Juris doktor Antti Suviranta räknas som en av Finlands främsta och mångsidigaste jurister. Han var president för Arbetsdomstolen 1971–1982 och för Högsta förvaltningsdomstolen 1982–1993. Före sin domarkarriär verkade han som professor i arbetsrätt vid Helsingfors universitet.
Antti Suviranta föddes in i den finska kultureliten. Fadern Bruno Suviranta var professor i nationalekonomi vid Helsingfors universitet och kansler för Finska handelshögskolan. Modern hörde till den kända släkten Tarjanne (Törnqvist). År 1941 blev Suviranta student som 17-åring, och valde därefter att läsa juridik. Kriget fördröjde hans examen fram till 1948, men då hade han säkert större kunskaper än andra nyblivna jurister.
Ett studieår vid Harvard Law School gav Suviranta en Master of Laws 1952. Även i Förenta staterna gjorde han intryck på sina lärare. Tillbaka i hemlandet tjänstgjorde han inom förvaltning och undervisning parallellt med fortsatta juridiska studier, fram till licentiatexamen 1954 och doktorsdisputation 1961. Vid juridiska fakulteten var han den som assistentkollegerna såg upp till och vars juridiska kunnande präglade deras diskussioner. Vid doktorspromotionen 1963 var Suviranta primus.
Sin ämbetsmannabana inledde Antti Suviranta 1949 vid Helsingfors universitet. Antalet studenter hade stigit markant efter kriget, under det att förvaltningen arbetade med snålt tilltagna resurser. Häri låg bakgrunden till ämnet för hans licentiatavhandling om universitetets donationsfonder. Från universitetet flyttade han över till finansministeriet, där han kunnat göra en vacker karriär om han stannat kvar. Också som ung tjänsteman skrev han lovordade lagtexter. Genom åren skulle han sätta sin prägel på många kommittébetänkanden – först som sekreterare, senare som ordförande i statliga utredningar.
Men vetenskapen lockade Antti Suviranta tillbaka till universitetet. För sin doktorsavhandling valde han ett ämne inom skatterätten (Palkkatyön käsite vero-oikeudessa). Opponenten hade svårt att hitta något att kritisera och avhandlingen fick högsta betyg.
År 1962 var Suviranta färdig med ny bok för att konkurrera om professuren i skatterätt som då utlystes. Han förklarades kompetent men sattes inte i främsta förslagsrummet. Samtidigt hade professuren i arbetsrätt blivit ledig, och återväxten i det ämnet var svag. I sin avhandling hade han dokumenterat insikter i arbetsrätten och 1962 förordnades Suviranta att sköta den professuren. Till professor i arbetsrätt utnämndes han 1967. Det är inom det ämnet som han har gjort sina viktigaste vetenskapliga insatser.
Men nya uppdrag väntade honom och även om han formellt innehade professuren till 1982 sköttes den för det mesta av andra personer. Han hade själv fostrat duktiga forskare som kunde ta över. År 1968 utsågs han för ett år till extra ordinarie ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Samma år blev han viceordförande i Arbetsdomstolen, vilket var en deltidssyssla, men 1971 blev han ordförande på heltid och 1974–1982 var han domstolens president. Arbetsdomstolen är en specialdomstol med huvuduppgift att avgöra tvister som rör tolkning av kollektivavtal. I domstolen ingår representanter för arbetsgivare- och arbetstagarsidan. Av de opartiska yrkesdomarna och särskilt av presidenten krävs stort kunnande och mycken klokhet för att jämka samman motstridiga viljor och döma med konsekvens. Antti Suviranta var rätt man på rätt plats. Åren 1973–1979 var han även ordförande i Arbetsrådet, ett konsultativt organ som yttrar sig i frågor rörande arbetslivet. Suviranta intog med andra ord en central position på det arbetsrättsliga området i Finland – ett område av betydelse för relationerna på arbetsmarknaden och indirekt även för landets ekonomiska konkurrenskraft.
Med ställningen som landets ledande arbetsrättsexpert följde internationella åtaganden. Suviranta bidrog med analyser av Finlands arbetsrättslagstiftning i skrifter på flera olika språk. Han tillhörde också länge Internationella arbetsorganisationens (ILO) expertkommitté; i den egenskapen deltog han i internationella kongresser och annat internationellt samarbete. Denna verksamhet pågick långt efter det han lämnat den dagliga kontakten med arbetsrätten och flyttat över till HFD. Han skrev också om sociala och socialförsäkringsfrågor, där han hade ett gemensamt forskningsintresse med sin hustru Annikki, som hade doktorerat på bostadsfrågor 1967. För sina insatser inom arbetsrätten utsågs Suviranta till juris hedersdoktor vid Stockholms universitet.
Högsta förvaltningsdomstolens verksamhetsfält har under de senaste decennierna expanderat kraftigt i och med att den offentligrättsliga lagstiftningen har trängt in på områden som inte tidigare var reglerade i lag. Viktiga sådana områden är den sociala välfärden, regleringen av näringslivet och miljösektorn. Plan- och bygglagstiftningen har fått allt större betydelse samtidigt som skattemålen fortsätter att vara en viktig typ av ärenden. Särskilt inom miljörätten och andra nya rättsområden har lagstiftaren avstått från helt entydiga rättsregler; man talar om ramlagar eller om elastiska rättsnormer (generalklausuler). När dessa skall tillämpas har domstolspresidenten en central roll inte minst när det gäller att dra upp riktlinjer och se till att de följs.
Suviranta utnämndes till president i HFD 1982 och upprätthöll ämbetet till sin pensionering 1993, vid 70 års ålder. Hans mångsidiga juridiska och samhälleliga kunnande gjorde honom till en rätt självskriven kandidat och utnämningen av honom föll i god jord både bland jurister och på andra håll. Vid den här tiden kunde domstolen lämna sina trånga utrymmen i Högsta domstolens byggnad invid presidentpalatset och flytta in i Rundradions tidigare lokaler vid Kaserntorget och Unionsgatan. Detta gjorde det möjligt för HFD att tillämpa en större öppenhet gentemot allmänheten, ge ut mer extern information och utveckla moderna arbetsformer. Under Suvirantas gick HFD i spetsen för användningen av informationsteknologi och annan teknik inom domstolsväsendet.
Antti Suviranta fäste alltid stor vikt vid internationella kontakter med kolleger. Goda språkkunskaper gjorde att han kunde kommunicera på många olika språk. Åren 1986–1989 fungerade han som ordförande för en internationell sammanslutning av domare i de högsta förvaltningsdomstolarna; den grundades i Paris 1983 och höll sin kongress i Helsingfors 1989. Rent professionellt betydde de täta kontakterna mellan HFD och den svenska Regeringsrätten mest. Antti Suviranta, som talade svenska obehindrat, hade också en stark känsla för det nordiska domstolssamarbetet.
Rättsväsendet behöver kontinuerligt utvecklas. Förvaltningsrätten i Finland hade länge ett starkt överhetsdrag, som ibland kunde leda till obefogad rättsförlust för individen. Suviranta hörde till dem som gick i spetsen för en förnyelse, som bl.a. resulterade i en lag om förvaltningsförfarandet (1982) och förvaltningsprocesslagen (1996).
HFD är uppdelad i tre divisioner och presidenten är traditionellt ordförande i den första, som tar sig an de kanske svåraste ärendena (såsom miljö-, vattenrätts-, stadsplanemål m.fl.) samt en rad udda typer av mål. Med sitt breda kunnande samt sin rättrådighet var Antti Suviranta väl skickad att leda domstolens förhandlingar i sådana fall, och med sin uppövade känsla för stil och formuleringar har han ofta påverkat domarnas språkliga utformning. Intressant är att han i HFD nästan inte alls kom att besluta i skattemål, trots att han med sin vetenskapliga utbildning inom skatterätten hade haft de bästa förutsättningar att göra en insats också på det området.
Under många år hade Antti Suviranta ämbeten som var tunga av arbete och ansvar. Han anförtroddes viktiga utredningsuppdrag och publicerade sig flitigt både hemma och i utlandet. Men han hann även ägna sig åt annat. Rosenrabatten runt trädgården i Åggelby var ett skötebarn, och i Sammatti, hans sommarviste, utförde han försöksodlingar. I juristmatrikeln uppgav han som särintressen järn- och spårvägar.
Många hedersbetydelser har kommit Antti Suviranta till del. Han har mottagit Finlands Juristförbunds Ståhlberg-medalj (1991) och var hedersledamot i Suomalainen Lakimiesyhdistys (Finska juridiska föreningen) och i Finska Vetenskapsakademin.
Edward Andersson
Antti Johannes Suviranta, född 30.11.1923 i Helsingfors, död 30.3.2008 i Helsingfors. Föräldrar professorn, kansler Bruno Suviranta och folkskolläraren Aino Tarjanne. Gift med Alma Annikki Elosuo 1953.
PRODUKTION. Helsingin yliopiston lahjoitusrahastoista (1956); Palkkatyön käsite vero-oikeudessa (diss. 1961); Puolisoiden yhteisverotus (1962); The Role of the Member States in the Unification Work of the International Labour Organisation (1966); Finland, International Encyclopaedia of Labour Law and Industrial Relations (senaste uppl. 1999); Il diritto del lavoro in Finlandia e in Norvegia, Encyclopaedia guiridica del lavoro (1981); Finland, Arbeidsretten i Norden (senaste uppl. 1990).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Juhlajulkaisu Antti Suviranta 1923 30/11 1993. Suomalaisen Lakimiesyhdistyksen julkaisuja C-sarja nro 23 (1993).
BILDKÄLLA. Suviranta, Antti. Foto: Uuskuva, 1973. Uusi Suomis bildarkiv.