Carl Wargh hör till de främsta akvarellisterna i Finland. Hans motiv är ofta landskap och gammal bebyggelse, och han lyckas etablera en helt egen bildvärld i sin konst. Wargh studerade utomlands, i bland annat Bukarest och Leningrad. Han var under ett antal år teckningslärare vid olika skolor samt konstkritiker vid flera dagstidningar.
Mycket tidigt lyckades Carl Wargh ge sitt måleri en egenart. Hans improviserade och ibland fragmentariska uttryckssätt tycks förmedla en underliggande, nästan hemlighetsfull fasthet och harmoni. Hans akvareller ger iakttagaren en konnässörskapets glädje, även bland verk av skickliga efterföljare kan man lätt urskilja ett arbete av Carl Wargh. Det finns många framstående landskapsmålare i Finland, och bland dem är Carl Wargh kanske den som mest ägnar sig åt direktkontakt med sitt motiv. Han reser ständigt och rör sig metodiskt i de olika landskap han avbildar, han iakttar intensivt och avger rapporter i form av konstverk med mycket stor variationsrikedom. Han har ställt ut flitigt både i hemlandet och utomlands.
Efter barnaår i Vasa kom Carl Wargh till Sverige som krigsbarn. Han har uttalat sig med värme om erfarenheterna där. När han återvände tyckte han att den tegelröda Trefaldighetskyrkan i Vasa var ful, han hade börjat uppskatta de vita kyrkorna i Skåne. Wargh har förmågan att identifiera estetiska värden i sin omgivning, och han kan göra det utan kopplingar till övriga värdehierarkier. Icke desto mindre blev han tidigt politiskt medveten. Efter en tid av kritisk prövning och under kontinuerlig självprövning har han förblivit sin socialdemokratiska grundsyn trogen. Wargh avlade studentexamen 1957 och inledde därefter studier i måleri för Tapani Raittila och Sam Vanni vid Konstakademin i Helsingfors. Där hade också hans namne, farbrodern Carl (Nyman) Wargh, studerat. Denne äldre Carl Wargh var en intressant modernist som omkom tragiskt 1937. Född året efter sin farbrors och namnes död blev även Carl Wargh bildkonstnär.
I sin farbrors efterföljd sökte sig Wargh till Österrike och studerade 1958 för Oskar Kokoschka i Schule des Sehens. Om sin berömde lärare berättar Wargh, att denne betonade den verkan av helhet, som byggs upp av bildens rytm, färg och rum. Detta tycks Wargh ha tagit fasta på i sitt eget måleri. Han fortsatte sina studier vid Konstindustriella högskolan och blev teckningslärare. Han arbetade som teckningslärare i Åbo, Helsingfors, Vasa och Jakobstad 1965–1980. Han studerade landskapsmåleri vid Repin-institutet i Leningrad 1971 och i Bukarest 1977.
Det var en tid när de kulturpolitiska motsättningarna växte sig starka i hemlandet. Carl Warghs konst föreföll inte påverkas av kraven på samhällsengagemang. Den är enligt hans egen uppfattning ett uttryck för ett engagemang för humana, demokratiska och ekologiska värden; landskapet är ideologin. Carl Wargh nämner gärna sitt medlemskap i Kiila (Kilen), en författar- och konstnärsförening som utgår från den radikala traditionen från Tulenkantajat (Fackelbärarna).
Carl Wargh är respekterad av konstkritiker och även en konstnärernas konstnär. Han har fått rollen av intellektuell bedömare och resonör i en stor krets av kolleger och vänner. Under 1960-talet var han även verksam som konstkritiker, för Nya Pressen, Hufvudstadsbladet och Kansan Uutiset. I sin roman Ovat muistojemme lehdet kuolleet (1964, Våra minnens blad är döda) ger Pentti Saarikoski en glimt av Wargh. Trots att han inledningsvis kan ge ett intryck av tankspriddhet konverserar Wargh intensivt med adelsmän, bohemer och vem det vara må. Han bidrar sakligt gäckande med drastiska insikter i politik, filosofi, biologi och genealogi. Sina litterära och musikaliska intressen odlar han med självklarhet och inlevelse.
Carl Wargh ägnade sig åt oljemålning ännu fram till mitten av 1970-talet, men han övergav det småningom på grund av allergi. Som ung konstnär målade han informalistiska abstraktioner, inledningsvis gjorde han även kollage. Han debuterade i Helsingfors på Finlands konstakademis treårsutställning 1962. Man kan se en klar konstnärlig överensstämmelse mellan Carl Warghs landskap i olika tekniker. Det tycks ha varit Oskar Kokoschka som gav Wargh den avgörande impulsen till akvarellmåleriet, och idag är Wargh framför allt akvarellist.
Sedan mitten av 1990-talet har Wargh i större utsträckning ägnat sig åt kollage, långt drivna abstraktioner av egenartad skönhetsverkan. Därtill ägnar han sig åt figurmåleri; han har utvecklat en egen variant av modellmåleri, ofta baserad på klassisk croquis. Han är en flitig tecknare, fyller skissbok på skissbok med landskap, modellstudier och överraskande fragment av iakttagen verklighet.
Motiven till sina landskap har han sökt över i stort sett hela landet. Vissa landskap och bebyggda miljöer återvänder han till gång på gång: Lemsjöholm, Harrström, Petalax, Tornedalen och Lappland. Det finns i Warghs konst ett släktskap till vedutamåleriets och den engelska akvarelltraditionens sakligt dokumentära karaktär. Detta förstärks i Warghs landskap av ett kompositionssätt som är fragmentariskt och subjektivt men likväl förankrat i ett koncentrerat betraktande över tid. Enligt konstvetaren Ville Lukkarinen är Wargh en forskande vandrare i naturen, och hans konstverk är ett slags rapporter om denna forskning: de är inte utförda av en konstnär som bygger efter akademisk-estetisk modell.
Wargh är starkt medveten om papperets egenskaper som estetisk faktor. Obearbetade tomma ytor på en bild av Wargh är lika betydelsebärande som de avsnitt han bearbetat med blyertspenna eller vattenfärg eller genom en kombination av dessa två medel. Han talar om landskapets ansikte, och återger en bred skala av skiftningar i ljus, där det rena papperets karaktär utgör det ljusaste läget på skalan. Jag är valörmålare, säger han och tillägger eftersinnande, tror jag. Det är uppenbart att han även utnyttjar det rena tonmåleriets effekter. När Wargh återupptog kollaget ville han vidga stillebensmåleriets möjligheter. Efter kompositionsövningens formel bearbetar han i sina kollage överblivet kasserat ateljéspill, inte sällan med humoristisk verkan. Samtidigt som han återupptog kollaget blev han åter intresserad av modellmåleriet. Även här rör han sig med ett varierat uttryckssätt där klassisk enkelhet bryts med proportionsförskjutningar och överraskande accenter i form av detaljbearbetning. Ofta får hans modellmåleri en underfundig psykologisk laddning.
På sina utställningar i Borgå och Helsingfors 2005 presenterade Wargh ett stort antal teckningar. I mycket är just teckningen det sammanhållande elementet i Warghs konstnärskap. När han tecknar placerar han motivet på bilden så att även de delar av ytan som förblir orörda förefaller intressanta. Genom att helt lämna ljusa partier och dagrar i motivet lyckas han ge det obearbetade papperet en paradoxal illusion av gestaltning. Tomheten visar något konkret. Wargh tecknar oftast med tunn blyerts. Med skrafferingar, fält av parallella streck som ibland läggs i kors, når han stoffverkan; han anger skuggor som definierar skimrande ljus och rymd.
Med retorisk finess yttrade Lars D. Eriksson vid vernissagen av Carl Warghs stora utställning i Österbottens museum 1998: ”Jag tror att Kalle inte bara är ett mysterium för mig utan för många andra av hans vänner. Ärligt talat tror jag han också är ett mysterium för sig själv.” Den tanken kan även tillämpas på vår upplevelse av Carl Warghs suggestivt laddade konst. Wargh erhöll Statens konstpris 1972, hederspris på Bottenvikens biennal 1977 och Svenska litteratursällskapets Marcus Collin-pris 1984.
Dan Holm
Carl (Kalle) Viking Wargh, född 15.5.1938 i Vasa, död 27.5.2018 i Korsholm. Föräldrar vicehäradshövding Birger Wargh och barnträdgårdslärarinnan Isabella Berger.
VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Svenska Kulturfondens konstsamling, Helsingfors; Saastamoinen stiftelses konstsamling, Esbo museum för modern konst; Samling Bäcksbacka, Helsingfors stads konstmuseum; K. H. Renlunds museum, Jakobstad; Österbottens museum, Vasa; konstmuseerna i Åbo, Björneborg, Tavastehus, Karleby, Kuopio, Lahtis; Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors; Kuntsi museum för modern konst, Vasa; Wihuri-fondens konstsamling, Rovaniemi konstmuseum; Nordiska Akvarellmuseet, Skärhamn; Gävle konstmuseum; Hälsinglands Museum, Hudiksvall; Skellefteå konsthall; Kiruna kommun.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Carl Wargh. Landskapet är ideologin. Red. D. Holm (1998); Carl Wargh. Måleri och teckning. Red. D. Holm (2007).
BILDKÄLLA. Wargh, Carl. 1968. Hufvudstadsbladets arkiv.