Mauritz Stiller var jämte Victor Sjöström mannen bakom den svenska stumfilmens storhetstid. Han var född 1883 i Finland i en rysk-judisk familj, men flyttade tidigt till Sverige. Han knöts till Ab Svenska Biografteatern, där han som filmregissör gjorde en nyskapande insats under den svenska filmens första period. Hans främsta filmer tillhör den s.k. svenska guldåldern och fick stor betydelse även internationellt. I mitten av 1920-talet sökte han sig vidare till Förenta staterna och hann som regissör bidra med några Hollywoodproduktioner innan han insjuknade och dog endast 45 år gammal.
Mauritz Stiller inledde sin karriär som skådespelare vid teatrar i Åbo, Helsingfors och Stockholm. 1911 blev han ledare för Lilla teatern, tidigare Strindbergs Intima teatern, i Stockholm. Knappt ett år senare engagerades han som regissör vid Ab Svenska Biografteatern (Svenska Bio), efter 1919 Svensk Filmindustri (SF), det ledande svenska företaget i branschen. Han blev svensk medborgare 1921.
Som filmregissör fick Stiller en flygande start. Under loppet av tre år regisserade han sammanlagt 19 filmer, av vilka två byggde på pjäser av Gustaf von Numers, Bakom Kuopio och Pastor Jussilainen, som han också iscensatte på teatern. Valet av Gustaf von Numers visade Stillers blick för kvalificerade och för filmen lämpliga litterära förlagor: Juhani Aho, Johannes Linnankoski, Runar Schildt, Herman Bang och, i första hand, Selma Lagerlöf hörde till de författare vilkas arbeten han tolkade i bild. Av de filmer Stiller signerade under denna period uppmärksammades de starkt melodramatiska och kommersiellt framgångsrika Vampyren (1913) och De svarta maskerna (1912) båda med Victor Sjöström i huvudrollen, och framför allt Vingarne (1916), som byggde på Herman Bangs roman Michael. En kopia av filmen dök upp i slutet av 1980-talet; det är en film, skriver Leif Furhammar, som präglas av ”ett kinematografiskt frigjort bildberättande”, avancerat för sin tid.
Stillers läroår visade hans mångsidighet och personliga egenart. Han blev en yrkesman som behärskade tekniken och undvek fallgroparna. Som skådespelare ansågs han vara ”en karaktärskomiker av rang”; han hade ”en ursprunglig och träffande humor” lydde ett annat omdöme. Sitt sinne för eleganta lustspel och en dämpad komedistil demonstrerade han i den berömda trion Thomas Graals bästa film (1917), Thomas Graals bästa barn (1918) och Erotikon (1920), den sistnämnda av Rune Waldekranz karakteriserad som ”en kvickt turnerad erotisk kurragömmalek i svensk överklassmiljö”. Ernst Lubitsch sade sig också ha påverkats av den kultiverade och kosmopolitiska komedistil och berättarteknik som präglade Erotikon.
En närmast nationalromantisk ton kännetecknade Sången om den eldröda blomman (1919), som byggde på Johannes Linnankoskis roman med samma namn; musiken var av Armas Järnefelt. Filmen blev en stor kommersiell framgång, betydligt större än någon av Sjöströms filmer från denna tid, såsom Waldekranz påpekat. Denna melodram är, i likhet med t.ex. Sjöströms Berg-Ejvind och hans hustru (1918), typisk för den riktning som kallats ”den svenska skolan”, där mänskliga konflikter och förvecklingar utspelas mot bakgrunden av och flätas samman med bilden av en vild och orörd natur, ett växelspel som fängslade den samtida publiken och kritiken. Paradnumret i filmen är den mångomskrivna forsfärden, en scen som varieras i Johan (1921) efter Ahos Juha, men den beskrivs sakligt och enkelt, utan överdrivna spänningsmoment.
Stillers mästerverk är Herr Arnes pengar (1919). Den jämte Sjöströms Körkarlen (1921) bildar höjdpunkterna i den svenska stumfilmens storhetstid. Stillers tolkning av Lagerlöfs text är stramt berättad, koncentrerad och inriktad på dramats väsentligheter. ”Händelseförloppets latenta sprängkraft”, skriver Gösta Werner, ”hämmas inte av några förklaringar eller som ovidkommande betraktade inslag och detaljer”. Filmen innehåller en av stumfilmens vackraste och mest gripande scener, den då Marstrands kvinnor i procession hämtar hem den döda Elsalill över isen. Som Bengt Idestam-Almquist framhållit påminner denna slutscen om det avsnitt i Eisensteins Ivan den förskräcklige (1944) då folket i ett ändlöst tåg ber tsaren återvända. Herr Arnes pengar visar dessutom vilken begåvad personinstruktör Stiller var. Han gick in för en behärskad och måttfull spelstil. Han gav den sjuttonåriga Greta Gustafsson (senare Garbo) rollen som Elisabeth Dohna i Gösta Berlings saga (1924) och tack vare Stillers personregi framträdde Garbo som en stjärna av första ordningen.
Selma Lagerlöf var nöjd med Stillers tolkning av Herr Arnes pengar. Däremot var hon inte lika tilltalad av Gunnar Hedes saga (1923), Stillers äventyrliga bearbetning av En herrgårdssägen, eller av hans Gösta Berlings saga. I båda filmerna gav Stiller fritt utlopp för sin svaghet för spektakulära scener. Säkert hade Idestam-Almquist rätt då han skrev att Stiller i Gösta Berlings saga visade sin dragning till ”det storvulet effektfulla”. Ekeby brand och slädfärden undan vargarna är verkningsfullt iscensatta uttryck för filmberättaren Stiller och hans konstnärstemperament.
Samtidigt är det klart att Stiller egentligen inte brydde sig om vad Selma Lagerlöf tyckte om hans filmer. Som Furhammar påpekat var Stiller medveten om att filmen hade skaffat sig ”en sådan position bland konstarterna” att den inte längre hade någon anledning att foga sig eller till någon blygsamhet. Stiller var också på det klara med filmens dokumentära kvaliteter, som gav den en särställning; ”tänk att man om 100 år skall kunna se Mannerheims intåg i Helsingfors”, förklarade han.
Gösta Berlings saga var Stillers sista film i Sverige. Han reste till Hollywood, med ett kort uppehåll i Tyskland, där Greta Garbo medverkade i G. W. Pabsts Den glädjelösa gatan (1924). Åren i Hollywood var inte framgångsrika; konflikter med producenter uppstod och Stiller lyckades fullborda bara två filmer, båda med Pola Negri i huvudrollen. År 1927 återvände han till Sverige, med avsikt att resa tillbaka till Amerika så snart tillfälle erbjöds. Året därpå insjuknade han, komplikationer tillstötte, och han avled i november 1928, 45 år gammal.
Jerker A. Eriksson
Mauritz (ursprungligen Mosche) Stiller, född 17.7.1883 i Helsingfors, död 8.11.1928 i Stockholm. Föräldrar regementsmusikern Zwi Hirsch Stiller och Mindel Mirel Weissenberg.
PRODUKTION. Bl.a. De svarta maskerna (1912); Vampyren (1913); Vingarne (1916); Thomas Graals bästa film (1917); Thomas Graals bästa barn (1918); Sången om den eldröda blomman (1919); Herr Arnes pengar (1919); Erotikon (1920); Johan (1921); Gunnar Hedes saga (1923); Gösta Berlings saga (1924); Hotel Imperial (1927).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Furhammar, Filmen i Sverige. Stockholm (1991); B. Idestam-Almquist, Den svenska filmens drama. Sjöström och Stiller. Stockholm (1939); Svensk filmografi I 1897–1919. Stockholm (1986); R. Waldekranz, Filmens historia. De första hundra åren I. Pionjäråren. Stockholm (1985); G. Werner, Mauritz Stiller och hans filmer. 1912–1916. Stockholm (1969); G. Werner, Den svenska filmens historia. En översikt. Stockholm (1970); G. Werner, Mauritz Stiller. Ett livsöde. Stockholm (1991).
BILDKÄLLA. Stiller, Mauritz. Postkort. Foto: Ateljé Jaeger. Museiverket.