Anders Langenskiöld var chef för Invalidstiftelsens ortopediska sjukhus och blev sedan professor i ortopedi och traumatologi vid Helsingfors universitet. Han utvecklade nya operationer för korrigering av ben- och ledsjukdomar, som han utredde uppkomsten av och utvecklade behandling för. Han åtnjöt stort internationellt anseende.
Anders Langenskiöld var friherre och hade flera framstående förfäder, däribland fadern Fabian, professor, kirurg och organisatör av Finlands invalidvård. Anders var född i Helsingfors och avlade studentexamen vid Läroverket för gossar och flickor (den s.k. Brobergska samskolan) 1933. Redan som medicine kandidat började han forska. Han disputerade 1941 och erhöll medicine och kirurgie doktorsgraden 1943. Avhandlingens tema var neurofysiologiskt, och arbetet handleddes av Ragnar Granit. Denne, sedermera nobelpristagare och fostrare av flera framstående forskare, ansåg senare att Langenskiöld hade varit synnerligen lämpad som neurofysiolog. Under tiden som fysiolog lärde sig Langenskiöld att använda försöksdjur och insåg vikten av kontrollerade experiment som utgångspunkt för teoretiska och praktiska medicinska slutsatser.
Kriget avbröt studierna. Efter bara ett års kliniska studier fungerade Langenskiöld under vinterkriget som läkare vid krigssjukhus och befordrades 1940 som kornett till sanitetslöjtnant. Doktorsavhandlingen färdigställde han mellan krigen, och opponenten ansåg den vara av hög klass. Under fortsättningskriget var han batteri- och bataljonsläkare vid Hangöfronten och från 1943 vid fronten vid Valkeasaari (numera Beloostrov). Under storanfallet 1944 var han sanitetskapten vid ett fältlasarett på Karelska näset. Krigstjänsten ledde givetvis Langenskiöld i riktning mot kirurgi, men enligt hans egen utsago inverkade också att hans far var en framstående kirurg och ortoped. Sanitetsöverstelöjtnant blev Langenskiöld 1976.
Till kirurg specialiserade han sig som assistentläkare på Invalidstiftelsens sjukhus och Helsingfors allmänna sjukhus (sedermera HUCS). Han fortsatte vid det sistnämnda som biträdande överläkare till 1954, och därefter var han en kort tid överläkare vid kirurgiska avdelningen på Diakonissanstalten i Helsingfors. Åren 1956–68 var han chefsläkare vid Invalidstiftelsens ortopediska sjukhus och sin fars efterträdare där.
Docent i kirurgi vid Helsingfors universitet blev han 1951. Två år senare sökte han den efter faderns pensionering ledigblivna svenskspråkiga professuren i kirurgi, men fick den inte trots att han besvärade sig med goda argument. Däremot blev han 1968 utnämnd till professor i ortopedi och traumatologi, och från 1973 var han chef för Tölö sjukhus. Han pensionerades 1979. Invalidstiftelsens sjukhus (senare Orton) lämnade han aldrig helt. Från 1957 var han chef för dess vetenskapliga laboratorium, och där fortsatte han att forska även efter att han tillträtt professuren och faktiskt till de sista åren i sitt liv. Han gjorde studieresor till Danmark, Sverige, Italien, England och ett flertal gånger till Schweiz, där han lärde sig histopatologi (mikroskopisk patologi) bl.a. av professorn i Zürich Erwin Uehlinger, en framstående expert på ben-, brosk- och lungvävnad. Ännu som 70-åring lärde han sig modern genetisk metodik (DNA-hybridisering) vid professor Eero Vuorios laboratorium vid Åbo universitet.
Langenskiöld utvecklade stor vetenskaplig aktivitet under sin tid som chef för Invalidstiftelsens sjukhus. Många doktorsavhandlingar tillkom och speciellt den nordiska tidskriften Acta Orthopaedica Scandinavica fylldes med artiklar av honom och hans medarbetare. I centrum för Langenskiölds forskning stod benvävnadens tillväxtmekanismer. Ben växer både i längd och omfång, huvudsakligen i den broskartade tillväxtzonen i benets ändar (epifysen) och i benhinnan (periostet). Störningar i epifysplattans tillväxt kan leda till felställningar i närliggande leder med risk för senare ledförslitningar och invaliditet. Den felaktiga tillväxten kan operativt korrigeras. I eleganta experimentella undersökningar klargjordes såväl tillväxtstörningarnas teoretiska bakgrund som den kirurgiska tekniken vid epifyseodesolys.
Bland övriga arbeten kan nämnas hans mest citerade publikation, från 1979, som utifrån kaninförsök visar att en så enkel procedur som immobilisering (gipsning) av knäet leder till uppkomsten av reuma- eller slitageliknande skador i leden. Intressanta är forskningarna över uppkomsten av skolios (snedvridning av ryggraden åt sidan) och metoderna att utifrån dessa fynd korrigera en sådan felställning. I forskningarna användes tidigt radioaktiv teknik, varmed svavelupptagande strukturers växt kunde iakttas. Under senare år sysslade Langenskiöld även med behandlingen av diskprolaps (framfall av mellankotsskivorna, en vanlig orsak till svåra ryggsmärtor) och frigörande av nervvävnad som hamnat i kläm av denna eller andra orsaker. I detta sammanhang såg han fördomsfritt på de metoder med vilka osteopater manipulerar sjuka ryggar. Hans lärostol innefattade även traumatologi, och på detta område kunde man vid behandlingen av följderna av olycksfall ibland använda liknande tekniker som vid terapi av spontana felställningar uppkomna under uppväxtåren.
Det är få finländska läkare vars namn ingår i en allmänt accepterad medicinsk term såsom benämningen på en sjukdom, ett prov eller en operation. Tillväxtrubbningar i benen korrigeras med Langenskiölds operation eller procedur, d.v.s. ovannämnda epifyseodesolys. Han utvecklade även andra operationer. Langenskiöld var i grunden en vetenskapsman som utredde centrala problem, t.ex. hur benvävnad bildas, växer och når sin rätta form. Forskningen var särskilt relevant när det gäller barn och ungdomar men var även tillämplig i olycksfallskirurgin. En stor del av experimenten gjordes på Invalidstiftelsen, under senare år även vid Kuopio universitet, som hade goda faciliteter för djurexperiment. Langenskiöld hade en anmärkningsvärd förmåga att entusiasmera sina medarbetare och elever, som sammanlagt producerade ett tjugotal doktorsavhandlingar.
Langenskiöld hade ett flertal förtroendeposter i medicinska organisationer, bl.a. Invalidstiftelsen, Sigrid Jusélius stiftelse och Minervastiftelsen. Här visade han stor förmåga att bedöma vetenskapliga projekt även utanför sitt eget specialområde.
Langenskiöld blev uppskattad både i hemlandet och internationellt och belönades med talrika hedersbetygelser. Han inbjöds att gästföreläsa vid ett flertal universitet och kongresser och blev hedersmedlem i bl.a. American Academy of Orthopaedic Surgeons, British Orthopaedic Association, Royal College of Surgeons of England, Nordisk ortopedisk förening, Nordisk förening för rehabilitering, Ortopedföreningen i Finland, Barnortopedföreningen i Finland, Kirurgföreningen i Finland och Finska läkaresällskapet. Professors titel erhöll han redan 1964.
Ralph Gräsbeck
Anders Fabian Langenskiöld, född 7.5.1916 i Helsingfors, död 17.12.2000 i Esbo. Föräldrar professorn, friherre Fabian Wilhelm Gustaf Langenskiöld och Asta Sofia Toni Adolfina Forsström. Gift med (1) Ulla Liljequist 1939, (2) fysioterapeuten Gunvor Kristina Björkman 1972.
PRODUKTION. Component potentials of the submaxillary gland electrogram and their relation to innervation and secretion (1941); Besvärsskrift med anledning av Medicinska fakultetens förslag till besättande av den lediga svenskspråkiga professuren i kirurgi (1955); Bentillväxtens dynamik (1959). Ett hundratal vetenskapliga artiklar.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Hakala, Professori Anders Langenskiöld pelastuspalvelun lääkintäjärjestelmän luoja. Valmiusviesti 1992; E. B. Riska, Anders Langenskiöld. Finska läkaresällskapets handlingar 160 (2000); T. M. Scheinin, Anders Fabian Langenskiöld, minnestal vid Finska Vetenskaps-Societetens sammanträde den 17 december 2001. Sphinx 2001–2002.
BILDKÄLLA. Langenskiöld, Anders. Hufvudstadsbladets arkiv.