillströmningen av badgäster från S:t Petersburg. Kleineh satsade emellertid på restaurangrörelsen och började hålla Brunnshuset öppet året runt. För att ytterligare locka besökare till Brunnsparken grundade han 1858 Tivoliteatern, som senare döptes om till Parkteatern, med 500–600 sittplatser i närheten av restaurangen. För en förmånlig entréavgift kunde allmänheten avnjuta små lustspel, dans- och pantomimföreställningar och akrobatik. En uppvärmd bowlinghall öppnades 1859 och blev även den mycket populär. Kleineh avstod 1869 från Brunnshuset och Parkteatern för att ägna sig åt sitt hotell och övriga restauranger. Parkteatern revs 1874, samma år Kleineh gick bort. Då övertogs Brunnshuset av Carl Kämp, grundaren av Hotell Kämp 1887. Hotellet blev en hård konkurrent till Societetshuset.
Louis Kleineh drev Societetshuset till 1861, då han lämnade det för att helt ägna sig åt sitt eget Hotell Kleineh. Efter att en kortare tid ha drivit en källarrestaurang vid Unionsgatan 9 hade Kleineh för 18 000 silverrubel inköpt överstelöjtnant Fredrik Tigerstedts hus i hörnet av Katrinegatan och Norra Esplanaden och där öppnat ett eget privathotell 1851. Hotell Kleineh betraktades länge som stadens finaste hotell och restaurang innan Societetshuset renoverades. Här firades bl.a. Fredrik Cygnaeus 50-årsdag 1857 och här grundades Nyländska jaktklubben 1861. Många sammanslutningar höll sina möten i hotellets intima restaurang.
Orsaken till att Kleineh lämnade Societetshuset ansågs ha varit en protest mot ägarnas beslut att grundrenovera det redan anrika hotellet, som i sin nya skepnad kunde ha blivit en allvarlig konkurrent till hans nya hotell på andra sidan gatan. Han ångrade dock sitt beslut, men för sent. Societetshuset fick en ny krögare, Adolf Holmgren, som drev etablissemanget 1861–1882. Gamla Societetshuset övergick 1902 i stadens ägo, men hotell- och restaurangrörelsen kunde under Wilhelm Noschis d.ä:s ledning fortsätta ända till 1912. Med samma krögare flyttade Societetshuset därefter till sitt senare ställe vid Brunnsgatan, mittemot järnvägsstationen. Wilhelm Noschis, som i hotell- och restaurangbranschen efterträddes av sin maka Anna Noschis och deras son Wilhelm d.y., hade börjat sin karriär som kypare hos Kleineh.
Då Hotell Kleinehs festvåning inte var tillräckligt stor för alla banketter, beslöt Louis Kleineh, som en följd av förlusten av Societetshuset, hyra in sig i Hôtel de Russie i hörnet av Mariegatan och Alexandersgatan. Hotellet var mera känt som Oelzes salong, öppnat 1852 av restauratören Georges Oelze. Den hade en större matsal än Kleinehs hotell, men mindre än Societetshusets. Även Oelzes salong kom att spela en roll i stadens kulturliv. Här uppfördes Topelius Regina von Emmeritz, och universitetets filosofiska fakultet begick 1855, samma år som Kleineh övertog företaget, sin årsfestmiddag här. Bland de större fester som under Kleinehs tid hölls i Oelzes salong kan ytterligare nämnas den sexa med 130 inbjudna gäster som ordnades efter Nya teaterhusets invigning 1866. Då Louis Kleineh gjorde ett försök att återta Societetshuset, meddelade han bl.a. att han för att minska konkurrensen mellan krogarna i de närliggande kvarteren 1862 sålt Hôtel de Russie till konsul Schramm för 30 000 silverrubel.
Kleineh fortsatte emellertid att utvidga sin restaurangrörelse. I den 1866 nyinvigda Nya teatern (från 1887 Svenska teatern) öppnades samtidigt en restaurang, som fram till 1932 hette Operakällaren. Dess första restauratör blev Louis Kleineh, trots att han själv 1850 protesterat emot öppnandet av en restaurang i teaterhuset. År 1871 avstod Kleineh från att förnya sitt kontrakt, vilket tolkades som ett ålderdomstecken. Operakällaren övertogs av Carl Kämp, som började axla Kleinehs mantel som stadens krögarkung. Restaurangrättigheterna till Kapellet i Esplanadens andra ända fick Kleineh 1867. Kapellet hade fått förfalla i början av 1860-talet, men rustades upp och uthyrdes 1867 till Kleineh, som hade erbjudit den största hyressumman, 8 000 mark. Meningen var att han endast skulle få bedriva konditoriverksamhet i Kapellet, men det tog han ingen notis om och övergick till en fullständig restaurangrörelse.
Efter Louis Kleinehs död 1874 drev hans änka Kapellet till 1877 och Kleinehs hotell ett par år till. Hotell Kleineh bevarade ännu i början av 1900-talet sitt rykte av ”höjden av elegans, glans och rymlighet”. Dess sista ägare, letten Heinrich Bitte, drev det till 1935, då Helsingfors stad köpte fastigheten. Sedermera inhystes stadens fastighetsbyrå i den forna hotellbyggnaden liksom stadshuset i Gamla Societetshuset.
Om Louis Kleinehs privatliv finns endast sparsamma uppgifter. Känt för eftervärlden blev det vackra, ljusröda trähus invid Brunnshuset, som han förvärvade 1857. Huset hade byggts 1840, men säkra uppgifter om vem som ritat det finns inte. Det ägdes ännu efter Kleinehs död av hans änka och barn fram till 1928. Byggnaden, som därefter genomgått skiftande öden, inköptes 2000 av nederländska staten och inreddes till ambassadörsresidens.
Kleineh fick mycket beröm för sin yrkesverksamhet, inte endast av Zacharias Topelius. Om hans roll som familjefar finns inga bevarade uttalanden, men säkert är att familjen med inte mindre än nio barn spelade en stor roll. Kändast av barnen blev den fjärde sonen, landskapsmålaren Oscar Kleineh.
Man vet att Kleineh höll fast vid sitt tyska modersmål och upprätthöll intima kontakter med Tyskland, där en av döttrarna var gift. Kleineh sägs också ha varit en mycket aktiv medlem av tyska församlingen i Helsingfors, som han gynnade på olika sätt.
Bengt von Bonsdorff
Louis Gabriel Kleineh, född 1808 i Rietberg i Westfalen, död 1874 i Helsingfors. Gift med Maria Christina Forsell.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Blom, En hovmästare berättar (1952); Finlands Restauratörförening 1904−1929. Jubileumsskrift (1929); A. O. Heikel, Brunnsparkens historia 1834−1886 (1919); S. Hirn, Från värdshus till Grand Hôtel. Hotell och restauranger i Helsingfors före självständighetstiden (2007); A. Krohn, Ikimuistoisessa seurassa. 150-vuotias Seurahuone (1983); E. Lampén, Kleinehs Hotell har upphört. Finlands Hotell-Restaurang-Cafétidning 3/1935; T. Merisalo, Villa Kleinehin rakennushistoria. Villa Kleineh. Kylpyvieraiden kesähuvilasta Alankomaiden residenssiksi (2001); P. Mustonen, Ravintolaelämää. Kulttuurikuvia, nostalgiaa, kulinarismia (1990); M. Pehkonen, Louis Kleineh. Unohtumaton isäntä. Villa Kleineh. Kylpyvieraiden kesähuvilasta Alankomaiden residenssiksi (2001); Y. Soini, Vieraanvaraisuus ammattina I. Kulttuurihistoriallinen katsaus Suomen majoitus- ja ravitsemiselinkeinon kehitykseen (1963); Z. Topelius, Anteckningar från det Helsingfors som gått (1968).
BILDKÄLLA. Kleineh, Louis G. Museiverket.