Herbert Tillander var en förgrundsgestalt inom Finlands guldsmedsbransch. Farfaderns, sedermera faderns framgångsrika juvelerarverksamhet i S:t Petersburg var en drivfjäder för hans professionella verksamhet. Familjefirman A. Tillander, som efter den ryska revolutionen överflyttades till Helsingfors, kom under hans ledning att bli ett av Finlands mest prestigefyllda guldsmedsföretag. Tillander är internationellt känd för sin forskning inom gemmologin.
Herbert Tillander föddes i S:t Petersburg men flyttade med sina föräldrar och två bröder till Helsingfors sommaren 1917. Han påbörjade sin skolgång 1916 i S:t Katarina svenska församlings kyrkoskola i Petrograd och tog studenten vid Svenska normallyceet 1927. Tillanders yrkesval var från början självklart. Arvet från skråväsendets tider var djupt rotat ännu bland 1920-talets guldsmeder: sönerna skulle följa i fädernas fotspår. I Herbert Tillanders fall var yrkesvalet inte svårt. Familjens liv hade redan under två generationer framgångsrikt kretsat kring guldsmedskonsten och från barnsben engagerat följande släktled.
Farfadern Alexander Edvard Tillander (1837–1918) hade vid elva års ålder kommit från Helsinge socken till S:t Petersburg för att lära sig guldsmedsyrket. År 1860 etablerade han sig som självständig företagare. Under loppet av tre decennier blev Alexander E. Tillander en ansedd juvelerare i kejsarstaden med egen verkstad och butik. Han blev officiellt belönad med silvermedalj vid hantverksutställningar i S:t Petersburg och Jekaterinburg. Sonen Alexander Theodor (1870–1943) fick sin utbildning i yrket i faderns verkstad och praktiserade därefter utomlands i tre års tid, under vilken han representerade familjeföretaget på världsutställningen i Paris 1889. Vid seklets slut övertog han ledningen av firman. Han gjorde omfattande affärsresor till Västeuropa och knöt förbindelser för export av ädelstenar från Ural. Den egna produktionen bestod i huvudsak av guld- och juvelsmycken, därtill av objets d’art i ädelmetall och emalj. Från 1909 fram till första världskriget hade A. Tillander betydande leveranser till kejsarfamiljen. Revolutionen 1917 satte stopp för den framgångsrika verksamheten i Ryssland. Rörelsen stängdes officiellt i september 1917, men återupptogs ett år senare i Helsingfors, i början i kompanjonskap med guldsmeden Victor Lindman, som i många år representerat Tillander. Från 1921 hette firman på nytt A. Tillander.
Herbert Tillanders yrkesutbildning var i likhet med faderns och farfaderns den traditionella. Han erhöll till en början yrkesträning i Stockholm, Frankfurt, Paris och London. Därefter följde en lärlingstid i familjeföretagets guldsmedsverkstad med godkänt gesällprov 1933. Hans mästarexamen blev fördröjd på grund av krigen och avlades först 1949. Redan 1935 hade Tillander däremot tagit examen i ädelstenslära vid Gemological Association of Great Britain i London och motsvarande amerikanska examen 1937 vid Gemological Institute of America. Gemmologi, läran om ädelstenar, blev redan under dessa praktikantår ett specialområde för Herbert Tillander.
Banden till S:t Petersburg bröts inte hos A. Tillander i och med revolutionen. Många ryska guld- och silversmeder med finländsk bakgrund hade i likhet med familjen Tillander lyckats ta sig till Finland, och ett flertal av dem fick tjänst i det nya bolaget. Dessa hantverkare hade fått en grundlig utbildning i S:t Petersburg, deras yrkeskunskap och erfarenhet togs nu i anspråk hos A. Tillander, som snart fick en dominerande ställning inom Finlands guldsmedskår. Företagets personal värnade arvet från S:t Petersburg. Tillanders formgivare Oskar Pihl var utbildad i sin morbror Albert Holmströms verkstad; Holmström var juvelerarmästare hos Fabergé. Den petersburgska yrkeskunskapen fördes vidare till nya generationer av hantverkare tack vare att utbildningen skedde i verkstaden. Herbert Tillanders egen läromästare Jakob Kock hade arbetat hos Fabergés chefsverkmästare Henrik Wigström och där varit en viktig länk i raden av hantverkare som tillverkade de förnämsta kejserliga beställningarna. I slutet av 1960-talet pensionerades de sista hantverkarna med utbildning i S:t Petersburg, men deras elever var aktiva ända fram till 1980-talets slut.
Vid faderns frånfälle 1943 blev Herbert Tillander familjeföretagets verkställande direktör. Alexander Theodor Tillander hade redan i början av sin verksamhet i Helsingfors fått stora leveranskontrakt från statsmakten för tillverkning av insignierna för Finlands Vita Ros och Finlands Frihetskors. År 1942 instiftade republikens president Finlands Lejons orden. Den nya ordens insignier utarbetades av A. Tillanders konstnär Oskar Pihl. Tillverkningen av Finlands utmärkelsetecken, också de i miniatyrformat, gavs åt A. Tillander, som därigenom i mer än fyrtio år framåt hade status av Finlands ordensjuvelerare. Läget efter krigen medförde för guldsmedsbranschen i Finland en lång period av isolering från den övriga världen på grund av importrestriktioner och licensbelagda ädelmetaller. För att bryta isoleringen köptes 1948 aktiemajoriteten i hovjuvelerarfirman David Andersen & Co i Stockholm. Herbert Tillander anmodades att för egen räkning anhålla om titeln hovjuvelerare. Titeln tilldelades honom 1952.
Handgjorda juvelsmycken var Tillanders specialitet sedan Petersburgstiden. 1950-talet kom att bli en ny glansperiod i företagets historia, denna gång under Herbert Tillanders ledning. Företagets kapacitet var under detta decennium helt bunden till produktionen av dyrbara juvelsmycken enligt Oskar Pihls och hans medarbetare Lotta Orkomies ritningar. En stor del av dessa smycken gjordes på beställning från privatpersoner. Intresset för praktfulla juveler mattades av under följande decennium, men hantverkstraditionen och de fina ädelstenarna förblev trots det Tillanders nisch framöver. Under 1960- och 1970-talen präglades Herbert Tillanders verksamhet av en målmedveten uppbyggnad av den industriella verksamheten och grossisthandeln inom dotterbolaget Bijouteri Tillander Ab, där produkterna bestod av bordssilver och medaljer.
Herbert Tillander deltog aktivt under hela 1950-talet i Finlands guldsmedsförbunds verksamhet. Han var styrelsemedlem i förbundet 1945–1959 och dess vice ordförande 1957–1959. Tack vare sina mångsidiga språkkunskaper fick han ansvaret för förbundets internationella angelägenheter; i främsta rummet gällde det att efter krigsåren utveckla samarbetet mellan de nordiska brödraförbunden. På Tillanders initiativ organiserades regelbundna ordförandemöten och årliga rundabordskonferenser för nordiska guldsmeder. Herbert Tillander utsågs 1950 till huvudredaktör för guldsmedstidskriften Kultaseppien Lehti. Efter femårsperioden som huvudredaktör blev han ordförande för tidskriftens redaktionskommitté och behöll denna post fram till 1961. Åren 1942–1958 var Tillander ordförande för Helsingfors Guldsmedsförening.
Finlands gemmologiska sällskap grundades 1960 på initiativ av Herbert Tillander. Han var själv sällskapets ordförande och förblev på denna post under återstoden av sitt aktiva liv. Redan innan sällskapets tillkomst hade han påbörjat utbildning av gemmologer, först inom det egna företaget, sedan utökat så att kursverksamheten, på frivillig basis, kom att omfatta hela landets yrkeskår. Sällskapet hade under Herbert Tillanders ordförandeskap en livlig verksamhet med föredrag, publikationsverksamhet, publika informationstillfällen, stora utställningar samt exkursioner för medlemmarna till platser av gemmologiskt intresse.
Ädelstensläran som ett specialområde för Tillander kom att få ett anmärkningsvärt sidospår: kvalitetsbedömning av diamanter. I Förenta staterna hade man i början av 1960-talet utarbetat ett system för icke rutinerade guldsmeder att entydigt bestämma en diamants färg, renhet och slipningskvalitet, faktorer vilka är avgörande för ädelstenens pris. Tillander anlitades som rådgivare och lärare vid kurser i diamantgradering i Europa, men tog snart initiativet till en nordisk diamantnomenklatur, vilken skulle lämpa sig bättre för nordiska förhållanden. Två års arbete resulterade i ett system som fick namnet Skandinavisk diamantnomenklatur och graderingsbestämmelser, vilket blivit ett viktigt verktyg för den nordiska guldsmedsbranschen.
I början av 1970-talet blev Tillander intresserad av att kartlägga diamantens historia som smyckesten, närmare bestämt av att dokumentera och beskriva de slipningsformer diamanten haft under historisk tid i Europa. Hans forskning förde honom under de två följande decennierna till närapå alla europeiska furstliga skattkammare och museer och resulterade 1995 i en bok med titeln Diamond Cuts in Historic Jewellery 1381–1910. Under de många åren av forskning arrangerade Herbert Tillander ett flertal stora utställningar av kulturhistoriskt intresse i Helsingfors, vilka anslöt sig till hans studier. Bland dessa kan nämnas utställningen ”Diamant” arrangerad i samarbete med Finlands nationalmuseum 1974, där diamantsmycken från August den starkes skattkammare Grünes Gewölbe i Dresden visades.
Herbert Tillanders stora fritidsintresse var långfärdssegling och havskappsegling. Han hade själv utövat detta intresse från sina tidiga pojkår och gav inte upp det förrän det blev av omständigheterna framtvingat. Hans segelfärder förde honom runtom i Finlands skärgård och kring Östersjön, därtill också till Medelhavet. Själv talade han med stolthet om att han delade sitt intresse med både farfar, far och bröder. Under sina sista år konstaterade han med glädje att tre generationer efter honom också blivit ”sjömän”.
Ulla Tillander-Godenhielm
Herbert Erik Tillander, född 19.03.1909 i S:t Petersburg, död 30.04.2006 i Helsingfors. Föräldrar Alexander Theodor Tillander och Edith Hildur Gallén. Gift 1933 med Dolly Malmström.
VERK. Jalokiviopin perusteet (1946); Six Centuries of Diamond Design. Gems and Gemology (1966); The ”Hope” Diamond and its Lineage (1975); Diamantschliffe im 17. Jahrhundert. Jahrbuch der Kunsthistorischen Sammlungen in Wien (1985); Från torparson till hovjuvelerare. En familjekrönika (1991); Diamond Cuts in Historic Jewellery 1381–1910. London (1995).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Herbert Tillanders arkiv, Helsingfors.
BILDKÄLLA. Tillander, Herbert. Foto: Eero Häyrinen, 1978. Uusi Suomis bildarkiv.