Ragnar Mannil förestod i ett drygt kvartssekel folkbildningsorganisationen Svenska folkskolans vänner och tog i denna egenskap flera framsynta initiativ. Han var även en flitig skriftställare med släktforskning som specialintresse.
Ragnar Mannil kom till världen i byn Jöral i Vörå. Han såg sin far första gången vid åtta års ålder, då denne återvänt från Amerika. Familjen flyttade sedermera till Gamlakarleby för att överta en fastighet som ärvts av en släkting. I denna stad genomgick sonen Ragnar mellanskolan och hade anställning som biträde vid Keskipohjanmaan Osuusliikes diversehandel. Fadern, som var snickare, köpte 1939 ett hus i Jakobstad, och där började Ragnar Mannil arbeta som metallsvarvare vid Jakobstads mekaniska verkstad 1940. År 1942 var det dags för värnplikten och sedan följde tjänstgöring i fältarmén fram till hösten 1944.
Efter hemförlovningen läste Ragnar Mannil på kort tid in gymnasiets kurs och avlade 1945 studentexamen vid Vasa lyceum samt inledde sedan studier till folkskollärare vid Nykarleby seminarium, varifrån han utexaminerades 1947. Han blev detta år ungdomssekreterare vid Finlands svenska nykterhetsförbund och utsågs 1951 till föreståndare vid Svenska nykterhetsbyrån i Vasa. På denna post inledde Mannil sin folkbildargärning, bland annat genom att starta nykterhetsförbundets föreningsskola, som fram till hans avgång från befattningen 1958 utbildade omkring tvåtusen österbottningar i föreningskunskap i tvåveckors kurser på olika orter. Under resor över hela Svenskfinland för att sprida nykterhetsbudskapet skrev han Nya formulärboken (1950), en handbok i vardagsjuridik som fram till 1963 utkom i fem upplagor om sammanlagt 15 000 exemplar. Mannil redigerade även nykterhetsrörelsens tidskrift Hembygden och tog 1957 initiativet till Motorförarnas helnykterhetsförbund, en specialorganisation för trafiknykterhetsarbetet. Som Asla-stipendiat hade han 1955 haft möjlighet att studera främst undervisningsväsendet i USA.
Ragnar Mannil sadlade 1958 om och blev journalist på Vasabladet, där han betraktades som den ålderstigne chefredaktören Edvin Sundquists kronprins och även av styrelsen utsågs till dennes efterträdare, men andra viljor kom emellan. Han arbetade bland annat som ledarskribent vid tidningen. Ett nytt uppbrott skedde 1960, då Mannil efterträdde Evert Ekroth som sekreterare och kanslichef vid Svenska folkskolans vänner (SFV) i Helsingfors. Där skrev han in sig vid universitetet och avlade 1965 en filosofie kandidatexamen; sporrad av antydningar om att hans folkskollärarutbildning inte var tillfyllest i den nya befattningen.
Som kanslichef för SFV utmärkte sig Ragnar Mannil genom initiativrikedom och målmedvetenhet. Han byggde upp fondväsendet som bildar föreningens ekonomiska grundval och ägnade stor möda åt att utveckla Svenska studiecentralen, som under hans ledning utsträckte sin verksamhet till hela Svenskfinland. Med Mannil som drivande kraft gick SFV in som ägare i Holger Schildts förlag (1972) och Finns folkhögskola (1973). Han instiftade såväl Folkbildningsmedaljen (1962) som Hagforsmedaljen (1982). På Mannils initiativ tillkom även Uppslagsverket Finland, publicerat i tre band 1982–1985. Han var samtidigt chefredaktör för SFV-kalendern och tidskriften Svenskbygden.
Ragnar Mannil innehade ett stort antal förtroendeuppdrag inom den kulturella sektorn och det fria bildningsväsendet. Han var mångårig ordförande för Svenska studieförbundet och Finlands svenska sång- och musikförbund, medlem av statens folkbildningsnämnd och dess ordförande från 1974, samt medlem av Delegationen för den svenska litteraturens främjande och dess ordförande från 1972. I Vasa engagerade han sig även i kommunalpolitiken och satt 1957–1960 i stadsfullmäktige, där han tillhörde Svenska folkpartiets grupp.
Mannil var en god talare och hade en flytande penna. Utom ett stort antal artiklar för SFV:s publikationer skrev han – särskilt efter sin pensionering 1987 – flitigt levnadsteckningar och bibliografier över kulturpersonligheter i det svenska Finland samt historiker över finlandssvenska sammanslutningar på det kulturella fältet, mestadels i det lilla formatet. Därtill utgav Mannil bland annat några läroböcker i finska. Han tilldelades kansliråds titel 1984.
Henrik Ekberg
Johan Ragnar Mannil, född i Vörå 16.5.1923, död 1.9.2003 i Jakobstad. Föräldrar snickaren Lennart Mannil och Vera Skrifvars. Gift 1954 med Ebba Holländer.
PRODUKTION. Nya formulärboken. För hem, skola och förening (1950, 5 uppl. 1963); Trivsamt tillsammans. Handbok i programteknik (1957); Juthbacka. Jubileumsskrift (1961); Första boken i finska (tills. med Nils Hedlund, 1964; 3 uppl. 1971); Woldemar Backman. En levnadsteckning (1965); Andra boken i finska (tills. med Nils Hedlund, 1966, 2 uppl. 1971); Herrgården på Tottesund (1970, 3 uppl. 1991); Gunnar Skrifvars. Patriot och publicist (1996); Index librorum Manniliorum (1996); Till medmänniskors gagn och samhällets förkovran. Stiftelsen Kommerserådet Otto A. Malms donationsfond 1898–1998 (1998); Alster på pränt. Bibliografi 1945–2000 (2000).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brages pressarkiv, Helsingfors. J. Kronholm, Jakobstads Tidning 15.5.1993; SFV-kalendern (2003).
BILDKÄLLA. Mannil, Johan Ragnar. Hufvudstadsbladets arkiv.