Willy Kyrklund hör till de författare som hellre ställer frågor än formulerar svar och hans författarskap blev med åren allt stramare. Med sin vassa ironi, sin brottning med de existentiella frågorna och sin underfundiga humor nådde han med åren en bred publik i både Sverige och Finland. Han skrev ofta med utgångspunkt i grekisk myt, sufisk poesi och hinduisk mystik, och använde sig gärna av sina kunskaper i naturvetenskap och matematik för att diskutera etiska problem och ifrågasätta rådande sanningar och ideologier.
Paul Wilhelm (Willy) Kyrklund föddes i Helsingfors men flyttade i tioårsåldern tillsammans med sin familj till Harlu i Karelen i samband med att fadern fått anställning som driftsingenjör på en cellulosafabrik. Skolgången fullföljde Kyrklund vid Svenska normallyceum i Helsingfors, vilket innebar att han under terminerna bodde som inackorderad, bland annat hos poeten, översättaren och antikforskaren Emil Zilliacus, vars son Benedict var jämngammal med författaren.
Efter studentexamen 1938 bedrev Kyrklund studier bland annat i estetik för Hans Ruin och i matematik vid Åbo Akademi, samt i juridik och filosofi vid Helsingfors universitet. Ett viktigt inflytande hade professor Eino Kailas föreläsningar om den logiska empirismen. Särskilt betydelsefull blev de logiska empiristernas uppfattning om vad språket kan och inte kan uttrycka. Till det obeskrivbara hör enligt dem framför allt kvaliteten hos känslor och upplevelser. Kärnan i Kyrklunds prosa är inte sällan en smärtsam tystnad, som står i stället för rörelser i det inre som språket inte förmår beskriva.
Willy Kyrklunds studier blev avbrutna då han 1940 blev inkallad till krigstjänst med tjänstgöring som stabsskrivare vid artilleristaben i Vasa. Erfarenheten av Finlands två krig verkar ha fått en formande betydelse för hans kommande författarskap. Kyrklunds avsky för den västerländska samtidens nationalistiska självgodhet ledde till ett intresse för utomeuropeiska kulturer och språk; bland annat inledde han vid mitten av 1940-talet på egen hand studier i arabiska. Oviljan inför kriget verkar också ha varit en bidragande orsak till att han i februari 1944 valde att flytta till Sverige efter att ha beviljats ett vistelsestipendium vid Stockholms högskola. Svenskt medborgarskap erhöll Kyrklund 1950.
Upplevelsen av att tvingas underordna sig krigsmaktens värderingar och intressen tycks också ha gett de första impulserna till Willy Kyrklunds skönlitterära författarskap. ”Det var för att undkomma mina officerare som jag började skriva, jag upptäckte att jag skapade något som gjorde mig fri från dem som bestämde över mig”, har han sagt i en intervju. Skrivandet resulterade till en början i novellen ”Prognos negativ”, som 1945 vann första pris i det svenska förlaget Åhlén & Åkerlunds novellpristävlan, och sedermera infogades i novellsamlingsdebuten Ångvälten (1948).
Kyrklunds fyrtiotalsproduktion omfattar utöver debutnovellerna också romanen Tvåsam (1949). Här kombineras ironisk kritik av en byråkratisk och konformistisk samtid med filosofisk spekulation, patosfyllda lyriska infall och en halsbrytande drift med litterära genrekonventioner. Textens stilistiska experiment, dess mångtydighet och existentiella problematik ger den en viss likhet med annan svensk fyrtiotalistisk prosa, t.ex. med den hos Lars Ahlin och Lars Gyllensten.
Kyrklunds egentliga genombrott kom 1951 med Solange, den kanske mest lästa av hans romaner. Den skildrar den unga kvinnan Solanges försök att hålla sina drömmar och sin sårbarhet levande i ojämn kamp med den svenska femtiotalsvardagens praktiska realiteter. Vid sin sida har hon Hugo, som valt underkastelsens strategi och talar för en självförnekande överlevnadshållning.
Vid slutet av 1940-talet bildade Willy Kyrklund familj, arbetade vid sidan av författarskapet som räknebiträde vid Lidingö stadsingenjörskontor och fortsatte sina studier, bland annat i matematik, naturvetenskapliga ämnen och semitiska språk. Han läste arabiska vid Uppsala universitetet för professor H. S. Nyberg, och avlade 1953 filosofie kandidatexamen med ryska och kinesiska som kompletterande ämnen. Till de språk Kyrklund tillägnat sig hör också grekiska, persiska och sanskrit.
Studiet av de orientaliska språken och kulturerna har haft ett tydligt genomslag i Kyrklunds produktion från och med femtiotalet. Den dubbelbottnade Mästaren Ma (1953) hör till Kyrklunds mest centrala verk. Boken är uppbyggd kring Mästarens utsagor, som kommenteras och diskuteras både av den verklighetsnära hustrun Yao och ur ett senare perspektiv av den sakligt torra filologen Lin. Resultatet är en parodi på den teologisk-religiösa textkommentarens lärda genre, en pastisch på kinesisk filosofi, som också lyckas förmedla Kyrklunds egen, djupt pessimistiska världsbild.
1950- och 1960-talen tillbringade Willy Kyrklund i stor utsträckning på resor. Ett resestipendium från Bonniers förlag möjliggjorde 1951 en resa som sträckte sig från Marocko längs Nordafrikas kust till Turkiet, Irak, Iran och Indien, där han stannade en längre tid. Ett drygt år vid mitten av 1950-talet var författaren tillsammans med sin familj bosatt på ön Nisyros i den grekiska arkipelagen, en period som finns beskriven i Aigaion (1957). I Till Tabbas (1959) blandas intryck från Iran med tankar kring den sufiska poesin. Genom sin vardagsnärhet och sin uppmärksamhet på den levande kulturen har Kyrklunds reseskildringar varit stilbildande för senare svenska författare.
Kyrklunds resor och hans förtrogenhet med de orientaliska och bysantinska kulturerna gör sig gällande också i novellsamlingarna Hermelinens död (1954) och Den överdrivne älskaren (1957). Men samlingarna präglas ändå av en ironiskt beskriven modern nordisk vardag, som ibland föranlett jämförelser mellan Kyrklunds tidiga novellistik och två andra samtidsskildrare, Hjalmar Söderberg och Runar Schildt.
År 1964 gav Willy Kyrklund ut ett av sina mest omdiskuterade verk, Polyfem förvandlad. Det är ett montage bestående av korta prosastycken, som kretsar kring konsekvenserna av författarens reduktiva språksyn. Kyrklund använder sig av både autentiska och omdiktade grekiska myter, av fabler och folksagor, hinduisk tradition och vispastischer för att presentera sin sak: en förtvivlad insikt om att språket inte räcker till för att beskriva vad det djupast sett innebär att lida eller älska, och en vision av människans jag som en hjälplös projektionsyta för ständigt växlande, kulturellt betingade bilder.
I Den rätta känslan (1974) återkommer Kyrklund till känslolivet, och granskar nu med ett mera stramt tonfall de regler som omgärdar det. I berättelsens och betraktelsens form ger han exempel på ”de felaktiga känslorna”, känslor som i sitt sociala sammanhang anses vara överdrivna, omotiverade eller missriktade.
Kyrklunds förtrogenhet med den persiska och arabiska kulturen fungerar som en självklar klangbotten ännu i Den rätta känslan, men efter en resa till Pakistan i slutet av 1970-talet ansåg sig författaren tvungen att ta ett symboliskt avsked från orientalistiken. Problemet var den stigande religiösa vågen inom islam, som Kyrklund med sin ovilja mot överordnade ideologier hade svårt att försona sig med.
Från 1980-talet tas de existentiella frågeställningarnas kontrapunkt därför, förutom ur den grekiska och bibliska mytologin, allt oftare också från något annat kunskapsområde, som biologin, fysiken eller matematiken. Under slutet av 1950-talet arbetade Willy Kyrklund med programmeringen av den första svenska datamaskinen BESK (binär elektronisk sekvenskalkylator) vid Tekniska högskolan i Stockholm, och hans matematiska kunnighet kan spåras i författarskapet, särskilt i berättelsesamlingen 8 variationer (1982).
I den till stora delar essäistiskt resonerande Om godheten (1988) presenterar Kyrklund med en både förtvivlad och road gest människan som en biologisk varelse vars moraliska beteende betingas av överlevnadsdriften. Till hans produktion under 1980-talet hör också Elpënor (1986), som är en omskrivning av Odysséen, ur den i Homeros epos helt obetydliga roddaren Elpënors synvinkel.
Kyrklund skrev utöver sitt prosaförfattarskap också dramatik, som har iscensatts både på mindre experimentscener och på Kungliga dramatiska teatern i Stockholm, samt omarbetats för radio. Bland hans pjäser kan särskilt Euripideskommentaren Medea från Mbongo (1967), Gudar och människor (1977) och Zéb-un-nisá (1978) nämnas. Den sistnämnda diskuterar konflikten mellan poesi och verklighet med utgångspunkt i ghaseln, en traditionell persisk diktform, och brukar i den kommenterande litteraturen anses vara slutpunkten för det orientaliska inslaget i Kyrklunds produktion.
Kyrklunds författarskap, som från början blev välvilligt mottaget, men på femtio- och sextiotalet i recensioner och intervjuer ibland uppfattades som exklusivt, fick under 1980- och 1990-talen ett allt mer reservationslöst erkännande i den svenska litterära offentligheten. Härom vittnar också de prestigefyllda pris och utmärkelser som han mottog på senare år, bl.a. Gerard Bonniers pris 1989, Pilotpriset 1990, Aniarapriset 1997 och Svenska Akademiens stora nordiska pris 2001. År 1995 utnämndes han till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet.
På grund av sin finländska bakgrund och genom att hans verk publicerades parallellt på Bonniers och Schildts förlag t.o.m. 1954 (med undantag för debutnovellerna), uppfattades Kyrklund under femtiotalet fortfarande som en naturlig del av det finlandssvenska litterära sammanhanget. På senare år uppmärksammades han åter av Svenska Finlands folkting, vars förtjänstmedalj han tilldelades 2001.
Också på finskt håll har Kyrklund varit läst och uppskattad. Delar av produktionen har översatts till finska av bl.a. poeterna Eeva-Liisa Manner, Pertti Nieminen, Pentti Saaritsa och Brita Polttila. Enskilda verk finns också tillgängliga på danska, tyska, franska, grekiska, ryska och tjeckiska.
Daniela Floman
Paul Wilhelm (Willy) Kyrklund, född 27.2.1921 i Helsingfors, död 27.6.2009 i Uppsala. Föräldrar filosofie magister, ingenjör Gunnar Kyrklund och Ingeborg Hörhammer. Gift med (1) Birgitta Persdotter Ekwall 1945, (2) Karin Kebbon 1982.
PRODUKTION. Ångvälten och andra noveller. Stockholm (1948); Tvåsam. Stockholm och Helsingfors (1949); Solange. Stockholm och Helsingfors (1951); Mästaren Ma. Stockholm och Helsingfors (1952); Hermelinens död. Stockholm och Helsingfors (1954); Aigaion. Stockholm (1957); Den överdrivne älskaren. Stockholm (1957); Till Tabbas. Stockholm (1959); Polyfem förvandlad. Roman. Stockholm (1964); Från Bröllopet till Medea. Tre pjäser. Stockholm (1967); Den rätta känslan. Stockholm (1974); Gudar och människor. En myt. Stockholm (1977); Zéb-un-nisá. En anekdot. Stockholm (1978); 8 variationer. Prosa. Stockholm (1982); Elpënor. Stockholm (1986); Om godheten. Stockholm (1988); Prosa. Stockholm (1995); Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar. Stockholm (1996).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Andersson, Rivalitet, våld, revolt. Kain och Abel hos Willy Kyrklund, Bengt Anderberg, Lars Gyllensten. Skellefteå (2004); G. Arrias, Jaget, friheten och tystnaden hos Willy Kyrklund. Göteborg (1981); G. Bäck, Ord och kött. Till teaterns fenomenologi med Larssons och Kyrklunds Medea. Göteborg (1992); P. R. Norlen, Genre, Intertexts, and Play in the Short Prose of Willy Kyrklund. Seattle (1995); P. Norlén, “Textens villkor.” A Study of Willy Kyrklund’s Prose Fiction. Stockholm (1998); Skeptikerns dilemma. Texter om Willy Kyrklunds författarskap. Red V. Papageorgiou. Stockholm (1997); O. Widhe, Vandringar. Willy Kyrklunds trolösa estetik. Göteborg (2002); O. Widhe, Främlingskap. Etik och form i Willy Kyrklunds tidiga prosa. Göteborg (2005); S. Wistrand, Människans villkor. En studie i Willy Kyrklunds författarskap 1948–1957. Örebro (1979).
BILDKÄLLA. Kyrklund, Willy. Foto: Mikael Norrman, 1987. Uppsala universitetsbibliotek/Kart- och bildenheten.