SLOTTE, Alexander


(1861–1927)


Författare, pedagog, publicist


Alexander Slotte var folkskollärare, journalist och teaterkritiker. Han var en av de drivande krafterna bakom Folkteatern under 1900-talets första år. Han skrev dramatik, prosa och lyrik. Det är främst som lyriker han har blivit känd för eftervärlden. Hans visor i folkton hör till det centrala i den finlandssvenska musikrörelsen.

 

Mathias Alexander Slotte föddes i Nedervetil som son till bonden, häradsdomaren och bondeståndets talman Carl Johan Slotte och dennes hustru Anna-Lisa Varila från Kaustby. Som tolvåring sändes Alexander till den högre elementarskolan i Gamlakarleby, därifrån han utexaminerades våren 1878. Han fortsatte sin skolgång i Åbo, där brodern Karl Fredrik sedan 1876 verkade som lärare i matematik och fysik vid realskolan. Det var under skoltiden i Åbo som Alexanders litterära och konstnärliga ambitioner vaknade under inflytande av skolkamrater som odlade verskonst och prosa, bland dem Volmar Lindman, som redan under skoltiden debuterade med diktsamlingen Skuggor och dagrar (1881).


 

I likhet med studentavdelningarna vid denna tid bestämde sig också gymnasisterna för att samla folksagor, sägner och ordstäv i bygderna. När Slotte i juli 1881 befann sig i Nedervetil, skriver han i ett brev till Volmar Lindman att han kände till en mängd sagor som han när som helst skulle kunna skriva ned. Han berättar också, att han inspirerad av den vackra naturen i Nedervetil hade skrivit dikter. Andra inspirationskällor var spirande förälskelser och hemortens ståtliga bröllopsfestligheter – ämnen som Slotte senare ofta återkom till i sin diktning.


 

Våren 1882 avlade Alexander Slotte studentexamen vid universitetet i Helsingfors. Han inskrevs vid universitetet och började lovande med att avlägga den obligatoriska preliminärexamen i teologi – fadern ville att han skulle bli präst. Han åhörde föreläsningar i latin samt 1700-­talets litteratur och historia; senare tillkom filosofi, psykologi och estetik. Efter tre år kunde han likväl inte visa upp några konkreta resultat av studierna, vilket ledde till att fadern drog in sitt understöd.


 

Som nybliven student hade Alexander Slotte engagerat sig i studentlivet. Inom den Österbottniska studentavdelningen fördes en hård kamp om det svenska språkets ställning. Slotte sällade sig utan att tveka till de svensksinnade. Redan under skoltiden i Åbo hade han proklamerat att han var svekoman. Vid denna tid utgav avdelningen två tidskrifter, den finska Tellervo (senare Joukahainen) och den svenska Sampsa Pellervoinen, i vilken Slotte bidrog med en artikel ”Om folklynnet i Nedervetil”. Men då tidningens redaktion började försvåra införandet av svensksinnade bidrag, beslöt en falang som kallade sig Uleåborgare-Wasaiter för att utge en egen handskriven tidning. Till redaktörer utsågs den 14 oktober 1882 Alexander Slotte och E. R. Wangel. Under hösten 1882 utkom två nummer, under vårterminen 1883 fem. Under sitt korta gästspel i U.W. hann Slotte också bli invald i en kommitté för insamling och utgivande av folkvisor och folksagor. Studenternas uppteckningar tillföll senare Svenska litteratursällskapet i Finland.


 

Läsåret 1885–1886 verkade Slotte som lärare i matematik och naturalhistoria vid lyceet i Gamlakarleby. Efter terminens slut reste han till Helsingfors, där han 1886–1887 gick i Svenska teaterns elevskola. På programmet fanns bl.a. dansken Edvard Brandes En förlovning, som hade översatts av Alexander Slotte. När stycket uppfördes på Svenska teatern spelade Slotte den unge grevens roll och fick beröm av bl.a. Gustaf Cygnaeus i Åbo Tidningar.


 

Då framgången som skådespelare ändå inte blev den han hade hoppats på – man har antagit att Slottes finlandssvenska med en något dialektal klang inte uppskattades av den tidens rikssvenska ­regissörer – skrev han i november 1887 in sig i universi­tetets matematisk-natur­vetenskapliga fakultet. Redan i mars 1888 anställdes han som lärare vid Helsingfors stads svenska folkskolor. I nästan fyra decennier skötte han denna syssla. Sitt livsverk utförde han vid Nikolaigatans (senare Snellmans­gatans) folkskola. Åren 1890–1893 verkade han även som lärare vid Konstföreningens centralskola.


 

Vid sidan av sin lärargärning var Slotte 1890–1907 litteratur- och teaterkritiker vid Hufvudstadsbladet. Men skådespelarplanerna kunde han inte släppa. År 1896 studerade han scenkonst i Tyskland och Danmark. Och 1902 fick han en ny chans vid Svenska folkteatern, som grundats 1899. Syftet var att spela finlandssvensk folklig teater för en bredare publik. Slotte blev en av de drivande krafterna. Under åren 1902–1904 var han scenisk ledare och biträdande direktör. Han verkade också som lärare vid Svenska teaterns elevskola.


 

År 1906 anställdes Alexander Slotte som sekreterare vid Finlands allmänna slöjdförening, där han stod för en banbrytande insats. Föreningen strävade efter att återuppliva den gamla hemslöjden genom att anordna kurser, tävlingar, sammanställa betänkanden m.m. Föreningens betydelse för hemslöjdens status och utveckling i Finland har varit stor. Finska handarbetets vänner är en direkt avläggare till Slöjdföreningen.


 

Det var som dramatiker Alexander Slotte gjorde sin litterära debut på 1890-­talet. Hans första skådespel var En svag stackare, som hade premiär den 11 november 1892. Det blev en framgång, som gav Slotte större tyngd som teaterkritiker. Hans andra skådespel, Halfdan skald från 1896, är ett vikingadrama, där handlingen är förlagd till Snappertuna kungsgård. Här visar författaren stor historisk beläsenhet. Hans djupa beundran för den germanska forntiden kommer tydligt till uttryck, liksom i hans dramatiska dikt, Bengt Sved, ett äktenskapsdrama som hade premiär på Runebergsdagen den 5 februari 1898 och som också det mottogs välvilligt av publiken, även om en del kritiker ansåg att författaren hade överromantiserat handlingen.


 

Slottes främsta drama, Den stora islossningen, hade premiär på Svenska teatern i Helsingfors den 15 november 1910. Slotte skriver i inledningen att han i sitt författarskap hade motiverats av ett starkt intresse för att bevara svensk kulturhistoria i Finland. Han hade därför infogat folkkulturella seder och en del lyriska partier i folkviseton. Handlingen är förlagd till 1900-talets första årtionde och utspelas i Slottes hemtrakt. Pjäsen genomsyras av en rädsla för att det svenska språkets och den nedärvda kulturens ställning skulle försvagas som en följd av industrialiseringen, socialismen och den finska inflyttningen i tidigare rent agrara och svenska miljöer. Dramat fick beröm för sina fina personteckningar. Däremot fann kritiken den politiska beskrivningen alltför grund och svartvit. Också Slottes strävan att lyfta in med folkloristiska element kritiserades för att splittra helheten och dramatiken. Mottagandet var ändå till övervägande del positivt, och Slotte hade gjort sig ett namn som skådespelsförfattare.


 

Upplägget i Den stora islossningen var inspirerat av Slottes verksamhet inom föreningen Brage (grundad 1906), vars uppgift var att vårda och främja den svenska kulturen i Finland sådan den kommer till uttryck i diktning, sed, musik, dans och lek. Alexander Slotte blev medlem 1907. I två decennier var han en hängiven brageit, en stor del av denna tid som styrelseledamot. Han deltog i Brages samkväm, där han bl.a. framförde bygdemålsberättelser. När Brage 1908 utlyste en dramatisk pristävlan deltog Slotte under pseudonymen Sebastian Friis och vann första pris med folkpjäsen Nej ta hålen nan målar min stugå rö! som var skriven på Gamlakarlebymål. Pjäsen inövades av Slotte ”som själv på ett utmärkt sätt kreerade huvudrollen”. När Brages dramatiska verksamhet organiserades 1914 blev Slotte regissör för den dramatiska sektionen.


 

Den stora islossningen upptog lyriska partier i folkviseton – dels texter till folkmelodier som Slotte kom ihåg från sin ungdomstid i Nedervetil, dels texter för tonsättning. Han inledde nu sitt sam­arbete med Brages ordförande Otto Andersson, som tonsatte tre dikter och ­arrangerade musiken till dramat. Nu hade Alexander Slotte och Otto Andersson etablerat ett samarbete som skulle knyta dem till varandra ända fram till Slottes död 1927 och som skulle resultera i en helt ny lyrisk-musikalisk genre av stor betydelse för den finlandssvenska identiteten.


 

Den 29 november 1913 utkom Toner från stugor och stigar. Häftet upptog femton dikter till folkmelodier – nio är skrivna av Slotte, fem av Ernst V. Knape och en av Jonatan Reuter. Den lyrik som ingår i detta lilla dikthäfte intar en framskjuten plats inom den finlandssvenska poesin. Knappast någon senare diktsamling har haft så stor betydelse för uppbyggandet av en finlandssvensk identitet och en särskild finlandssvensk sångrepertoar.


 

I en särställning när det gäller folklig förankring står ”Slumrande toner”. Denna nationalromantiska hymn skapades som lystringssång för Brage och kan beskrivas som en poetisk omarbetning av Brages stadgar.


 

Verksamheten inom Brage inspirerade också Slotte som berättare, vilket tydligt framgår av hans novellsamlingar, som ofta betecknas som bygdeberättelser från Österbotten. Berättelserna sprudlar av livsglädje, humor, träffande personkaraktäristik och hejdlös berättarglädje. Med Karleby­bor och andra (1912), slog han igenom som berättare. Samlingen är en av de bästa folklivsskildringar som skrivits på svenska i Finland. Elva år senare kom Solskensfolk och andra berättelser (1923). Båda blev försäljningsframgångar och utkom i flera upplagor.


 

Alexander Slotte var mycket uppburen av sin samtid. Inom Brage var han föremål för tacksam hyllning, då man tidigt insåg den stora betydelse han haft för spridning av Brageidén. Men han åtnjöt också allmänhetens gunst. När hans samlade dikter, Sånger och Syner, utkom till julen 1918, följde Brage påpassligt upp framgången med en Slotteafton på Svenska teatern valborgsmässoaftonen 1919. Salongen var slutsåld trots höjda priser. Succén var given och tidningarnas referat tog personkultsliknande former. Att Alexander Slottes diktning inte fallit i glömska visar den stora mängd kompositioner, nyarrangemang, konserter, skiv- och not­utgåvor som Slottes diktning inspirerat till under sent 1900-tal och tidigt 2000-tal.


 

Ann-Mari Häggman


 

Mathias Alexander Slotte, född 7.4.1861 i Nedervetil, död 3.4.1927 i Helsingfors. Föräldrar lantdagsmannen Carl Johan Slotte och Anna-Lisa Varila. Gift 1890 med Maria Feodorovna Golovatscheff.


 

PRODUKTION. Bengt Sved. Dramatisk dikt (1898); Nej, ta hålen nan målar min stugå rö! Bemböling på Gamla Karleby-mål i tre akter af Sebastian Friis (1909, premiär 1908); Utvandrare. Skådespel i tre akter (1909); Den stora islossningen. Skådespel i fyra akter (1912, premiär 1910); Lähdetään Amerikkaan! Laulunsekainen 1:näytöksinen huvinäytelmä (1910); Karlebybor och andra. Historier ur allmoge- och småstadslifvet (1912); Toner från stugor och stigar. Dikter till folkmelodier (tills. med A. Slotte, E. V. Knape och J. Reuter, 1913); Två skådespel (1914; En svag stackare, premiär 1892 och Halfdan Skald, premiär 1896); Bröllopssvit. Tio dikter till folkmelodier tillegnade Brage af Alex. Slotte (1916); Sånger och syner. Helsingfors och Stockholm (1918); Utvandrare. Folklivsbild i en akt (1922); Solskensfolk och andra berättelser (1923); ”Simon Kangur”, Åbo Underrättelser (1923, ­novellpristävlan).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Andersson, Alexander Slotte. Minnesruna. Budkavlen 3 (1927); O. Andersson, Finländsk folklore (1967); O. Andersson, När spelmanslåten blev dikt. Budkavlen 1969–1970 (1971); J. J. Huldén, Österbottningar i vardagsdräkt (1934); A.-M. Häggman, Sångerna som gav finlandssvensk identitet. Folk och musik. Publikationer utgivna av Finlands svenska folkmusikinstitut 22 (1996); R. Mannil, Alexander Slotte som folkbildare. Kalender utgiven av Svenska folkskolans vänner (1971); L. Sandbacka, Alexander Slotte. Slumrande toners skald (1981).


 

BILDKÄLLA. Slotte, Alexander. Foto: Ateljé Nyblin. Museiverket.