Björn Landström är känd framför allt för sina populärvetenskapliga böcker om fartyg och upptäcktsresor. Kännetecknande för hans verk i genren är kombinationen av åskådliga illustrationer och en vetenskapligt välgrundad text, som inte utesluter personliga bedömningar. Landström skrev också reseskildringar och romaner med segling och nautiska upptäcktsfärder som tema.
Björn Landström föddes i Kuopio men växte upp i Helsingfors. Efter sju klasser i Svenska normallyceum tjänstgjorde han en tid som affärsdekoratör och gick en reklamkurs i Stockholm. Under några år före och efter kriget verkade han i reklambranschen, bland annat som tecknare och som konstnärlig chef för Tauchers reklam i Helsingfors. Landström hade mångsidiga kulturintressen och ägnade sig vid sidan av reklamarbetet både åt författarskap och åt fritt konstnärligt skapande. Han intresserade sig även för teaterkonsten och arbetade både som scenograf och som regissör, och författade också själv ett skådespel, Vem är du? (1944), som uppfördes på en mindre scen i Stockholm.
Tillsammans med en rad andra likasinnade tog han initiativ till tidskriften Litteratur ‒ konst ‒ teater, som under några år utkom med respektive kalenderår i titeln. Han medverkade själv med teaterkritik och konstnärlig utsmyckning. Som ett slags kritiskt inlägg i debatten om den modernistiska dikten sammanställde han på en vecka diktsamlingen Justnuet (1946) och gav ut den under pseudonym. Trots den parodiska avsikten saknar samlingen inte helt poetiska kvaliteter. Han gjorde också bokomslag och arbetade som illustratör och som fri konstnär. Under 1940-talet framträdde han fyra gånger med separatutställningar.
Landström var redan som ung intresserad av att uttrycka sig både i ord och i bild. Under kriget var han frontkorrespondent och sårades allvarligt 1942. Samma år utkom hans första roman, Ågatan 8. Under sjukhusvistelsen och rekonvalescensen började han illustrera sagor och dikter. År 1944 utkom Den gamla sagan om prinsessan Törnrosa och året därpå ett illustrerat urval klassiska sagor. Ett par år senare förelåg hans illustrationer till Runebergs Idyll och epigram. På några separatutställningar mellan 1941 och 1948 förevisade han originalen till dessa och en rad andra illustrationsarbeten och porträtt vid sidan av oljemålningar och gouacher med fria motiv.
Utställningarna mottogs av kritiken med viss tveksamhet; man prisade hans skicklighet att realistiskt återge figurer och föremål, men ställde sig kritisk till hans färgsinne och måleriska grepp. Sigrid Schauman kallade hans tecknarskicklighet rentav för fenomenal, medan hon fann hans färgkänsla svag. Hans målningar kallade hon färglagda teckningar. Bäst ansågs Landströms talang komma till sin rätt i sagoillustrationerna, som dock beskylldes för starkt beroende av vissa förebilder, framför allt John Bauer.
Ett levande intresse för båtar och segling gav under de följande åren stoff till några skildringar av segelfärder, samtidigt som Landström under sitt dagliga värv som reklamtecknare förfinade sin känsla för formen och kompositionen. Han fördjupade sig också i seglandets historia och i båtars konstruktion. Under detta studium upptäckte han att det inte existerade något översiktsverk över båtbyggeriet genom tiderna, och beslöt därför att själv göra ett sådant. En förläggare fann han i Stockholm, dit han flyttade för att slutföra arbetet och övervaka produktionen. Boken kallade han helt enkelt Skeppet, och den visade sig bli en internationell bästsäljare, småningom översatt och utgiven på sammanlagt 13 språk. Den skildrar fartygens och skeppsbyggeriets historia från egypternas papyrusbåtar till 1900-talets tankfartyg och atomdrivna ubåtar.
För illustreringen av ett populärvetenskapligt arbete om båtar och sjöfart passade Landströms precisa teckningsstil ‒ som han själv kallade ”stiliserad naturalism” ‒ förträffligt. Hans bilder är minutiöst utförda, ofta med varje plugg i bordläggningen och varje söm i seglen inritad. Vissa teckningar är gjorda i det närmaste som konstruktionsritningar, på andra är skeppen insatta i måleriska miljöer och återgivna ur ibland nog så dramatiska vinklar. För bilderna av några mera betydande fartyg hade Landström byggt modeller, som han sedan kunde teckna av ur olika vinklar. De olika fartygstyperna beskrivs utförligt och åskådligt.
Framgången med Skeppet lockade till en fortsättning. Columbus hade från början varit den upptäcktsresande som Landström i främsta rummet intresserade sig för, men som ett slags förarbete gjorde han boken Vägen till Indien, där han skildrar de föregående upptäcktsresornas historia, från egypternas färder utmed Afrikas östkust till det som de kallade landet Punt fram till portugisernas expeditioner utmed kontinentens västra kust ned till Godahoppsudden. Medan Skeppet i hög grad bestod av byggnadstekniska beskrivningar och terminologiförklaringar är Vägen till Indien mera en historisk skildring av expeditionerna. Medan bilder av människor knappast alls förekom i Skeppet och även landskapsvyerna var fåtaliga, blev sådana nu en väsentlig del av den typografiska helheten. Därtill kom en rad instruktiva och vackert ritade kartor.
Lika delar äventyrsskildring och faktabakgrund präglar också Landströms följande bok, berättelsen om Columbus västliga upptäcktsfärder. Också denna bok blev en stor försäljningsframgång och gavs ut på flera språk. Återigen firade Landströms illustreringsmetod triumfer. Tonvikten har här förflyttats till själva berättelsen, som huvudsakligen bygger på tidigare publicerade samtida dokument, framför allt Columbus egna dagboksanteckningar och brev. Helheten blir en medryckande berättelse, populärt skriven men med forskarens kritiska kommentarer interfolierade.
Landströms kanske mest vetenskapliga arbete är Egyptiska skepp, där han utifrån personliga studier på ort och ställe noggrant utreder den egyptiska sjöfarten i alla dess former. För detta arbete tillbringade Landström långa perioder i Egypten och medverkade bland annat till rekonstruktionen av ett faraonskepp som man grävt fram invid Cheops pyramid. Som expert på egyptisk sjöfart gick han också i polemik mot Thor Heyerdahl, vars äventyr med papyrusflotten Ra han utdömde som vetenskapligt ohållbara.
Det internationella renommé som fartygsexpert Landström fått genom dessa arbeten gav honom talrika beställningsuppdrag i vilka han delvis använde tidigare publicerat material. Redan för boken Skeppet hade han gjort omfattande studieresor. Personlig bekantskap både med museala samlingar och med de miljöer han skildrade var en viktig förutsättning både för hans författarskap och för de modellkonstruktioner han utförde för illustreringen. Åren 1967–1968 gjorde han, delvis med tanke på ett planerat verk om Magellan, en resa i dennes kölvatten, om vilken han rapporterade i boken Reseskildring.
I romanerna Havet utan ände och Vägen till Vinland satte Landström med fantasins vingar kött och blod på skildringen av upptäcktsresandets vedermödor. Hans skönlitterära språk är, liksom illustrationerna, detaljrikt, präglat av en nykter saklighet och en viss ålderdomlighet i stilen.
Sin kunskap om fartygsbyggen fick Landström utnyttja och komplettera under ett par år som forskare och tecknare vid Wasavarvet i Stockholm. Han bidrog till arbetet med att rekonstruera det örlogsskepp som hade förlist i samband med sin sjösättning i Stockholm 1628 och som lyftes 1961. Enligt Landström kallades det ursprungligen ”Vasan”. Resultatet blev verket Regalskeppet Vasan från början till slutet. I den återigen förnämligt illustrerade boken hävdar Landström att skulden till att skeppet kantrade trots relativt svag vind var kung Gustav II Adolfs krav att det skulle förses med dubbla kanondäck, vilket gjorde skeppet alltför rankt. Boken erhöll ett positivt mottagande även om en viss kritik anfördes mot Landströms teorier.
Mellan arbetet på de stora praktverken fick Landström rum för talrika mindre uppdrag, illustrationer, bokomslag och aldrig slutförda större bokprojekt. Ett slags sammandrag av sitt livsverk ger Landström i boken Självporträtt, där han redogör för tillkomsten av sina böcker. Han går också till rätta med sina kritiker, men medger samtidigt vissa brister, framför allt ifråga om satsningen på hans sista stora arbete, illustreringen av Kalevala, som fick ett närmast mördande mottagande. Här liksom i fråga om hans skrifter i övrigt låg hans styrka i en minutiös noggrannhet och en klar åskådlighet i framställningen av bruksföremål och klädedräkter, medan de levande gestalterna tyngs av en torr stelhet i utförandet. Landströms avsikt hade varit att göra betydligt fler illustrationer, men han bröts under arbetet ned av en svår sjukdom. De existerande bilderna sammanställdes genom förlagets försorg till en bok som ganska snart föll i glömska, fastän den ägnades rikligt med förhandsreklam och utkom till Kalevalajubileet 1985.
Som erkänsla för sina insatser som forskare i nautisk historia promoverades Landström 1971 till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Samma år tilldelades han Pro Finlandia-medaljen. Sedan 1986 har föreningen för grafiska formgivare årligen utdelat ett Björn Landström-pris. Sitt nautiska bibliotek, frukten av ett livslångt samlande av litteratur om skepp och segelfärder, donerade Landström 1987 till Åbo Akademi.
Erik Kruskopf
Björn Olof August Landström, född 21.12.1917 i Kuopio, död 7.1.2002 i Helsingfors. Föräldrar byggmästaren Artur Landström och Ester Åberg. Gift 1939 med Else Grönros.
PRODUKTION. Ågatan 8 (1942); Justnuet (under pseud. Karl-Stefan Stenman, 1946); Regina och Gullkronan (1951); Skeppet i flaskan (1952); Havet utan ände. En roman om den första världsomseglingen (1953); Vägen till Vinland (1954); En liten bok om vackra båtar (1955); Skeppet. En översikt av skeppets historia från den primitiva flotten till den atomdrivna ubåten i ord och bilder (1961); Vägen till Indien (1964); Columbus. Historien om amiralen över oceanen Don Cristóbal Colón och hans resor den västliga vägen till Indien (1966); Reseskildring. Rapport från en resa till världens ändar, september 1967–april 1968 (1968); Seglande skepp (1969); Egyptiska skepp 4000–600 f. Kr. (1970); S:t Johanneslogen S:t Augustin 1923–1973 (1973); Seglande skepp från papyrusbåtar till fullriggare i ord och bilder (1978); Regalskeppet Vasan från början till slutet (1980); Självporträtt (1987). Illustrationsarbeten: Den gamla sagan om Prinsessan Törnrosa (1944); J. L. Runeberg, Idyll och Epigram (1947); Stjärnöga (1948); Det var en gång. Illustrationer till sagor av bl.a. bröderna Grimm, H. C. Andersen, Tove Jansson, Astrid Lindgren (1975); Kalevala (1985).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hufvudstadsbladets klipparkiv; Brages pressarkiv, Helsingfors. Sigrid Schauman, Svenska Pressen 6.11.1945.
BILDKÄLLA. Landström, Björn. Foto: Jouko Leskelä, 1980. Uusi Suomis bildarkiv.