När Lasse Mårtenson på 1960-talet spelade och sjöng sig in i den finländska underhållningsmusikens historia var han något av en främmande fågel. Rikt musikaliskt begåvad, med en ledig, internationell stil, blev han mycket populär och charmerade lyssnarna över språkgränserna. Men tiden skulle snart visa att rollen som estradartist bara var en del av det som musikern, sångaren, komponisten, skådespelaren, författaren och producenten hade att ge Finlands musikliv.
Lars Anders Fredrik Mårtenson föddes i Helsingfors 1934 och växte upp i en musikalisk familj. Fadern Elis Mårtenson var organist och professor vid Sibelius-Akademin, modern Eini sopran och musikpedagog. Det föll sig naturligt att också Lasse sökte sig till musiken. Repertoaren blev dock en annan än föräldrarna önskat sig, det var inte den klassiska musiken som lockade Lasse, utan jazzen. Redan under skoltiden spelade han i olika jazzband, inspirerad musik han hört i radioprogram från utlandet.
År 1949 deltog Lasse Mårtenson och The New Orleans Creole Stompers i en orkestertävling. Bandet vann och Lasse fick solistpriset. Följande år i Stockholm vann han pianoklassen i tävlingen Nordisk Ungdom med Ton. Kort därpå bildade han en egen trio med vilken han spelade från 1952 till 1960. Efter att ha avbrutit sin skolgång utbildade sig Mårtenson till telegrafist. Han var inte nöjd med detta yrkesval och sökte sig snart, som skicklig tecknare, till Ateneums grafiska linje. Efter tre års studier där verkade han, vid sidan om musiken, som reklamgrafiker vid Stockmanns varuhus och under ett tjugotal år som frilans.
Under denna tid musicerade Lasse Mårtenson regelbundet, främst på Helsingforskrogar och på mindre fester, tills en ny dörr öppnades tack vare teaterchefen Vivica Bandler. Mellan 1956 och 1963 verkade Mårtenson som teaterkapellmästare vid Lilla teatern, Åbo svenska teater och Svenska teatern i Helsingfors, något som var av stor betydelse för hans senare verksamhet både som underhållningsartist och som kompositör av teater- och filmmusik. Själv har han stått på scenen i Å vilket härligt krig på Riksteatern i Sverige och som Henry Higgins i My Fair Lady på Helsingforsscenen Operettiteatteri 1970–1971.
Sångare blev Lasse Mårtenson mer eller mindre på beställning, när en av hans arbetsgivare förväntade sig det. Omställningen gick smidigt, betalningen blev bättre och när Mårtenson utvecklade sin stil med avspänd jazzfrasering och småprat vid pianot innebar det en anmärkningsvärd förnyelse. Mårtenson var den första i Finland som uppträdde med estradunderhållning i internationell stil, och publiken gillade det. Åren 1966–1983 producerade han i stort sett en ny show varje år för Helsingforsestraderna, antingen på Fiskartorpet eller på Adlon, och i slutet av 1970-talet bidrog han till uppkomsten av kabaréteatern Uusi iloinen teatteri.
Lasse Mårtensons skivkarriär började 1961 och har pågått sedan dess. Mårtenson och flera av hans sånger har företrätt Finland vid Eurovisionens melodifestival. Han har överlag varit framgångsrik i de finska uttagningarna för festivalen och på skivmarknadens försäljningslistor. Hans produktion omfattar schlager, visor, tv-, film- och teatermusik. År 1967 skrev han sin första omfattande komposition, popmässan Voiko sen sanoa toisinkin (Visst kan det sägas på annat sätt) för solister, ungdomskör och instrumentalensemble, en på den tiden rätt omdiskuterad föregångare till finsk gospelmusik. År 1972 fick han utlopp för sitt sinne för polemik och förnyelse genom tv-serien Lehtori Musa där temat var skolornas musikundervisning och där han själv spelade huvudrollen som musiklektor. Vid denna tid komponerade han musiken till två långfilmer, Jörn Donners Svart på vitt (1967) och Erkko Kivikoskis Het katt? (1968).
Det stora genombrottet som filmkompositör kom 1976 med musiken till Stormskärs Maja, tv-filmen som bygger på Anni Blomqvists skärgårdsroman, i regi av Åke Lindman. Signaturmelodin till tv-serien blev omedelbart en klassiker i jämbredd med de stora inom genren och har, i sin noterade pianoversion, ett överlägset försäljningsrekord i Finland. Intresset för segling och kärleken till skärgården har också i övrigt inspirerat Lasse Mårtenson till flera framgångsrika skivproduktioner: Skärgård–Saaristo (1977, guldskiva), Kaikki paitsi purjehdus on turhaa (1988, Allt utom segling är onödigt), och Lauluja merelle (1997, Sånger till havet) i samarbete med Karita Mattila.
Lasse Mårtenson tog på nytt steget in på teaterscenen genom succémusikalen Smugglarkungen på Svenska teatern i Helsingfors 1977, Hangös öga (efter Zacharias Topelius dikt) 1979 och Prinsessan Törnrosa 1988, men huvudsakligen komponerade han för tv och film. År 1978 satte han musik till tv-versionen av Pirkko Saisios roman Elämän meno (Livets gång) och på 1980-talet till filmerna om detektiven Harjunpää, Den förtrollade vägen (1986), Tjurens år (1988) och Din vredes dag (1991). Samarbetet med Åke Lindman, som regisserat de flesta av dessa produktioner, har fortsatt med filmerna Guldfeber i Lappland (1999) och Framom främsta linjen (2000).
Lasse Mårtenson har producerat och uppträtt med kabaréprogram i de nordiska länderna men enligt egen utsago inte varit särskilt intresserad av en större internationell karriär. Han har sjungit in ca 130 skivor för olika bolag, bland annat på Kompass, ett skivbolag han i många år drev tillsammans med Christian Schwindt. Han driver även företaget Mårtensong Ab. Lasse Mårtenson tilldelades Svenska kulturfondens pris 1989.
Barbara Helsingius
Lars (Lasse) Anders Fredrik Mårtenson, född 24.9.1934 i Helsingfors, död 14.5.2016 i Esbo. Föräldrar professor Elis Mårtenson och sångpedagogen Eini Stenfeldt. Gift med (1) sjuksköterskan Carita Wilhelmsson 1956, (2) sångerskan Siw Malmqvist 1963, (3) diplomkorrespondent Anna-Liisa Ehrnrooth (f. Wallden) 1973, (4) sjuksköterskan Sari Angervo (född Varpukari) 1997.
VERK. Album: Skärgård–Saaristo (1977 vinyl); Elämänmeno (1979 vinyl); Kaikki paitsi purjehdus on turhaa (1988 cd); Lauluja merelle (tills. med K. Mattila, 1997 cd); Lasse Mårtenson – på svenska (2002 cd). Andra skivutgåvor: Singing in the Rain, Two Sleepy People, Misty, The Song Is Ended (1961); Caterina (1962); Kaikessa soi blues, Marraskuu (1963); Laiskotellen (1964); Nousevan auringon talo (1964); Iltaisin (tills. med M. Leppänen, 1965); Tien kuningas (1965); Mä lähden stadiin (tills. med C. Standertskjöld, 1967); Myrskyluodon Maija (1976).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. v. Bagh & I. Hakasalo, Iskelmän kultainen kirja (1986); T. Latva & P. Tuunainen, Iskelmän tähtitaivas. 500 suomalaista viihdetaiteilijaa (2004); J. Lindfors, J. Gronow & J. Nyman, Suomi soi I. Tanssilavoilta tangomarkkinoille (2004); M. Rantanen, Sunnuntaivieras – Charmööri ja lauluntekijä. Helsingin Sanomat 18.5.2003.
BILDKÄLLA. Mårtenson, Lasse. Foto: Keijo Kokko, 1984. Uusi Suomis bildarkiv.